Här hittar Doku den försvunne ”terrormäklaren”

I en förort utanför Stockholm fann Dokus Magnus Sandelin den försvunne Abu Omar. Foto: Körkortsregistret och Doku

”Abu Omar” har förekommit i flera utredningar om terrorism

Svenska myndigheter vet inte var han befinner sig. Hans namn har förekommit i flera terrorutredningar. Ändå har han i decennier lyckats gäcka världens säkerhetstjänster.

Men Dokus Magnus Sandelin lyckades hitta en av de mest mytomspunna personerna i den svenska jihadistmiljön – i en förort utanför Stockholm.

Det här är berättelsen om sökandet efter Abu Omar, den försvunne ”terrormäklaren”.

 

Första försöket att intervjua Abu Omar

Stockholm, oktober 2011.

Höstmörkret har sänkt sig över Gamla Brogatan i centrala Stockholm. I den lilla butiken närmar det sig stängningsdags. Där inne finns två kunder, båda kvinnor. En av dem står och pratar med mannen bakom kassan. I väntan på att han ska bli ledig går jag runt och tittar på lädervarorna i butiken. Till slut går kvinnan vid kassan.

***

Första gången jag sökte efter Abu Omar var för sju år sedan. Jag höll på att skriva en bok om den svenska jihadistmiljön och hans namn dök upp i flera av de intervjuer och samtal som jag hade med personer som kände till de här nätverken. Abu Omar beskrevs som en central person när det gällde att knyta till sig unga rekryter till terrornätverken, och med hans goda kontakter inom al-Qaida hade han på 90-talet hjälpt dem som ville resa till Afghanistan för att genomgå utbildning i något av terrornätverkets träningsläger.

Jag fick också veta att Abu Omar hade varit ledargestalten i den beryktade Brandbergenmoskén i Haninge kommun utanför Stockholm. Moskén var en bönelokal inrymd i en lägenhet, och fungerade från 90-talet och framåt som en samlingsplats för personer med en mycket extrem tolkning av islam. De sympatiserade med terrorgrupper som algeriska GIA (Groupe islamique armé) och al-Qaida i Afghanistan. GIA:s nyhetsbrev Al-Ansar producerades under en period där, och även flera terrormanualer skrivna av Ayman al-Zawahiri, al-Qaidas nuvarande högste ledare, hade Brandbergenmoskéns postadress som avsändare. Moskén var alltså navet i ett svenskt al-Qaidanätverk.

Abu Omar ledde den lilla församlingens verksamhet tillsammans med en annan person som skulle komma att bli beryktad i den internationella terrorismens historia, Mohamed Moummou.

Abu Omar ledde den lilla församlingens verksamhet tillsammans med en annan person som skulle komma att bli beryktad i den internationella terrorismens historia, Mohamed Moummou. 2006 satte FN upp Moummou på sin sanktionslista gällande personer med koppling till al-Qaida. Två år senare deklarerade den amerikanska militären i Irak att man hade dödat en av organisationens högsta ledare i landet, Abu Qaswarah, ansvarig för värvningen av utländska jihadister till al-Qaida i Irak. Abu Qaswarahs egentliga namn var Mohamed Moummou.

Dokument visar att USA har velat sätta upp Abu Omar på FN:s terrorlista.

Samtidigt som FN terrorstämplade Moummou hade även Abu Omars namn diskuterats. Dokument som Wikileaks läckte för några år sedan visade att USA hade velat sätta upp honom på sanktionslistan. Så blev det dock inte, men enligt SVT:s Uppdrag granskning så satte USA upp honom på en egen övervakningslista för misstänkta terrorister.

Under samma tidsperiod, den 15 juni 2006, gjorde Ekobrottsmyndigheten husrannsakan i Abu Omars lägenhet i Stockholm och grep honom misstänkt för bland annat bokföringsbrott. En polis som var med vid tillslaget berättade för SVT:s Uppdrag granskning att man utöver dokument som kunde styrka de misstänkta ekobrotten även hade funnit kuvert fyllda med kontanter och med kryptiska påskrifter: ”Till bröderna”, ”Deras andel”, ”Lejonhålan” och ”Pengar till grottornas folk”. På ett kuvert stod samma namn som Al-Qaidas ledare i Nordafrika och på en annan namnet för en av Al-Qaidas högsta representanter i Europa. Men fynden ledde inte till något åtal, utan de enda brott som Abu Omar dömdes för var bokförings- och skattebrott i sina bolag. Straffet blev samhällstjänst och näringsförbud.

Även om Abu Omar aldrig har dömts för något terrorrelaterat brott så har världens säkerhetstjänster under många år haft ögonen på honom. För SVT:s Uppdrag granskning beskrev en underrättelsekälla honom som en ”mäklare”, som inte står allra längst fram i linjen utan istället är en person som smörjer terrormaskineriet med pengar, kontakter och uppmuntran.

En tidigare medarbetare inom den svenska militära underrättelsetjänsten berättar att Abu Omar är en av flera nyckelpersoner som radikaliserar, rekryterar och finansierar extremistisk verksamhet.

Och i Försvarshögskolans nyligen utgivna rapport ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” berättar en tidigare medarbetare inom den svenska militära underrättelsetjänsten att Abu Omar är en av flera nyckelpersoner som radikaliserar, rekryterar och finansierar extremistisk verksamhet, och att han är välkänd inom såväl internationella extremistmiljöer som västerländska underrättelsetjänster för sitt mångåriga engagemang och internationella kontaktnät.

Ytterligare en händelse bekräftar detta.

I november 2008 utförde den pakistanska terrorgruppen Lashkar-e-Taiba (De rättfärdigas här) ett utdraget, synkroniserat och blodigt terrorattentat i den indiska staden Bombay. 164 människor dödades, många utländska turister, och över 300 personer skadades när grupper av attentatsmän samordnat gick till attack mot två hotell, ett kafé, en tågstation, ett judiskt center och en polisstation. Under flera dagar hölls människor som gisslan innan polisen kunde oskadliggöra terroristerna.

Den person som på uppdrag av Lashkar-e-Taiba hade planerat hela operationen var den amerikanske medborgaren David Coleman Headley. Redan ett par månader före Bombayattentaten hade han dessutom börjat att rekognocera för ytterligare en attack. Den här gången var den tänkta måltavlan den danska tidningen Jyllands-Posten, och motivet var hämnd för publiceringen av Muhammedkarikatyrerna 2005.

I januari 2009 reste Headley till Danmark, under förevändning att öppna en dansk filial till sin juridiska byrå. Han gick runt i den danska huvudstaden och filmade och tog fotografier och som en sista åtgärd klev han in på Jyllands-Postens reception och sa att han ville annonsera för sitt företag. Tre dagar senare besökte han tidningens lokaler i Århus i samma syfte. Någon vecka senare var han tillbaka i Pakistan för att överlämna sitt material till ledarna för terrororganisationen.

I februari 2009 träffade David Coleman Headley, tillsammans med en av sina kontakter inom Lashkar, en ledare för den terrorstämplade organisationen Harakat ul Jihad al Islami (HUJI), Islamiska motståndsrörelsen, i Waziristan. Ledaren, som hette Ilyas Kashmiri, blev mycket intresserad av terrorplanerna mot Danmark. Kashmiri hade nära kontakt med al-Qaida, som tidigare hade tagit på sig ett attentat mot Danmarks ambassad i Islamabad.

Vid ett nytt möte berättade Ilyas Kashmiri för David Coleman Headley att han hade hittat personer i Europa som skulle kunna hjälpa honom med pengar, vapen och medhjälpare.

Två av dessa personer fanns i England. Men en tredje tänkbar medhjälpare – Abu Omar – bodde i Stockholm. Sommaren 2009 reste David Coleman Headley till Sverige för att träffa Abu Omar. Mötet skulle bli en besvikelse. Abu Omar hade, enligt vad Headley senare sa i polisförhör, sagt att han var övervakad av Säkerhetspolisen och därför inte kunde medverka i terrorplanerna mot Jylland-Posten.

På Gamla Brogatan i Stockholm hade Abu Omar under flera år en butik som sålde importerade lädervaror. Foto: Polisen

När jag 2011 under arbetet med min bok fick vetskap om allt detta ville jag självklart prata med Abu Omar själv. Konstigt nog så hade ingen journalist gjort någon intervju med honom tidigare. Jag bestämde mig för att besöka hans butik i centrala Stockholm den där höstkvällen i oktober.

Jag gick fram till mannen i kassan och sa att jag sökte Abu Omar (men sa hans riktiga namn).

– Nej, han är inte här svarade mannen.

– Okej, jag skulle vilja prata med honom.

– Vem är du? frågade mannen.

Jag presenterade mig som journalist, lämnade mitt visitkort och gick därifrån.

Ett par veckor senare ringde det på min mobiltelefon, och när jag svarade förstod jag att det var Abu Omar i andra änden.

Jag frågade om han kunde tänka sig att bli intervjuad om de anklagelser om inblandning i terrorism som riktats mot honom i olika medier. Men han sa nej.

– Den media som finns styrs på samma sätt. Ingenting som kommer att ge en helt annan bild av mig, bara det som folk vill höra. Bara det har med islam att göra så är det terrorism. Du kommer inte att framställa muslimer som oskyldiga och orättvist behandlade, sa Abu Omar.

Jag svarade att jag ändå skulle tycka att det vore värdefullt om han ville kommentera det som har stått. Att jag ville höra alla verisoner. Men lönlöst.

– De har skrivit en massa, det journalister skriver allihopa är samma, de måste hitta på nånting för att fylla tidningarna och sälja tidningar, de skriver för att öka tidningarnas omsättning. Det är ingen som har kommit och suttit och sagt att de ska skriva neutralt och trovärdigt, folk skriver bara vad andra människor vill höra, förstår du? I dagens läge ändrar det ingenting, sa Abu Omar.

Nya uppgifter publiceras

Abu Omar heter egentligen något annat. ”Abu Omar” är hans kunya, ett namn skapat efter namnet på en av hans söner. Abu Omar är idag 57 år gammal. Han är född i Casablanca i Marocko. År 1985 invandrade han till Sverige och 1993 blev han svensk medborgare. Han har varit gift med en jämnårig svenska och har flera barn.

I över tjugo år har Abu Omar varit folkbokförd på en lägenhetsadress i Vasastan i centrala Stockholm, men i början av 2012 flyttade han till en adress i Märsta norr om Stockholm. Mellan den 23 december 1999 och den 15 januari 2001 lät han en annan svensk-marockan vara skriven på hans lägenhet: den numera avlidne al-Qaidaledaren Mohammed Moummou.

Abu Omars namn skulle komma att dyka upp i ytterligare ett uppmärksammat terroristmål som hade med Jyllands-Posten att göra.

***

Köpenhamn, 29 december 2010.

Klockan 10.44 slog den danska antiterroriststyrkan till mot lägenheten i Herlev nordväst om Köpenhamn. Ungefär samtidigt slog svensk polis till mot en bostad utanför Stockholm. Totalt greps fyra män vid de två tillslagen.

Vid tillslaget i Danmark beslagtog polisen bland annat ett automatvapen med ljuddämpare, en pistol, ammunition och 200 plastband som går att använda som handfängsel. Den danska säkerhetspolisens chef Jakob Scharf förklarade i ett pressmeddelande senare samma dag att man hade stoppat en planerad massaker.

”De här männen kan betecknas som militanta islamister med förbindelser till internationella terrornätverk. De ville ta sig in i Jyllands-Postens lokaler och döda så många som möjligt.”

***

Enligt PET, den danska säkerhetspolisen, var det den pakistanska terrororganisationen Lashkar-e-Taiba, alltså samma organisation som låg bakom massakern i Mumbai 2008, som skulle ha gett terroristerna från Sverige order om att människor skulle bakbindas, skjutas ihjäl och halshuggas. Återigen var det den danska tidningen Jyllands-Posten som var måltavlan. De fyra männen dömdes senare till tolv års fängelse och livstids utvisning från Danmark.

2012 beskrev den danska tidningen Jyllands-Posten Abu Omars internationella terrorkontakter, och hur han även haft kontakt med de fyra svenskar som planerade ett attentat mot tidningen.

Tidningen Jyllands-Posten var tidigt ute med att avslöja att de svenska terroristerna ett flertal gånger haft telefonkontakt med Abu Omar, senaste kontakten skedde bara några dagar innan de greps i Köpenhamn. Det visade de loggar över telefonsamtal från männens mobiler som polisen hade tillgång till.

Kontakterna med Abu Omar hade handlat om finansiering av det planerade attentatet, och Abu Omar påstods ha sponsrat cellen med 190 000 kronor.

Men så sent som förra året, 2017, kom det fram ännu mer uppgifter om kontakterna dem emellan. En dansk polis som deltagit i utredningen avslöjade i en bok innehållet i en del av de hemliga rumsavlyssningar som svenska Säpo gjorde av männen. Kontakterna med Abu Omar hade handlat om finansiering av det planerade attentatet, och Abu Omar påstods ha sponsrat cellen med 190 000 kronor. Polisen fann vid tillslaget amerikanska dollar som nästan motsvarade den summan.

Uppdrag granskning letar efter Abu Omar

Sverige, 30 november 2016.

Ur Uppdrag granskning, SVT:

”Speakerröst: Tidigare bodde han i en lägenhet i centrala Stockholm nära Hötorgsmoskén. Men var han är i dag – det är frågan.

Folkbokföringen: Personen är avregistrerad som försvunnen.

Reporter: Vad betyder det?

Folkbokföringen: Att han är försvunnen, att vi inte vet var han finns.”

***

Hösten 2016 letade Uppdrag granskning efter Abu Omar, men fann honom inte. Skärmdump från SVT:s webbsida.

Under 2016 letade SVT-programmet Uppdrag granskning efter Abu Omar. De hittade honom aldrig. Någon gång under 2012 gick han under jorden. Skatteverket registrerade honom då som försvunnen. ”Utan känd hemvist”. Han saknas såväl i folkbokföringen som i beskattningsregistret. Till mig säger en handläggare på Skatteverket att han kan befinna sig utomlands.

Däremot lyckades programmets reportrar belägga en koppling mellan Abu Omar och terroristen Mohamed Belkaid, som var med och koordinerade terrorattackerna i Paris hösten 2015 innan han sköts ihjäl av belgisk polis året efter. Enligt Uppdrag gransknings källor hade Belkaid arbetat som praktikant i Abu Omars butik i centrala Stockholm, samma butik som jag besökte 2011.

En kortare tid arbetade jag i UG:s projekt med research om Belkaid och Abu Omar. Jag la bland annat ut en del krokar hos mina källor för att höra om de kunde berätta något. Men jag fick inget svar. Inte förrän långt senare.

En källa hör av sig

Mellansverige, januari 2018.

Jag kör genom att skogsbeklätt landskap, timme efter timme. Till slut kommer jag fram till ett mindre samhälle. Jag parkerar bilen utanför hyreshuset på den adress som jag har fått.

***

Plötsligt en dag plingade det till i mejlkorgen. Mejlet kom oväntat från en kontakt som jag här väljer att kalla för X. Ett och ett halvt år efter att jag försökte få tag på X i samband med arbetet med Uppdrag gransknings program fick jag svar.

X har tidigare befunnit sig centralt inom Sveriges islamistiska terrornätverk. Fortfarande har personen en del sådana kontakter och är betrodd i de kretsarna.

X kunde tänka sig att träffa mig så att jag kunde ställa frågor. Även om Uppdrag gransknings projekt var över och programmet sänt sedan länge var jag fortfarande intresserad av att gräva i historien om Mohamed Belkaid och försöka ta reda på var Abu Omar befann sig. Är han i Sverige? Lever han? Vad är hans roll idag?

I två timmar satt jag i soffan i vardagsrummet i den lilla lägenheten. X berättade om olika händelser och jag ställde frågor. Det var ett ypperligt tillfälle att få förstahandsinformation om Abu Omars verksamhet.

X sa att Abu Omar var den som man lämnade alla pengar till för att de skulle skickas vidare till jihadister världen över. Han var ”kassan” i Stockholms jihadistiska miljö. Med sina goda kontakter i den internationella jihadistmiljön såg han till att pengarna hamnade på rätt plats.

Och sedan ställde jag en av de frågor som jag mest av allt ville ha svar på, om X vet var Abu Omar befinner sig idag? ”Nej. Just nu, nej. Jag vet inte var han befinner sig idag. Jag har ingen aning.”

Under Abu Omars butik i Stockholm fanns det en ”moské” där man ofta satt och fick sina lektioner, berättade källan också.

Jag frågade om Mohamed Belkaid umgicks med Abu Omar? Nej, svarade X. ”Det är många som tror det, men Belkaid var inte religiös överhuvudtaget. Men de här personerna säljer och köper stöldgods hela tiden, så om Belkaid någonsin har varit i Abu Omars krets så var det därför.”

Och sedan ställde jag en av de frågor som jag mest av allt ville ha svar på, om X visste var Abu Omar befinner sig idag? ”Nej. Just nu, nej”, svarade X. Är han utomlands, undrade jag? ”Jag vet inte var han befinner sig idag. Jag har ingen aning.”

Så mycket mer fick jag inte veta om Abu Omar.

Ett genombrott i sökandet

Stockholmsområdet, september-oktober 2018.

Ytterligare åtta månader senare hör plötsligt och oväntat en annan källa av sig. Och den här gången är informationen skarp. Den går ut på att Abu Omar bara ett par veckor tidigare ska ha befunnit sig på ett visst kafé i en namngiven förort till Stockholm. Källan säger sig vara hundra procent säker.

Informationen bekräftas snart av ytterligare en person som jag får kontakt med under det fortsatta arbetet. Den här personen säger att Abu Omar har setts i en näraliggande bönelokal flera gånger de senaste månaderna. Han erbjuder sig också att hjälpa mig om jag vill försöka hitta Abu Omar. Nu känner jag att jag är nära mitt mål, och bestämmer mig för att ägna ett par dagar enbart åt att hitta honom och försöka få en intervju.

En vecka senare checkar jag in på ett hotell ett par kilometer från centrum. På eftermiddagen och kvällen träffar jag kontakten som lovat att hjälpa mig i sökandet. Vi promenerar runt i området samtidigt som han berättar om sin egen bakgrund och vad han vet om Abu Omar. ”Han rekryterar fortfarande unga människor till sin ideologi”, säger kontakten.

När det närmar sig kvällsbönen, Maghrib, beger vi oss till bönelokalen. Medan kontakten går in för att be sätter jag mig på kafét alldeles utanför lokalen. Jag sippar på kaffet samtidigt som jag har ställt upp min laptop framför mig. Jag studerar varje person som kommer in genom dörren. Genom fotografier vet jag hur Abu Omar ser ut. Där kommer någon med en liknande frisyr, men alldeles för ung. Jag messar till kontakten som befinner sig därinne. ”Här är lugnt”, svarar han.

När det närmar sig kvällsbönen, Maghrib, beger vi oss till bönelokalen. Medan kontakten går in för att be sätter jag mig på kafét alldeles utanför lokalen. Jag sippar på kaffet samtidigt som jag har ställt upp min laptop framför mig.

Nästa bön, Isha, är två timmar senare. Proceduren upprepar sig. Framförallt män kommer för att utföra bönen men ingen Abu Omar.

Nästa dag sitter jag på hotellet hela förmiddagen och jobbar med annat. Till middagsbönen, Dhuhr, beger jag mig åter till kafét. Den här gången är jag ensam. Jag tar upp min dator och låtsas jobba, men studerar noga varje person som kommer in genom dörren. Ingen Abu Omar.

Jag börja misströsta, känna att jag rest hit i onödan. Jag packar ihop mina saker och går till en lunchrestaurang på andra sidan torget. Jag sätter mig närmast det stora panoramafönstret som vetter mot torget. När jag ätit upp beställer jag kaffe.

Det är då jag får syn på honom. På torget står Abu Omar och pratar med en annan man. Det finns ingen tvekan om att det är han. Personen stämmer mycket bra med de bilder jag har på honom och de beskrivningar som jag har fått. Jag släpper vad jag har för händerna och tar upp telefonen för att ta en bild. Jag hinner knäppa en gång innan han får han syn på mig genom fönstret. Och han förstår att jag har fotograferat honom. Hans blick stelnar och han vänder stegen mot restaurangen där jag sitter.

Jag rafsar ihop mina saker och bestämmer mig för att möta honom och hans kamrat i dörren.

”Du tog en bild på mig!”, är det första som Abu Omar utbrister när vi möts. ”Ja, för visst är det du som är Abu Omar?” svarar jag, fast jag använder hans riktiga namn. Han nekar, men när jag nu står en meter ifrån honom är jag ännu säkrare än förut. Ansiktsdragen är samma som på körkortsbilden jag har av honom. Jag känner också igen rösten från det inspelade telefonsamtalet vi hade för några år sedan. Så jag insisterar, säger att jag vet att det är han. Att jag är helt säker. Nej, svarar han, och säger åt mig att radera bilden som jag tog. Han är upprörd, och situationen känns något hotfull, så jag raderar bilden, vilket jag ångrar så snart det är gjort. Sedan berättar jag att jag är journalist och håller på att skriva en artikel om honom, att jag vill intervjua honom om alla uppgifter som cirkulerar. Men det vill han inte veta av.

Men efter bara ett par minuter kommer Abu Omar tillbaka, nu ensam. Han kliver in i restaurangen och går mot mitt bord. Stirrar på mig.

När de två männen har gått sätter jag mig vid bordet igen för att dricka upp mitt kaffe. Men efter bara ett par minuter kommer Abu Omar tillbaka, nu ensam. Han kliver in i restaurangen och går mot mitt bord. Stirrar på mig. ”Jag vill se i ditt arkiv så att inte bilden finns kvar!” utbrister han.

”Du får inte titta i min telefon men jag har inte kvar bilden längre”, svarar jag, och sedan säger jag att jag kan bjuda honom på kaffe om han sitter ner en stund. ”Nej jag vill inte ha”, säger han. Jag håller telefonens display mot honom med de senast tagna bilderna. Han nöjer sig, och går därifrån igen.

Jag sitter kvar och grämer mig över att jag så lättvindigt gick med på att radera bilden, och funderar på om det finns något sätt att få tillbaka den. En snabb googling visar att det finns program att ladda ner som kan återskapa raderade bilder. Jag testar ett, och mycket riktigt hittar jag filen bland många andra raderade bilder i telefonen. Men det blir en lågupplöst kopia som jag lyckas återskapa. Jag skickar den till två kontakter som tidigare har träffat Abu Omar, och båda bekräftar att det verkligen är han på bilden.

***

Under ett par decennier har Abu Omar gäckat världens säkerhetstjänster. Han har varit och är fortfarande en mytomspunnen person i den svenska jihadistmiljön. Men trots en mängd starka indikationer på inblandning i olika händelser har han inte fällts för något terrorrelaterat brott.  Myndigheterna säger sig inte längre veta var han är. På Skatteverket uppger man alltså att han är försvunnen, kanske att han befinner sig utomlands. Men det vet vi nu att han inte gör. Abu Omar finns i Sverige, i en förort till Stockholm. Och det vet naturligtvis även en del av våra andra myndigheter, närmare bestämt de som jobbar med underrättelser.

När Uppdrag granskning hösten 2016 ställde frågan till Säkerhetspolisen om varför en person som har pekats ut som en sorts nav i de här våldsbejakande islamistiska nätverken, som finansiär och rekryterare, tillåts hålla på i så många år utan att stoppas, så svarade den operative chefen Anders Kassman kryptiskt:

”Ja. Jag är ju ganska säker på att om det hade varit möjligt att förklara det här inom ramen för att försöka att liksom mer i detalj, på detaljnivå liksom ange vad det är som har varit extra svårt, så är jag helt säker på att de flesta skulle förstå.”

Kanske kommer vi någon gång att förstå. För min del är i alla fall sökandet efter Abu Omar över. Men om han någon gång ändrar sig och vill ställa upp på en intervju så kommer jag att tacka ja.

MAGNUS SANDELIN

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844 (obs, nytt swishnummer!).