Den skada som åsamkas av den sorts verksamhet som CEMFOR ägnar sig åt under täckmantel av ”forskning”, förefaller mig i det närmaste oöverblickbar. Detta genom att man har fokus inte så mycket på den verklighet som ska undersökas som på ideologistyrda teorier som på förhand redan vet hur verkligheten är beskaffad, skriver Johan Lundberg i en analys.
På område efter område har det på senare tid frågats varför så lite har gjorts och varför så många ansatser har stoppats. Det gäller frågor om hedersrelaterat våld. Det gäller frågor om varför det svenska arbetet mot islamistisk terrorism bedrivits så lojt och senfärdigt (inte minst av de så kallade nationella samordnarna mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin och Anna Carlstedt). Det gäller frågor om varför utvecklingen i förortsområden kunnat fortgå mot ökad segregation och kvinnoförtryck. Och det gäller frågor om varför klanstrukturer inte har uppmärksammats.
Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att all denna senfärdighet går att härleda till den sorts verklighetsfrämmande och helt ideologistyrda teorier som frodas inom den sorts forskning som bedrivs vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR).
Det är ett forskningscentrum som leds av Uppsalaprofessorerna Mattias Gardell och Irene Molina och som startats som en direkt konsekvens av Löfvénregeringens satsning på forskning om rasism.
Presentationen av CEMFOR:s forskningsinriktning talar sitt tydliga språk (och torde ge en bra bild av den sorts framställningssätt som faller statens största statliga forskningsfinansiär, Vetenskapsrådet, i smaken):
”Här samsas forskning om strukturell rasism inom partikulära områden som arbetsmarknad, utbildning, sjukvård, och bostadsmarknad, med granskningar av vardagsrasism, kulturvetenskapliga studier av rasstereotyper inom exempelvis film, reklam, bild, genusvetenskapligt informerade studier av könade rasismer, analyser av rasism som begärsordning, intersektionellt orienterade undersökningar av rasism, klass, kön och sexualitet, språkvetenskapliga rasismstudier, granskningar av rasism inom rättsväsende och myndighetsutövning, studier av hatbrott, fascism, nationalsocialism och ultranationalism, undersökningar av rasism som dimension i väpnade konflikter, krig, koloniala maktordningar och folkmord, liksom rasism i förhållande till stat, modernitet, nation/alism, internationella relationer och globaliseringsprocesser.”
Av de 25 miljoner kronor som anges på hemsidan som forskningsmedel för sex av centrets tio finansierade forskningsprojekt, kan man notera att ett behandlar islamistisk terrorism. Eller rättare sagt sägs projektets fokus ligga på talet om islamistisk terrorism.
Till en kostnad av tre miljoner kronor är det tydligen tänkt att vi ska få lära oss att talet om islamistiska terrorister mest bör ses som ett försök att övervaka, bestraffa och sprida nidbilder av muslimer.
I presentationen av forskningsområdet poängteras det att denna sorts, islamistisk, ”radikalisering/våldsbejakande extremism måste förstås mot bakgrund av den elfte september 2001”. De terrorattentaten föranledde nämligen, som det heter på en närmast parodisk akademikersvenska, det ”Globala kriget mot terror” vilket har fungerat som en katalysator till vad många forskare inom samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner ser som etableringen av en världsbild konstruerad kring en binär uppfattning om ”gott och ont”, ”rätt och fel” och ”vi och dom” där den islamiske terroristen framställts som en utomvärldslig ondska inkarnerad. Denna världsbild har bidragit till att legitimera intensifierad övervakning, disciplinering och bestraffning av presumtiva terrorister.
Till en kostnad av tre miljoner kronor är det tydligen tänkt att vi ska få lära oss att talet om islamistiska terrorister mest bör ses som ett försök att övervaka, bestraffa och sprida nidbilder av muslimer. Något annat syfte kan ju inte olika myndigheters intressen för exempelvis återvändande IS-soldater ha – eller?
Det är också värt att notera frånvaron av fokus på det hat – gentemot muslimska ”avfällingar” i form av exempelvis shiamuslimer, likväl som mot icke-muslimer – som genomsyrar den sorts salafistiska ideologier som kommit att omfattas av bland annat IS (vars islamofobi tar sig uttryck i en ambition, som man inte sticker under stol med, att utplåna all världens shia-muslimer).
Det är så som man i förlängningen lurar okritiska politiker, myndighetschefer och journalister att tro att det är vetenskapligt klarlagt att uppmärksammandet av sådant som hedersvåld och islamistisk terrorism är uttryck för rasism.
I samma presentation påpekas det vidare att ”feministiska analyser” har visat att ”talet om terrorism” från islamistiskt håll saknar ”rationell och vetenskaplig grund”. I stället framgår det av ”forskningen” att uppmärksammandet av islamistiska terrordåd ”är impregnerat av maskulin revanschlystnad, kollektiv moralpanik och okritiska antaganden”. Att det rapporteras om jihadism beror tydligen på ren dumhet i kombination med obefogad rädsla.
Den skada som åsamkas av den sorts verksamhet som CEMFOR ägnar sig åt under täckmantel av ”forskning”, förefaller mig i det närmaste oöverblickbar. Detta genom att man har fokus inte så mycket på den verklighet som ska undersökas som på ideologistyrda teorier som på förhand redan vet hur verkligheten är beskaffad. Det är så som man i förlängningen lurar okritiska politiker, myndighetschefer och journalister att tro att det är vetenskapligt klarlagt att uppmärksammandet av sådant som hedersvåld och islamistisk terrorism är uttryck för rasism.
En kvalificerad gissning är att detta forskningscentrums eftermäle inte kommer att skilja sig speciellt mycket från dagens omdömen om den tidigare rasforskning som bedrivits i Uppsala.
JOHAN LUNDBERG
Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, författare och styrelseledamot i Stiftelsen Doku.
Texten är hämtad ur efterordet till en nyutgåva av hans bok Ljusets fiender, som kommer ut i början av mars 2019.
