Jihadismen i Skandinavien uppstod flera år tidigare än vad som hittills varit känt. Redan i mitten av 80-talet fanns aktiva jihadister i Sverige och andra nordiska länder, visar ny forskning.
Kretsen kring lägenhetsmoskén i Brandbergen utanför Stockholm på 90-talet brukar anges som det första jihadistnätverket i Sverige. Men nu visar den norska forskaren Thomas Hegghammer i en artikel i den norska tidskriften Babylon att det redan flera år tidigare fanns jihadister i Sverige och personer som reste för jihad i Afghanistan.
Hegghammer definierar begreppet ”jihadism” som internationell, våldsam islamism. Till jihadister räknar han alltså inte de exilafghaner i exempelvis Skandinavien som reste till hemlandet för att delta i kriget mot Sovjetunionen på 80-talet, men däremot icke-afghanska muslimer från Sverige, Norge och Danmark som reste dit i samma syfte.
Danmarks nuvarande statsminister Lars Løkke Rasmussen 1988 reste till Pakistan för att överlämna insamlade pengar till Mujahedin, och lät sig då avbildas med en kalashnikov i handen.
I Afghanistan på 80-talet organiserade palestiniern Abdullah Azzam tillsammans med den framtida al-Qaidaledaren Usama bin Ladin utländska jihadister som kommit för att bjuda den sovjetiska ockupationsmakten väpnat motstånd. På den tiden var det i västvärlden okontroversiellt att stödja de så kallade ”Mujahidin”, konstaterar Hegghammer, och tar som exempel bland annat att Danmarks nuvarande statsminister Lars Løkke Rasmussen 1988 reste till Pakistan för att överlämna insamlade pengar till Mujahedin, och då lät sig avbildas med en kalashnikov i handen.
I originalkällor som Hegghammer har gått igenom från den tiden finns flera exempel på att det i Sverige, Norge och Danmark fanns en liten men aktiv jihadistisk miljö med inriktning på Afghanistan. Abdallah Azzam, som anses ha haft en mycket stor betydelse för utvecklandet av begreppet global jihad, gav bland annat ut tidskriften al-Jihad. Från marsnumret 1986 framgår att tidskriften bland annat distribuerades från Stockholm, Oslo och Köpenhamn. För Stockholms del pekar adressen enligt Hegghammer mot Islamiska förbundet, som var känd för sina kontakter med Muslimska brödraskapet, en organisation som Abdullah Azzam själv varit aktiv inom.
I tidningen framgår också korrespondens 1985 mellan redaktionen och personer bosatta i Sverige. Abdullah Azzam var enligt Thomas Hegghammer också inbjuden till Stockholm för att föreläsa hos en islamsk hjälporganisation 1988, men hade ingen möjlighet att själv komma till Sverige.
Hegghammer konstaterar att även den svenske al-Qaidaledaren i Irak, Mohamed Moumou, ska ha använt aliaset ”Abu Amina”, och troligen ha besökt Stockholms moské 1989.
I en annan, pakistansk, tidskrift från den tiden har Hegghammer funnit intervjuer med unga svenskar som rest till Afghanistan för att utkämpa jihad 1989. De kallas för ”Abd al-Malik al-Swidi” och ”Abu Musa” och ska ha varit konvertiter. ”Abu Musa” ska sedan ha träffat en man, ”Abu Amina”, i Stockholms moské som fick honom att åka för jihad i Afghanistan. Hegghammer konstaterar att även den svenske al-Qaidaledaren i Irak, Mohamed Moumou, ska ha använt aliaset ”Abu Amina”, och troligen ha besökt Stockholms moské 1989. Men det är oklart om det verkligen handlade om samma person.
Thomas Hegghammer skriver i artikeln i Babylon att det är rimligt att anta att den första kontakten mellan de skandinaviska islamistmiljöerna och den jihadistiska rörelsen i Afghanistan uppstod genom internationella nätverk kopplade till Muslimska brödraskapet. Han poängterar att den här tidigaste jihadistmiljön i Skandinavien inte var lika extrem och ideologisk som de nätverk som senare under 90-talet uppstod i Sverige och Danmark, utan var mer ett förstadium till dessa och underlättade för exempelvis Brandbergennätverkets kommande verksamhet.
Hela artikeln i Babylon kan läsas här.
MAGNUS SANDELIN
