Med Azzam fyller de svenska jihadresorna 30 år

Abdullah Azzam

Abdullah Azzams idé om att den enskilda muslimen har en moralisk skyldighet att ta till vapen om islam anses hotat har spelat stor roll för hur den nutida islamistiska terrorismen har utvecklats. I den nionde delen av Dokus serie om personer som har och har haft en stor roll för spridande av radikalislamistisk ideologi skriver Johan Lundberg om den person som brukar benämnas ”den globala jihadismens fader”.

Till jihadismens allra äldsta influencers kan man räkna Abdullah Azzam, som dog redan 1989. Han föddes 1941 i det dåvarande brittiska mandatet Palestina; han lierade sig redan på 1950-talet med muslimska brödraskapet och doktorerade 1973 i Egypten på en avhandling om islamisk lagstiftning. Azzam var därefter verksam som universitetslärare i Jordanien och Saudiarabien fram till 1981. På universitetet i Jiddah tros han runt 1980 för första gången ha träffat Usama bin Ladin, då ung ekonomistudent.

Azzam hade tidigt utsett Palestina till den självklara platsen för det framtida jihadistiska kriget mot de icke-troende.

Efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 kom Azzam att alltmer engagera sig i det muslimska motståndet mot ockupationsmakten och samlade in pengar till samt organiserade det arabiska deltagandet i kriget. Konflikten bekräftade Azzams åsikt att kommunister inte var att lita på. Det var den uppfattningen som fått honom att inte solidarisera sig med PLO i den palestinska kampen mot Israel utan i stället förorda islamistisk motstånd. I linje med de ställningstagandena kom han att engagera sig i uppbyggnaden och den militära träningen av Hamas.

Azzam hade nämligen tidigt utsett Palestina till den självklara platsen för det framtida jihadistiska kriget mot de icke-troende.

När Sovjetunionen i februari 1989 lämnade Afghanistan, kom frågan att ställas på sin spets om just hur och var de segerrusiga islamisterna skulle fullfölja det heliga kriget. Den unge saudiske ekonomistudenten från 1980, hade några år in på 1980-talet – som tjusig arabisk mångmiljonär – grundat något som han kallade Servicebyrån (Makhtab al-Khidamat, MAK).

Servicebyrån hade sitt säte i den nordpakistanska staden Peshawar, nära den afghanska gränsen.

Det var där, på Servicebyrån i Peshawar som den jihadistiska ideologin utformades under och efter den sovjetetiska ockupationen av Afghanistan. Azzam och hans adept bin Ladin hade i allt grad börjat organisera arabiska stridsförband efter att 1984 ha fått tillstånd av de afghanska Mujahedin-ledarna att bygga upp träningsläger för arabiska jihadister. I antologin Al-Qaeda in its Own Words (red Gilles Kepel & Jean-Pierre Milelli, 2008) påpekar den norske terrorforskaren Thomas Hegghammer: ”Servicebyrån med alla dess förgreningar var en kader av extremt motiverade, erfarna och härdade aktivister, vilkas paramilitära förmågor var helt överlägsna tidigare islamistgruppers.”

Till byrån hade det även knutits en egyptier vid namn Ayman al-Zawahiri, också han med bakgrund i muslimska brödraskapet. Azzam och Zawahiri hade divergerande åsikter om hur den fortsatta kampen skulle föras post-1989. Enligt Azzam borde nästa fas av jihad bedrivas primärt mot icke-muslimer som invaderat muslimskt territorium (han tänkte naturligtvis i första hand på Israel). Zawahiri menade däremot att man i fiendeskaran även skulle inbegripa i hans ögon falskeligen muslimska länder i Mellanöstern.

Då, 1989, var det Zawahiris linje som i någon mån vann. Azzam sprängdes till döds under oklara omständigheter. Icke desto mindre kom många av hans mest grundläggande idéer att sätta sin prägel på det nätverk som utvecklades ur Servicebyrån och kom att få namnet al-Qaida – på svenska ungefär basen.

Dess revolutionerande grundtanke bestod i att ett islamistiskt krigs legitimitet inte nödvändigtvis behöver dikteras av något statsöverhuvud.

Drygt två år före sin död hade Abdullah Azzam nämligen skrivit en bok som skulle bli paradigmatisk för framtidens jihadister. På engelska fick den titeln Join the Caravan. Dess revolutionerande grundtanke bestod i att ett islamistiskt krigs legitimitet inte nödvändigtvis behöver dikteras av något statsöverhuvud. I stället argumenterade Azzam, med utgångspunkt i diverse religiösa urkunder, för att jihad är en helt igenom individuell fråga. Ockuperas ett muslimskt land av islams fiender, så är – enligt Azzam –jihad en individuell skyldighet, obeaktat vad politiska (eller för den del familjens) auktoriteter anser.

Man ska i ett sådant läge haka på karavanen, helt enkelt.

Och jihad, förklarade doktorn i islamisk rätt, ska inte förstås som strävan i andlig bemärkelse utan som en renodlad militär handling: ”Ordet ’jihad’ refererar, som Ibn Rushd påpekat, uteslutande till väpnad strid.”

Azzams tankegång har kommit att bli styrande för jihadister runt hela världen. Att göra jihad kräver ingens tillstånd, inte makens, inte föräldrarnas, inte statschefens. Denna föreställning lade grunden till den nutida jihadismens – och terrorismens – mest svårbemästrade inslag: ensamopererande individer som radikaliseras på nätet eller opererar i små celler som rör sig fritt mellan länder och saknar kännedom om varandra.

Terroristen som ensamvarg var plötsligt religiöst sanktionerad.

Men Azzam propagerar i Join the Caravan inte bara för ”defensiv jihad”. Jihad framställs också som grunden för islams expansion: ”Etableringen av ett muslimskt samhälle på ett landområde är lika nödvändigt för muslimer som vatten och luft, och detta territorium kan endast existera genom en organiserad islamsk rörelse som utför jihad i handlingar och i ord, samt använder väpnad kamp för sitt mål och sitt försvar. Den islamistiska rörelsen kan etablera ett muslimskt samhälle endast genom att jihad blir allmänt omfattad.”

Det är uppenbart av sammanhanget i boken att Azzam i denna passage inte endast avser skapandet av ett islamskt samhälle i vad han uppfattar som muslimska landområden utan att han syftar på en statsbildning som, i överensstämmelse med vad Qutb och Mawdudi långt tidigare påpekat, ska omfatta hela jordklotet.  Det är i enlighet med den visionen som Azzam påpekar: ”I Islam är striden legitim när dess mål är att sprida Guds namn, rädda världen från otro och leda mänskligheten från denna världs mörker till ljuset på andra sidan.”

Att Abdullah Azzams idéer har haft stor betydelse indirekt för svenska jihadister är således ställt utom allt tvivel. Men frågan är i vilken mån som han utövat något mer direkt inflytande på den svenska islamistiska miljön.

Att Azzam fortfarande åtnjuter ikonisk status i islamistkretsar framgår exempelvis av att den Gävlebaserade imamen Abo Raad för några år sedan i ett Facebookinlägg tipsade om en film på Youtube, där Abdullah Azzam föreläser om sitt favoritämne: det heliga kriget.

Den tidigare nämnde terrorforskaren Thomas Hegghammer har emellertid i en lång artikel i Babylon (nr 2, 2018), en norsk tidskrift för Mellanöstern-studier, visat att de svenska kopplingarna till Abdullah Azzam går betydligt längre tillbaka i tiden, närmare bestämt till den tidskrift som Azzam lanserade i december 1984: al-Jihad.

Hegghammer har kunnat fastslå att brevväxlingar förekommit under hösten 1985 mellan redaktionen och de i Sverige boende Rastegar Mustafa och Nabil Abbas. Dessa torde ha kommit i kontakt med tidskriften via Islamiska förbundet på Högbergsgatan i Stockholm, dit den distribuerades.

Några år senare, 1988, ska samarbeten ha förekommit mellan aktörer i Sverige och en islamsk ”hjälporganisation” med kopplingar till Azzam. Samma år blev Azzam inbjuden till Sverige som föredragshållare. Dock ska han i stället ha erbjudit sig att skicka sin medarbetare Tamim al-Adnani, men löftet infriades aldrig.

Av en annan tidskrift utgiven i Peshawar, al-Bunyan al-Marsus (Den kompakta strukturen), framgår att jihadister 1989 reste från Sverige för att delta i kampen mot den sovjetiska ockupationsmakten. I ett nummer från 1990 porträttaras på tre sidor två unga svenska konvertiter som rest till Afghanistan 1989.  Abd al-Malik al-Swidi var en svensk-italienare som 21 år gammal konverterat till islam i Stockholms moské; Abu Musa en 19-årig svensk-algerier, också han boende i Stockholm. Liksom al-Swidi hade Abu Musa koncerterat till islam ett år innan han reste till Pakistan, där han, liksom kollegan, fick viss militär träning innan han skickades ut att strida. Abu Musa ska ha enligt artikeln ha blivit rekryterad i Stockholms moské av en viss Abu Amina, med vars hjälp han till slut hamnade i Servicebyrån i Peshawar.

Man kan således med Abdullah Azzam som utgångspunkt konstatera att de svenska jihadistresor i år firar trettioårsjubileum.

Hegghammer påpekar att rekryterarens namn, Abu Amina, överensstämmer med smeknamnet på svensk-marockanen Mohamed Moumou. Denne hade emigrerat till Sverige runt 1987 och fick svenskt medborgarskap ett tiotal år senare. Efter att ha varit en centralgestalt i de radikala islamistkretsarna i moskén i Brandbergen, söder om Stockholm, lämnade Moumou Sverige definitivt 2006 och kom i sitt nya hemland Irak att avancera till al-Qaidas andreman, innan han sprängdes till döds 2008. Att Moumou åtminstone på 1990-talet hade vistats i samma jihadistiska träningslägren i Khost och Khalden där Abd al-Malik al-Swidi  och Abu Musa fick sin militära utbildning, framgår av en levnadsteckning över Moumou (skriven av en al-Qaida-kollega) som Per Gudmundson för flera år sedan publicerade på sin blogg Gudmundson (den 12 december 2011).

Man kan således med Abdullah Azzam som utgångspunkt konstatera att de svenska jihadistresor i år firar trettioårsjubileum. Det finns all anledning att ha det i minnet, när man 2019 tar del av alla yrvakna politiska reaktioner på hur man ska agera ifråga om terror-resenärer. Sedan kan man naturligtvis börja fundera över orsakerna till att man valt att blunda i tre decennier.

JOHAN LUNDBERG

Läs tidigare delar i Dokus serie om salafistiska ”influencers”:
Anas Khalifa har spridit extremism i femton år
Den radikala salafisten i Halmstad
Al-Awlaki – terrorimanen som härskar på nätet

Hatpredikanten som är en ”cheerleader” för jihad
Abo Raad – imamen som hyllade IS blixtkrig i Irak
Predikanten som uppmanar kvinnor til lydnad
Hans föreläsning ledde till att bidragen drogs in

Karismatisk konvertit som uppmanar till mord