Fallet med den 29-åriga svenska ”IS-kvinnan” som i helgen dömdes till 15 års fängelse i Irak är inte så enkelt som kommentarerna har velat påskina. Av alla de fall med ”IS-resenärer” som jag har följt under de här åren hör detta till dem som tydligast illustrerar det vanskliga med att dra alltför snabba slutsatser. Men diskussionen är ofta svartvit och bygger på okunskap om de enskilda fallen, skriver Magnus Sandelin i en kommentar.
Det började med att de gjorde en semesterresa till Turkiet 2013, säger Viktorias syster till mig. Då ringde Viktoria hem till sin mamma och grät och berättade att hennes man hade blivit galen och skulle ta med deras två döttrar till Syrien. Hon var förtvivlad och visste inte vad hon skulle göra.
I söndags dömdes Viktoria, 29, till femton års fängelse av en irakisk domstol för kopplingar till terrorgruppen Islamiska staten. På sociala medier har den hårda domen hyllats och lyfts fram som ett föredöme även för svensk rättsskipning.
I den ofta upphetsade samtalston som råder om personer från Sverige som rest till IS och andra grupper finns inget som helst utrymme för nyanser. Därför kommer den här texten säkerligen att väcka en hel del upprörda känslor.
Men en lärdom som jag har dragit under de år som jag har kartlagt, intervjuat och skrivit om de så kallade ”IS-resenärerna” är att inget fall är det andra likt, och att det därför aldrig heller är självklart hur man som publicist bör göra i fråga om till exempel namnpublicering eller hur man benämner de personer som varit nere.
Den seriösa journalistiken har ett särskilt ansvar att inte dras med i en allmän lynchstämning eller ryktesspridning.
På bloggar och i sociala medier tycks frågan däremot alltid vara enkel. Där är alla alltid lika skyldiga och alla ska kallas ”terrorister” oavsett omständigheterna.
Den seriösa journalistiken har ett särskilt ansvar att inte dras med i en allmän lynchstämning eller ryktesspridning, utan ska så korrekt och sakligt som möjligt försöka beskriva händelser och skeenden utifrån vad som faktiskt går att verifiera.
Av alla de fall med ”IS-resenärer” som jag har följt under de här åren hör Viktorias till dem som tydligast illustrerar det vanskliga med att dra alltför snabba slutsatser innan man har hela bilden klar för sig.
Jag vill backa bandet till hösten 2011.
Viktorias make Salar Mahmood var en av de tre män som greps då för att ha planerat att mörda konstnären Lars Vilks i Göteborg.
Salar och Viktoria hade träffats hösten 2010 hos gemensamma bekanta och blivit ett par. Några månader senare var Viktoria gravid med deras första barn. Hon är född i Sverige av kristna föräldrar. Läste till lärare i Göteborg.
Salar Mahmood kom till Sverige från Irak när han var tio år gammal. Här var han dömd för flera grova brott innan han träffade Viktoria, och hade avtjänat ett fängelsestraff. Sen blev han religiös och ville förändra sitt liv.
”Jag var inte en bra människa innan islam räddade mig och vägledde mig”, sa han i förhör med polisen under Vilksutredningen.
Det är mycket som tyder på att det var Salar som med barnen som gisslan fick henne att följa honom till Syrien och IS, och att hon därefter försökte ta sig hem till Sverige igen.
Hovrätten konstaterade att Salar och de andra åtalade inte varit främmande för att använda sina knivar mot Lars Vilks, men ansåg inte att bevisen räckte för fällande dom för förberedelse för mord och friade dem. I mars 2013 fick Salar Mahmood ett stort skadestånd från svenska staten för att ha suttit frihetsberövad under utredningen.
Under 2014 fick jag uppgifter om att han skulle ha tagit familjen med sig och rest till Syrien. Uppgifterna visade sig stämma. Salar, som uppenbarligen hade en stark övertygelse om våldsam jihad och blev en del av Islamiska staten dödades senare i en drönarattack 2016.
Så vad är Viktorias ansvar i det här?
Det är mycket som tyder på att det var Salar som med barnen som gisslan fick henne att följa honom till Syrien och IS när de befann sig i Turkiet, och att hon därefter försökte ta sig hem till Sverige igen.
”Mamma sa att hon måste skydda sina barn och inte lämna dem.”
Viktorias syster säger att deras mamma hade försökt att lugna Viktoria under det där telefonsamtalet 2013, då hon berättade att han skulle ta döttrarna till Syrien.
”Mamma sa att hon måste skydda sina barn och inte lämna dem. I samma stund gjorde jag en polisanmälan om olaga frihetsberövande, men det lades ner på grund av brist på bevis och att brottet hade skett utomlands”, säger systern.
Under 2014 och 2015 hörde Viktoria av sig sporadiskt till familjen på telefonappen Viber, men kunde inte berätta var hon befann sig. Jag hade en del kontakt med hennes syster under den här tiden och minns hur hon sa att det verkade som att Viktoria var övervakad under deras samtal.
”Hennes och barnens pass var också beslagtagna av terrorsekten, och jag har fått veta att hon har försökt att fly hem flera gånger med barnen men utan att lyckas. Varje gång hon kontaktade oss grät hon och sa att hon ville åka hem.”
Den uppgiften styrks av ett samtal som jag hade med en IS-återvändare i Göteborg i december 2015, en kvinna som hade träffat Viktoria och Salar i IS ”huvudstad” Raqqa flera månader tidigare.
Jag frågade hennes speciellt om Viktoria och Salar, eftersom jag var särskilt intresserad av deras fall.
”Viktoria mår dåligt och vill åka hem”, sa kvinnan, som inte lever längre, till mig.
Enligt systern förlorade hon kontakten med Viktoria under lång tid, men sommaren 2017 lyckades Viktoria ringa hem igen från en telefon som hon lånat av en yezidisk man. Hon befann sig då i Irak dit Salar tidigare hade tagit henne och barnen, som nu var tre stycken.
”Hon sa då att hon hade flytt från IS och att Salar hade dödats i en drönarattack. Hon hade sökt hjälp hos Peshmergasoldater för att kunna ta sig hem till Sverige.”
Sommaren 2017 lyckades Viktoria ringa hem igen från en telefon som hon lånat av en yezidisk man.
Vid den här tiden försökte hennes anhöriga i Sverige att med hjälp av Röda korset och andra organisationer ta reda på exakt var hon och barnen befann sig. Men inte förrän i februari 2018 fick de besked om att de hade flyttats till ett kvinnofängelse i Bagdad.
Efter nästan ett år i fängelset kunde barnen i november 2018 flyttas till makens släktingar i Irak.
”I fängelset hade hon sovit med dem på en madrass i ett rum tillsammans med andra kvinnor. Hon var rädd för barnens säkerhet, och de hade löss och dålig hygien”, säger systern.
Första gången som Viktoria ställdes inför rätta för påstådda kopplingar till Islamiska staten var i oktober förra året. Då friades hon från terrorism för att bevisen inte ansågs tillräckliga, men dömdes till sex månaders fängelse för att olagligt ha tagit sig in i Irak.
Men domen överklagades och i söndags dömdes hon alltså till femton års fängelse. En av tre domare ska enligt systern ha velat fria.
Enligt tidningen Expressen var rättegången över på en timme. Uppgifterna från rättegången är sparsamma, men hon ska ha dömts enligt en paragraf som handlar om terrorism generellt.
Enligt domaren fanns det tillräckligt med bevis för att visa att Viktoria visste vad hon gav sig in på när hon reste till Syrien och Irak.
Domaren ska enligt uppgifter till tidningen, som citerar SVT:s reporter, ha sagt att det fanns tillräckligt med bevis för att visa att Viktoria visste vad hon gav sig in på när hon reste till Syrien och Irak, att hon visste att hon var på väg dit för att leva med en terrororganisation.
Hennes syster är upprörd. Hon säger att hon fått veta att rättegången inte gick korrekt till. På rättegångsdagen ska det ha kommit fram nya åtalspunkter som ingen hade känt till tidigare, och åklagaren hade dessutom påstått att Viktoria hade erkänt brott i förhör.
”Hon har aldrig erkänt något och har aldrig haft varken tolk eller advokat närvarande vid förhören. Allting har skett precis som de irakiska myndigheterna ville att det skulle ske. Domen var ett politiskt maktspel för att markera att ingen kommer undan även om du är oskyldig”, säger hon och fortsätter:
”Hon älskar sina barn så mycket att hon var beredd att dö för dem. Ingen människa förtjänar detta som hon har gått igenom. Hon har själv sagt att hon hatar IS som hennes man har utsatt henne och barnen för. Men nu är min syster fängslad i en källare utan solljus. För vad?”
”Ingen människa förtjänar detta som hon har gått igenom.”
Systern är också kritisk till hur svenska myndigheter har agerat.
”Ingen har hjälpt mig eller gett oss anhöriga råd. Jag har fått ta reda på allt själv och är besviken på UD för att de har varit så passiva under hela processen”, säger hon.
Viktorias anhöriga fortsätter att kämpa för att domen ska upphävas eller att hon ska kunna avtjäna straffet i Sverige i stället.
Samtidigt på sociala medier varnar redan upphetsade röster för att Viktoria en dag kommer att kunna vandra fri på gatorna i Sverige.
MAGNUS SANDELIN
Ansvarig utgivare för doku.nu