Likheterna mellan nazismen och IS är slående

Det kommer alltid finnas tillräckligt många människor i världen som hellre förklarar sina tillkortakommanden med att det är någon annans fel, skriver Eli Göndör.

Orsaken till varför IS-/al-Qaidas ideologi har sådan attraktionskraft blir lättare att förstå genom en jämförelse med nazismen. Även om alla arabiska regimer över en natt blir välmående fungerande fria samhällen med transparenta regimer kommer ideologin att leva vidare, precis som den gör i Europa och precis som nazismen lever kvar i frihetliga demokratier, skriver Eli Göndör.

Abu Bakr al-Baghdadi, IS självutnämnda kalif, är av allt döma död. Abu Ibrahim al-Hashimi al-Qurashi, som ingen vet något om, påstås vara den nya kalifen.  Men oavsett dessa nyheter är frågan hur eller om IS kommer att överleva med tanke på de senaste förlusterna?

Det korta och enkla svaret är att även om organisationen IS har försvagats av en rad olika anledningar så är ideologin tillräckligt användbar för att överleva ett bra tag till.

Ett inte ovanligt argument för att förklara ideologins bärkraft är att arabländerna är förtryckande och korrumperade eller att muslimer är förtryckta i väst. Skulle alltså bara korruption och förtryck minska så skulle också IS och liknande ideologier tyna bort.

Men riktigt så enkelt är det inte. Orsaken till varför ideologin har sådan attraktionskraft blir lättare att förstå genom en jämförelse med nazismen. De ideologiska likheterna och de historiska utgångspunkterna för IS/al-Qaida-ideologi och nazismen är nämligen iögonfallande.

Jag har tidigare i Doku skrivit om hur IS ideologi är uppbyggd och hur den korresponderar med religiösa texter. Just det finns det således ingen anledning att upprepa. Istället väljer jag denna gång ett annat perspektiv för att förklara ideologins attraktionskraft.

Idén har överlevt och lever vidare för att den har en tydligt definierad fiende som bygger på en konspirationsteori – en fantasi som också enkelt kan ge människor en förklaring till deras upplevda orättvisa

I sin senaste bok Identity: The demand for dignity and the politics of resentment (2018) observerar Francis Fukuyama hur både nazism och islamism växte fram ur liknande politiska omständigheter. Nazismen blev svaret på vad som av många i Tyskland upplevdes som dubbel förnedring genom hur första världskriget slutade och hur Versaillesfreden slöts. Människor med en känsla av ressentiment, det vill säga en känsla av vanära eller kränkning, tog tacksamt emot nazismens idé som underströk vikten av att återanknyta till vad som kunde anses vara något rent och autentiskt. Inte bara skulle det återupprätta Tysklands heder. I förlängningen skulle upprättelsen också leda till att den ondska, det vill säga judarna, som genom sin korrumperande makt förstörde och demoraliserade världen, förgjordes. Idén har överlevt och lever vidare för att den har en tydligt definierad fiende som bygger på en konspirationsteori – en fantasi som också enkelt kan ge människor en förklaring till deras upplevda orättvisa.

Islamismens väckelse kan anses vara en följd av det osmanska rikets fall. Känslor av vanära och kränkning i den sunniarabiska världen påstods ha orsakats av dels europeiskt inflytande både kulturellt och ekonomiskt, dels av Europas militära styrka, som bland annat manifesterades genom Napoleons landstigning i Egypten och ”slaget vid pyramiderna” 1798. Bland ideologerna påstods det att om islam återgick till sin sanna rena autentiska form skulle inte bara väst inflytande jagas bort. Det skulle också leda till upprättelse för hela den sunniarabiska gemenskapen som därigenom skulle kunna återta en ledande roll i världen.

Både nazister och islamister delar upp världen mellan offer och förövare. Och det är offret, nazister eller islamister, som genom sina rena, autentiska ideologier kan skapa det absolut rättvisa samhället. Men först måste fienden som upprätthåller ett påstått kaos genom sin världsmakt och sina konspirationer förgöras.

Attraktionskraften i salafism och salafijihadism ligger i en snäv, kompromisslös och enkel tolkning som pekar ut judar och väst som huvudaktörer i en världsomfattande konspiration vars målsättning påstås vara att förgöra islam

Attraktionskraften i salafism och salafijihadism som är IS/al-Qaida-ideologins grund, ligger i en snäv, kompromisslös och enkel tolkning som pekar ut judar och väst som huvudaktörer i en världsomfattande konspiration vars målsättning påstås vara att förgöra islam.  Gränser sätts för vad som anses vara rent respektive orent, vilket dels ska skydda islam och muslimer från västvärldens inflytande, dels återupprätta vad som upplevs som förlorad heder av många muslimer.

I rapporten A primer on the ideological and theological drivers of AQ and Daesh: al-Qaedaism (2018) från Strategic Policy Institute (ASPI) av Isaac Kfir – som leder verksamhetens anti-terrorprogram – beskrivs det han kallar för ”Al-Qaedasim” (i rapporten stavas det Qaeda, inte Qaida). Ideologins budskap riktas enligt honom framför allt till två typer av individer. Den ena är muslimer som lever i konfliktzoner där otryggheten är omfattande. Deras situation förklaras med en berättelse om en värld likgiltig för muslimers lidande.

Den andra typen är muslimer som upplevt diskriminering eller övergrepp. I de fall det är frågan om muslimska regimer är argumentet att de beter sig oislamiskt. I de fall regimerna inte är muslimska är argumentet att om de hade levt i enlighet med islam hade varken övergrepp eller diskriminering förekommit. Argumenten tas enligt Kfir också gärna emot av muslimer som behöver en förklaring till varför de inte lyckas skaffa sig ett bra liv i Europa, eller upplever sig vara diskriminerade.  Eftersom lösningen påstås ligga i en specifik tolkning av islam krävs dessutom ett avståndstagande från etablerade auktoriteter eller myndigheter som anses vara delar i ett konspiratoriskt, orättfärdigt och exkluderande system.

Argumenten tas enligt Kfir också gärna emot av muslimer som behöver en förklaring till varför de inte lyckas skaffa sig ett bra liv i Europa, eller upplever sig vara diskriminerade

I allt väsentligt är det ingredienserna som behövs för att producera en religiös berättelse som ska förklara olyckor eller missförhållanden för frustrerade människor. Rättfärdigandet eller de moraliska anspråken legitimeras genom att dels peka ut vem som är förövare. Dels göra sig själv till offer och dessutom presentera vad som anses vara den enda möjliga lösningen.

Fantasier eller konspirationsteorier överlever det mesta för att den som behöver fantasin alltid kan peka på något som kan tolkas in som en bekräftelse på fantasins giltighet. 

Även om alla arabiska regimer över en natt blir välmående fungerande fria samhällen med transparanta regimer kommer ideologin alltså att leva vidare, precis som den gör i Europa och precis som nazismen lever kvar i frihetliga demokratier. Det kommer nämligen alltid finnas tillräckligt många människor i världen, som hellre förklarar sina tillkortakommanden med att det är någon annans fel. Vissa av dem kommer tacksamt ta emot en ideologi som inte bara kan peka ut orsakerna till deras situation, men vars anhängare också påstår sig vara redo att offra sig för att bekämpa konspirationen som upprätthåller en orättvis, korrumperad och omoralisk värld.

ELI GÖNDÖR
Eli Göndör är senior fellow på Timbro, och även verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Han har en fil. dr i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern. Han är författare till bland annat boken I Guds namn – Om våld och politik i islam (Fri tanke).

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.