Att granska lagen om särskild utlänningskontroll och dess tillämpning är viktigt. Det är dock lika viktigt att som journalist eller debattör inte hemfalla åt naivitet och godtrogenhet inför dem som blivit föremål för Säkerhetspolisens intresse. Om det är något som jag har lärt mig under alla de år som jag har djupdykt i den salafijihadistiska miljön i Sverige så är det just detta, skriver Magnus Sandelin i en kommentar.
Idris Cheway från Alby var ett föredöme. Han hade akademisk examen och var en av grundarna av föreningen Förortsakademikerna med syftet att få unga från förorten att välja studier istället för en kriminell livsstil. Om detta intervjuades han i Sveriges radio och i tidningen Karriär. Till Karriär sa han 2011:
”Vi hoppas att den ska sprida sig till förorter i exempelvis Göteborg och Malmö. På sikt kanske vi kan arbeta med problemlösningar i förorten och fungera som en bro mellan politiker och ungdomar.”
En tid arbetade han på Arbetsförmedlingen och kom då direkt i kontakt med unga människor som var i färd med att staka ut sin framtid. Vad de flesta kring Idris Cheway inte kände till var hans extremism. Han dolde den väl för dem som han ansåg inte borde veta.
I november 2011 påbörjade han en säkerhetsklassad tjänst på det statliga bolaget Teracom, som äger marknätet för radio och TV. Han hann jobba där en månad innan han blev uppsagd med omedelbar verkan. Förklaringen som företaget ska ha gett honom var att Säkerhetspolisen efter en kontroll hade slagit larm, och att han ansågs vara en säkerhetsrisk.
Idris ansåg sig diskriminerad och skickade in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Där skrev han:
”Jag har ingen information om vad för uppgifter det kan finnas om mig och vill gärna bestrida dessa eller åtminstone yttra mig över dessa. Jag känner att min personliga integritet har kränkts och att allt inte har skett i enlighet med lag.”
DO valde dock att inte vidta någon åtgärd.
I efterhand står det klart att Idris Cheway under de här åren rekryterade unga människor till våldsbejakande islamism
I efterhand står det klart att Idris Cheway under de här åren rekryterade unga människor till våldsbejakande islamism, bland annat genom den informella föreningen al-Taqwa ungdomsförening, men även på nätet genom ett aliaskonto som han använde för att skydda sin riktiga identitet. Flera ungdomar från Stockholms södra förorter reste till Syrien för att ansluta sig till jihadistgrupper. Några av dem dog där nere.
I augusti 2015 begav sig Idris själv till Islamiska staten, varifrån han fortsatte sin rekryteringsverksamhet fram till sin död. Genom videoföreläsningar försökte han få ännu fler unga muslimer från Sverige att resa ner och ansluta sig.
Om det är något som jag har lärt mig under alla de år som jag har djupdykt i den salafijihadistiska miljön i Sverige så är det att inte vara naiv. Miljön är på grund av sin slutenhet mer svårgranskad jämfört med de andra extremistmiljöerna som vi brukar prata om, det vill säga nazisterna och de autonoma vänsterextremisterna. Saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara.
Så var det med Idris Cheway. Men om det även är så när det gäller Raad al-Duhan, Gävleimamen Abu Raads son, vet jag inte. Det vill jag understryka, även om jag för några veckor sedan kunde berätta om hur han tidigare resonerat som en extremist.
Det finns dock anledning att nämna honom, eftersom han nu på kort tid har låtit sig intervjuas vid två tillfällen där han bedyrar sitt avståndstagande från extremism och religiös fundamentalism. Skälet är att han av Säkerhetspolisen anses utgöra en säkerhetsrisk på grund av rekryteringsverksamhet till extremism. Något han alltså själv förnekar.
Om det är något som jag har lärt mig under alla de år som jag har djupdykt i den salafijihadistiska miljön i Sverige så är det att inte vara naiv.
Första intervjun med honom publicerades på Aftonbladets kultursida. Journalistiskt var det ett magplask, där tidningens tf kulturchef Martin Aagard okritiskt lät sig svepas med i al-Duhans utläggningar om bland annat Usama Bin Ladin, som al-Duhan ifrågasatte om han verkligen var terrorist.
Den andra intervjun publicerades häromdagen av Sveriges radios ekoredaktion, en granskning av LSU (lagen om särskild utlänningskontroll) där reportern försökt att gå till botten med åtminstone en del av de kända uppgifter som finns om al-Duhans eventuella extremistsympatier. Andra uppgifter lämnades dock därhän.
I en annan intervju i Ekots granskning talar en tjetjensk extremist med utvisningsbeslut ut om sin situation. Samma person har jag tidigare intervjuat för Doku.
Att granska LSU och dess tillämpning är viktigt. Lagen påverkar enskilda människor på ett mycket ingripande sätt och det är otillfredsställande att normala rättssäkerhetsprinciper om öppenhet inte kan uppfyllas i den processen, vilket öppnar för konspirationsteorier. Sekretessen är ett stort problem ur det hänseendet, även om det också kan finnas relevanta och förståeliga skäl för den. Det är en självklar del av mediernas uppdrag att granska myndigheter, belysa den typen av missförhållanden, och lyfta fram dem som drabbas.
Det finns därför skäl att förhålla sig lite avvaktande till de hyllningar av den svenska demokratin som flera intervjuade i ämnet gett uttryck för.
Det är dock lika viktigt att som journalist eller debattör inte hemfalla åt naivitet och godtrogenhet inför dem som blivit föremål för Säkerhetspolisens intresse. Myndigheten är självklart inte felfri, men påfallande ofta har vi journalister framställt extremister som ”vanliga muslimer” i vår strävan att kritisera myndighetsingrepp. Detta oavsett om det vid tillfället funnits kända belägg eller ej för extremism.
De enda som gynnas av det är extremisterna själva. De som i längden förlorar är de ”vanliga muslimerna”. Det finns därför skäl att förhålla sig lite avvaktande till de hyllningar av den svenska demokratin som flera intervjuade i ämnet gett uttryck för.
MAGNUS SANDELIN
Ansvarig utgivare för Doku