Som en följd av att Islamiska Staten (IS) och al-Qaida har drabbats av en rad bakslag i Irak och Syrien och fått allt svårare att genomföra storskaliga terrorattacker i västvärlden har de tvingats förflytta sitt fokus till bland annat Afghanistan och Afrika. En rad ledande experter på jihadism och terrorism beskriver allt oftare Afrika som en av de viktigaste frontlinjerna i kampen mot jihadismen. Terrorexperten Hans Brun kommer i en serie artiklar för Doku att skildra den pågående utvecklingen i Afrika.
Under lång tid har såväl jihadister som andra terroristnätverk och våldsbejakande extremister varit närvarande i olika afrikanska länder av skilda anledningar. Under 1970-talet samarbetade grupper som irländska IRA och västtyska RAF med bland annat Libyen, som gav dem tillgång till träningsläger, vapen och finansiellt stöd. Länder som Sudan fungerade länge som något av en fristad för en rad olika terrorgrupper och det var ingen slump att den ökände vänsterradikale terroristen och playboyen Ilich Ramirez Sánchez – mer känd som ”Schakalen” – greps av fransk säkerhetstjänst i Sudans huvudstad Khartoum 1994.
Även olika jihadistiska grupperingar har under mycket lång tid varit aktiva i Afrika. Redan under 1970- och 80-talet var en rad olika jihadistiska nätverk aktiva i Nordafrika och Egypten. Många läsare minns säkert mordet på Egyptens president Anwar Sadat som utfördes av jihadister, delvis eftersom Sadat hade inlett fredsförhandlingar med Israel.
Många minns säkert också att Usama bin Ladin tog sig till Sudan under tidigt 90-tal när de saudiska myndigheterna hade tröttnat på bin Ladins aktivism och alltmer tilltagande politiska extremism. Under åren i Sudan fortsatte bin Ladin sitt arbete med att stärka al-Qaida fram till dess att han tilläts återvända till Afghanistan i mitten av 90-talet.
Nyligen publicerade rapporter visar tydligt hur IS har valt att lägga ett allt större fokus på bland annat Afrika. Antalet dödsfall kopplade till IS har ökat påtagligt.
Bland de länder som drabbats hårdast söder om Sahara återfinns Mali, Niger, Kamerun, Etiopien Burkina Faso och Mozambique. Enligt nyligen publicerade uppgifter har denna del av Afrika drabbats hårdast vad gäller dödsfall kopplade till IS. Under 2019 dödades minst 982 personer i denna del av världen, något som motsvarar 41 procent av antalet totala dödsfall kopplade till IS under det året. Majoriteten av dessa dödsfall återfinns i norra Nigeria men en mängd offer har också skördats i Centralafrika och längs med Afrikas östkust.
En rad experter uppger att situationen är synnerligen allvarlig och att den kan komma att påverka utvecklingen i regionen i upp till 20 år framåt. Situationen blir om möjligt än allvarligare på grund av den pågående kraftmätningen mellan IS och al-Qaida.
Detta är inget nytt fenomen, det finns en rad historiska exempel på hur terrorgrupper tillhörande samma ideologiska läger ibland har attackerat varandra. Detta skedde till exempel på Nordirland, där republikanska terrorgrupper som Officiella IRA (OIRA), Provisoriska IRA (PIRA) och Irish National Liberation Army (INLA) ibland samarbetade och ibland dödade varandra.
Situationen är synnerligen allvarlig och den kan komma att påverka utvecklingen i regionen i upp till 20 år framåt.
Visserligen delar IS och al-Qaida en gemensam ideologi, men är tidvis bittra rivaler, till viss del på grund av olika tankar vad gäller strategi och taktik. Den Islamiska Staten har valt att tidigt utropa ett kalifat och försöka störta de lokala regeringarna, ofta med hjälp av oerhört våldsamma och grafiska propagandaprodukter. Al-Qaida å andra sidan har typiskt sett valt att lägga sitt fokus på de västländer som stöttar olika misshagliga, lokala regimer, och man vill inte utropa ett kalifat förrän segern är vunnen.
Vidare har al-Qaida vanligtvis varit negativt inställd till hur IS använder sig av våld mot andra muslimer. Detta uppfattas som kontraproduktivt och al-Qaida väljer istället att försöka vinna över lokalbefolkningens sympatier på olika sätt.
En rad av de länder som drabbas av jihadistiskt våld är svaga stater som hemsöks av ett svagt politiskt ledarskap, en korrupt statsapparat och ett säkerhetsmaskineri som ofta används för att förtrycka den egna befolkningen, ibland på grund av etnisk och religiös tillhörighet. Sådana politiska och sociala förkastningssprickor söker al-Qaida medvetet och är ibland ytterst skickligt att exploatera.
I Mali har FN sedan 2013 försökt pressa tillbaka olika jihadistiska fraktioner som försöker etablera sig i landet. Verksamheten leds i första hand av Frankrike och omfattar i dagsläget drygt 16.000 soldater, inklusive svensk trupp. Trots detta har jihadisterna inte entydigt besegrats, situationen riskerar att bli allt allvarligare och våldet allt värre. Mer än 200 FN-soldater har hittills dödats tillsammans med hundratals civila.
I november 2020 valde Storbritannien att förstärka sin närvaro i Mali med 300 soldater (cirka två kompanier). Detta är den största brittiska FN-operationen sedan kriget i Bosnien i början av 90-talet och anses av brittisk expertis vara lika riskabel som de operationer som genomförts i Afghanistan sedan 2001.
Söder om Mali ligger Burkina Faso (fram till 1984 känt som Övre Volta) som också har mycket allvarliga problem med jihadister. Burkina Faso ansågs länge vara ett av Afrikas tryggare länder. För sex år sedan drabbades landet av den första jihadistiska attacken och sedan har situationen snabbt försämrats. Anhängare till såväl den Islamiska Staten och al-Qaida har med framgång utmanat och pressat tillbaka landets säkerhetsstyrkor från landsbygden där det numera råder anarki, något som inte bara utnyttjas av välbeväpnade jihadister utan också av olika kriminella grupperingar.
Minst 5.000 personer uppges ha dödats och minst en miljon människor har tvingats fly sina hem för att söka säkerhet i storstäderna, något som naturligtvis innebär en katastrof för landets ekonomi. FN-organet Unicef – som har till uppdrag skydda världens barn – uppger att minst 1,7 miljoner barn i landet är i akut behov av stöd och humanitära insatser, bland annat för att förse dem med livets nödvändigheter och möjligheter att gå i skola.
Landet styrdes länge av en auktoritär ledare – Thomas Sankara – som höll samman landet och som genomförde stora satsningar på infrastruktur, modernisering av landets ekonomi och politiska reformer som ambitiösa satsningar på att bekämpa analfabetism och på att stärka kvinnors roll i samhället.
Problemen accelererade i samband med att Libyens ledare Muammar al-Khadaffi störtades från makten 2011
År 1987 mördades Thomas Sankara i samband med ett gräl med en kollega, Blaise Compaoré, som också tog makten när Sankara dödades. Detta utgjorde i många avseenden inledningen på den negativa spiral som Burkina Faso för närvarande befinner sig i. Satsningarna på infrastruktur och utveckling rann ut i sanden. Landet blev alltmer diktatoriskt styrt av en korrupt elit under de kommande decennierna.
Problemen accelererade i samband med att Libyens ledare Muammar al-Khadaffi störtades från makten 2011. Ett våldsamt inbördeskrig bröt ut, landets enorma vapenförråd plundrades och dess innehåll spreds för vinden.
Året därpå attackerade jihadister norra Mali, något som bland annat ledde till att såväl FN som Frankrike ger militärt stöd till Mali. Burkina Fasos regering lyckades i flera år hålla jihadisterna utanför landets gränser, dels tack vare landets militär men även tack vare hemliga överenskommelser med olika jihadistgrupperingar. Av allt att döma ingick man en överenskommelse som gav jihadisterna en möjlighet att röra sig fritt och obehindrat genom Burkina Faso till bland annat Mali i utbyte mot fred.
Detta avtal upprätthölls fram till och med 2014 då regeringen förlorade makten efter en militärkupp. Jihadisterna vädrade morgonluft och började exploatera olika politiska och sociala problem. Som så vanligt kretsade dessa ofta kring spänningar mellan relativt blomstrande städer och en underutvecklad landsbygd.
De jihadistiska framgångarna kan delvis förklaras med hjälp av ekonomi. Precis som i norra Nigeria är arbetslöshet bland unga män ett stort problem. Jihadisterna kan erbjuda betydligt bättre löner än vad dessa män kan få på annat håll, och de har på detta sätt lyckats locka till sig tusentals av dessa män.
Spänningarna i landet mellan olika etniska grupper har också exploaterats på ett skickligt sätt och numera är olika folkgrupper mer eller mindre fientligt inställda till varandra. En rad milisgrupper har skapats och som så ofta är spänningen som störst mellan majoriteten och olika minoriteter.
Av allt att döma ingick man en överenskommelse som gav jihadisterna en möjlighet att röra sig fritt
Situationen är synnerligen allvarlig. Regeringen har inte längre kontroll över landets glesbygd och kan i bästa fall utöva en viss säkerhet i landets storstäder. Burkina Faso har i det tysta omvandlats från en förhållandevis väl fungerande nation till det som forskare brukar benämna som en ”failed state”, en icke-fungerande statsbildning och det finns indikationer på att jihadisterna redan försöker ta sig in i grannländer som Ghana och Elfenbenskusten för att sprida konflikten vidare över Afrika.
Myndigheterna i Ghana uppger sig ha förhindrat minst en storskalig terrorattack under hösten 2019 och i juni 2020 dödades ett tiotal soldater tillhörande Elfenbenskusten vid gränsen till Burkina Faso. Med stor sannolikhet kommer jihadisterna försöka nästla sig in sig i dessa länder under 2021. Det är tveksamt vad omvärlden och FN kan göra för att stoppa denna utveckling, inte minst med tanke på hur pass svårt det varit att vända utvecklingen i Mali, trots stort stöd från omvärlden.
HANS BRUN
forskar om terrorism i Sverige och Storbritannien
