Den radikaliserade 12-årige pojken

En ung pojke som varit bortförd utomlands omhändertogs nyligen. Han har en starkt fientlig och nedvärderande syn på kvinnor och kristna. Han utrycker oroväckande tankar om religion som innehåller blodbad, domedagen och självmordsbombare. Han är tolv år. 

Återvändande IS-kvinnor och deras barn har varit fokus för debatt under en längre tid. Det har i huvudsak handlat om huruvida Sverige aktivt ska agera för att hjälpa dem tillbaka till Sverige eller inte.

Vad som fått mindre utrymme i debatten är hur återvändandets följder hanteras i brist på lagföring. Likaså hur barnen kan och bör tas om hand. 

Det är försiktigt uttryckt senvaket eftersom återvändandet från jihadistiska terrorgrupper i Syrien har pågått i vart fall sedan 2012. Merparten av de barn som kommit har levt kvar med föräldrar som förvisso lämnat det fysiska kalifatet bakom sig men som i flera fall inte lämnat sin extrema trosuppfattning och ideologi. 

För dagens återvändande som sker med hjälp av svenska myndigheter ökar i vart fall sannolikheten för att barnen fångas upp och kan skiljas från dysfunktionella föräldrar. Det är ett fall framåt. 

Men omfattningen av frågan om radikaliserade barn är i själva verket bredare än den om IS-återvändarna. 

Barn och unga indoktrineras även här i Sverige med islamistiska trosuppfattningar. Därtill har vi fenomenet ”uppfostringsresor” som innebär att företrädesvis pojkar och unga män skickas till föräldrars hemländer för kulturell skolning. Delvis eftersom de kan anses vara för “västerländska”. 

Uppfostringsresorna, som i huvudsak går till länder i Mellanöstern och Afrika, kan innebära allt från internering på hårdföra koranskolor till att vara inneboende och under uppsikt hos släkt och familj. Resorna behöver inte alls ha religiös innebörd eller syfte men det förekommer tveklöst hårdför islamisk fostran i en del fall. Pojkarna som kommer tillbaka är då ofta i betydligt sämre skick med psykisk ohälsa och traumatiserade upplevelser. Trots att uppfostringsresor tycks förekomma i relativt hög utsträckning saknas kommunal och nationell statistik om dem. 

Ett fall som på många sätt förefaller vara extremt förtjänar trots allt att lyftas för att tydliggöra problematiken. Alldeles nyligen behandlade en förvaltningsrätt i en mindre svensk kommun ett LVU-ärende om en tolvårig pojke.

Pojken och hans familj kommer från Syrien men fallet har ingenting med Islamiska staten att göra. Till skillnad från jihadisterna som lämnade Sverige för IS kom familjen till Sverige vid tidpunkten för Kalifatets etablering under 2013-2014. 

Familjen blev snabbt föremål för socialtjänstens intresse med anledning av omsorgssvikt. Pojken påbörjade aldrig sin obligatoriska skolgång. Det fanns tidvis även oklarheter om var familjen alls befann sig och socialtjänsten upplevde att föräldrarna inte var samarbetsvilliga.  

Mamman sökte efter en tid själv hjälp från myndigheter eftersom hon utsattes för våld och hot av pappan och hon ansökte också om skilsmässa. Hon placerades med sonen på ett skyddat boende. Personalen där noterade att pojken trots sin då mycket låga ålder var kontrollerande, våldsamt och hotfullt gentemot sin mamma. 

Våren 2017 förde pappan den då 8-årige sonen utomlands utan mammans samtycke. Pojken levde därefter med släktingar i både Turkiet och Egypten ända till januari 2021. Pappan hälsade på sonen regelbundet men befann sig mestadels i Sverige. 

När pappan slutligen hämtade tillbaka sonen omhändertogs pojken direkt på flygplatsen och placerades i ett familjehem. Pappan anhölls misstänkt för egenmäktigt förfarande med barn, men utredningen lades ner av åklagaren.

Socialtjänstens följande utredning visar att pojken har radikaliserats. Radikaliseringen tar sig flera uttryck. Han har utvecklat ett fientligt beteende och ett förakt mot sin mamma. Han har utöver våldet mellan föräldrarna bevittnat våld mot andra kvinnliga släktingar under åren utomlands. Han har en skev bild av utbildning och har en starkt fientlig och nedvärderande syn på flickor och kvinnor i allmänhet. Våld i hemmiljön har normaliserats för honom.

Pojken har inte fått sin rätt till skolgång tillgodosedd. Han berättar själv i utredningen att han endast gått kortare perioder i skolan eftersom den är onödig och dyr. Han har inte lärt sig respekt för andra människor utan har istället lärt sig att styra med våld. Under tiden som han varit bortförd utomlands har han flyttats runt, ryckts upp från vänner och miljöer. Han har inte fått utvecklas som person utan allt har istället präglats av släktens värderingar. 

Trots sin låga ålder har han utvecklat allvarliga extremistiska tankar och värderingar. Särskilt hans kvinnosyn och vad han uttrycker om kristna bedöms utgöra en allvarlig risk för hans hälsa och utveckling. 

Därtill har han uttryckt oroväckande tankar om religion innehållande blodbad, domedagen och självmordsbombare. 

Fallet framstår som extremt, inte minst sett till pojkens ålder. Han är alltså bara tolv år.

Ett synsätt på fallet är att systemet har fungerat och ingripit genom att omhänderta pojken. Ett annat är att vi vet att Säkerhetspolisen återkommande i samband med extremistkopplade förskolor och skolor varnat för att barnen och eleverna riskerar att radikaliseras. Då pratar vi inte längre om barn som skickas för fostran utomlands utan om barn som får sin barnomsorg och skolgång här i Sverige. 

Doku har nyligen avslöjat att en man som fått utvisningsbeslut eftersom han bedöms utgöra ett hot mot rikets säkerhet, ska ha förespråkat en våldsbejakande tolkning av islam i sin roll som koranlärare för barn i Göteborg. Koranskolornas starka utbredning idag är oavsett sin inriktning ett fenomen under radarn. 

Det är svårt att förstå att inte politiker har frågan om risken för radikalisering av barn högst upp på sin agenda. Okunskap kan vara en anledning till det. Men möjligen är det problemets omfattning som skrämmer. Samhället har nämligen inte kontroll på vad som förekommer bakom dörrar i källarmoskéer, på uppfostringsresor och i statsbidragsunderstödda kulturföreningar runt om i landet. Än mindre kan vi påverka de värderingar som frodas där och vem som sprider dem. 

Samhället kommer en dag att tvingas syna följderna av sådana företeelser. Och om de visar sig redan hos barn i tolvårsåldern kan det komma att gå snabbt.

SOFIE LÖWENMARK

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.