Terrorforskaren Magnus Ranstorp har den senaste tiden varit föremål för flera kritiska artiklar. Dokus Magnus Sandelin tittar närmare på en stor granskning i Aftonbladet, och finner ett oärligt bruk av källor och uppgifter.
För att kontrollera att jag verkligen sett rätt backade jag bandet. Men det var ingen tvekan, imamen demonstrerade för den utsatta kvinnan på sin egen hand vad som var ett tillåtet slag för en man att göra på sin hustru. ”Hur många gånger har din man slagit dig? 20 gånger? 30 gånger? En gång per år? Ser du, man slår inte, det är inte att slå. Ibland man är förbannad”, sa han till kvinnan samtidigt som han visade genom att slå på handen.
Det var 2012 och jag jobbade som researcher på SVT:s Uppdrag granskning. Vi gjorde en stor granskning av de råd som svenska imamer gav till hjälpsökande kvinnor. Två kvinnor med nikab besökte på uppdrag av oss moskéer runt om i Sverige, och mötet med imamerna filmades med dold kamera. En av kvinnorna utgav sig bland annat för att ha en man som slog henne så att hon fick blåmärken.
Granskningen fick stort genomslag i medierna, då det bland annat visade sig att sex av tio imamer uppmanade kvinnan att inte polisanmäla sin man för misshandeln.
Mötet som beskrivs ovan ägde rum i en kulturförening i Malmöstadsdelen Rosengård. Föreningen var en av dem som stack ut i vår granskning i sitt försvar av kvinnomisshandel och uppmaning till medlemmar att inte beblanda sig för mycket med det svenska samhället.
Mot den här bakgrunden förvånade det mig inte när jag såg att namnet på den aktuella kulturföreningen dök upp i en underrättelserapport från svensk polis några år senare. Den svenske IS-medlemmen Osama Krayem, som misstänks för att 2016 ha planerat att spränga sig i tunnelbanan i Bryssel i det av IS koordinerade attentat som dödade 35 människor, ska enligt rapporten ha värvats till IS i just den här föreningen i Rosengård.
Jag hade den här kulturföreningen i tankarna när Aftonbladets kulturredaktion förra veckan publicerade en stort uppslagen artikel där skribenten Elina Pahnke gör sitt bästa för att sänka terrorexperten Magnus Ranstorps anseende som forskare och expert.
Att Magnus Ranstorp ifrågasätts av dem som har en avvikande uppfattning om förekomsten av radikal islamism i Sverige är inget nytt. Ofta har den här kritiken karaktär av kampanjer, som dyker upp med jämna mellanrum. Sannolikt inspirerad av Elina Pahnkes artikel gick även Mattias Irving, ordförande för den socialdemokratiska föreningen Hjärta och sedan länge en inbiten kritiker av Ranstorp, i veckan till nytt verbalt angrepp mot honom i en debattartikel i Göteborgs-Posten.
Många, framförallt på vänsterkanten, provoceras av Ranstorp som uttrycker en del privata åsikter på bland annat twitter. Som offentlig person och forskningsledare ska han naturligtvis kunna granskas och kritiseras. Men hur saklig har egentligen den senaste tidens kritik mot honom varit?
Jag bestämde mig för att gå tillbaka till en del av de källor som bland annat Elina Pahnke hänvisar till i sin artikel i Aftonbladet.
Hon lägger till att börja med stor vikt vid en rapport som allmänt kallades för Rosengårdsrapporten, och som Magnus Ranstorp i sin roll som forskningsledare vid Försvarshögskolan 2009 tog fram tillsammans med analytikern Josefine Dos Santos. Studien, med det korrekta namnet ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö”, var ett regeringsuppdrag där Malmö och stadsdelen Rosengård hade valts ut för ett pilotprojekt. En lägesbild skulle tas fram avseende våldsbejakande extremism och radikalisering i området. 30 intervjuer med representanter från polisen, säkerhetspolisen, socialtjänsten, skolan, den akademiska världen samt områden som arbetar mot utsatta ungdomar genomfördes.
Metoden som användes var den så kallade Delphimetoden, en metod som sedan 1950-talet har använts inom olika forskningsområden. I korthet går den ut på att man kartlägger experters syn på ett komplext problem inför vidare studier. För att försöka minska eventuell påverkan så genomförs intervjuerna ofta anonymt.
Man ska komma ihåg att det vid den här tiden var oerhört svårt att tala om förekomsten av islamistisk extremism och radikalisering i Sverige. Till stor del berodde det på existensen av Sverigedemokraterna.
Slutsatserna i rapporten var oroväckande. 29 av 30 respondenter beskrev oberoende av varandra en allmän ökning av radikalisering i området de senaste fem åren. De radikala individerna i stadsdelen uppgavs vara få, men samtidigt ha en stor inverkan på omgivningen. Några av de intervjuade pekade på att det fanns en grupp ultraradikala män som agerade åsiktskontrollanter i området. En del uppgav att kvinnor av muslimsk härkomst som inte följde åsiktskontrollanternas regler hade blivit trakasserade och hotade i Rosengårds mest utsatta områden.
Kulturföreningar fick ett särskilt fokus i rapporten. Samtliga 30 intervjuade uppgav att många kulturföreningar inte var vad de utgav sig för att vara, utan i vissa fall i själva verket bedrev religiös verksamhet med radikal hållning. ”De motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället vilket de även uppmanar sina medlemmar att göra.”
Reaktionerna på rapporten lät inte vänta på sig. Men det handlade inte om en upprördhet över den skrämmande utveckling som beskrevs, utan istället ifrågasattes innehållet och den metod som hade använts.
Man ska komma ihåg att det vid den här tiden var oerhört svårt att tala om förekomsten av islamistisk extremism och radikalisering i Sverige. Till stor del berodde det på existensen av Sverigedemokraterna. Det fanns en allmän motvilja mot att erkänna och prata om problem som även Sverigedemokraterna pratade om. Den som ändå gjorde det fick vara beredd på att bli ifrågasatt och misstänkliggjord för att ha dunkla syften. Att Rosengårdsrapporten genast hamnade i skottgluggen är därför idag inte så svårt att förstå.
Ett exempel var den kritik som riktades från kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. I en rapport slog en av författarna fast att Rosengårdsrapporten ”bär tydliga spår av en människosyn som etablerades under kolonialismen och som i dagsläget bland annat reproduceras inom främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna”.
En av de hårdaste kritikerna var annars Leif Stenberg, docent i islamologi i Lund. För SVT kallade han Rosengårdsrapporten för ”en vetenskaplig skandal”. Han var kritisk till att inga förstahandskällor hade använts, och sa till SVT att han och hans kolleger under många år haft en kontinuerlig kontakt med de muslimska föreningarna i Malmö. Men i den beskrivning som rapporten gav av tillståndet hos en del föreningar kände de inte igen sig. Till råga på allt visade det sig när Stenberg begärde ut källmaterialet att forskarna hade förstört det.
I sin artikel i Aftonbladet antyder Elina Pahnke att skälet till det förstörda källmaterialet skulle ha varit att omöjliggöra kontroll av resultaten. Något sådant var det dock inte frågan om. Försvarshögskolan hade redan innan intervjuerna gjordes fattat beslut om att förstöra källmaterialet i samband med rapportens publicering, vilket bekräftades i den granskning som Justitieombudsmannen gjorde senare.
Magnus Ranstorp förklarar för mig att intervjuerna skedde med löfte om anonymitet eftersom flera av respondenterna hade skyddad identitet, och skulle kunna identifieras även om namnen maskades. Dessutom intervjuades flera muslimska ungdomar som blivit utsatta för rekryteringsförsök, och kvinnor som utsatts för påtryckningar av ”moralpoliser”. De behövde skyddas, säger Ranstorp.
Justitieombudsmannen kritiserade dock Försvarshögskolan för att ha förstört källmaterialet, men konstaterade också att inga formella fel hade begåtts.
Det var alltså om forskningsmetodik som debatten handlade efter att rapporten hade publicerats 2009, och att innehållet skulle vara rasistiskt, eller i bästa fall fördomsfullt mot muslimer. Någon annan uppfattning fanns det knappt utrymme för. Ingen tog varningssignalerna om radikalisering i rapporten på allvar.
* * *
Efter att Islamiska staten 2014 rullade in med sina karavaner i norra Syrien och Irak, drev tiotusentals människor på flykt och begick folkmord och grova övergrepp på yazidier, assyrier, kristna, kurder, shiamuslimer och andra grupper började det så småningom och sakteliga gå upp för svenska politiker, journalister och andra att en till vår folkmängd räknat osedvanligt stor andel av terroristerna och folkmördarna kom från Sverige. Hur kunde det vara så?
2015 sa statsminister Stefan Löfven på en presskonferens att Sverige varit naiva: ”Kanske har det varit svårt för oss att acceptera att det i vårt öppna samhälle finns människor, svenska medborgare, som sympatiserar med mördarna ISIL”.
Nu skulle det plötsligt pratas om handlingsplaner och behovet av myndighetssamverkan för att stävja den växande radikaliseringen i framförallt de svenska utanförskapsområdena, Rosengård inräknat. Fler personer utöver Osama Krayem hade rest därifrån för att ansluta till Islamiska staten de senaste åren.
Att som journalist rapportera om förekomsten av våldsbejakande islamism i svenska medier var plötsligt inte längre något suspekt, till skillnad från hur det av många uppfattats några år tidigare.
Nu skulle det plötsligt pratas om handlingsplaner och behovet av myndighetssamverkan för att stävja den växande radikaliseringen i framförallt de svenska utanförskapsområdena, Rosengård inräknat.
2017 kom Säpo med uppgiften att den våldsbejakande islamistmiljön i Sverige hade vuxit till 2000 individer, från att ha legat på bara 200 sju år tidigare. Samma år genomförde Akilov sitt terrorattentat i Stockholm.
Visst hade Stefan Löfven rätt i att många i Sverige varit naiva inför förekomsten av radikala islamistmiljöer, men uttalandet andades så klart en hel del ironi. Det fanns ju de som hade varnat direkt till regeringen på ett tidigt stadium.
För att förstå hur den här enorma tillväxten av radikaliserade människor i framförallt de svenska storstadsområdena har kunnat ske måste man ha ett helhetsperspektiv. Segregation och utanförskap är en faktor. Internationella händelser en annan. Propaganda på nätet en tredje. En radikalislamistisk infrastruktur, bestående av en del föreningar, predikanter och moskéer, en fjärde. Och som en femte faktor skulle man kunna lägga till: en politik som har misslyckats med att identifiera problemen i tid och sätta in åtgärder.
I Säkerhetspolisens senaste årsrapport berättar Fredrik Hallström, enhetschef för myndighetens arbete med kontraterrorism och författningsskydd, att det skett en institutionalisering inom den våldsbejakande extremismen, där radikalisering, rekrytering och finansiering sker genom bolag, stiftelser och föreningar som omsätter många miljoner i statliga medel. Totalt handlar det om hundratals miljoner kronor av offentliga medel som enligt Säpo går till organisationer med kopplingar till våldsbejakande extremistmiljöer.
Men vilka är egentligen alla dessa organisationer som enligt Säpo på ytan kan verka legitima men som i själva verket använder skattepengar till att bjuda in radikala föreläsare och annan odemokratisk verksamhet?
En av dessa föreningar som Säpo syftar på var sannolikt Sveriges unga muslimer, SUM, som nu har lagt ner sin verksamhet. När jag för några år sedan granskade föreningen på uppdrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, fann jag flera överlappningar mellan SUM och våldsbejakande och andra antidemokratiska islamistmiljöer. SUM hade dessutom återkommande bjudit in antisemitiska, homofoba och kvinnofientliga föreläsare.
Herz skrev för några år sedan en rapport för Segerstedtinstitutet där han vänder upp och ner på hela diskussionen om radikalisering och extremism och istället menar att det är den liberala demokratin som kan vara terroristen.
I oktober 2019 slog Kammarrätten fast att organisationen brustit i respekten för demokratins idéer och föreningen blev återbetalningsskyldig av en del av de bidrag som man tagit emot. Vid flera av evenemangen där SUM bjöd in antidemokratiska föreläsare var även studieförbundet Ibn Rushd medarrangör. SUM var då en av sex medlemsföreningar inom Ibn Rushd.
I sin artikel i Aftonbladet är det just diskussionen kring Ibn Rushd som Elina Pahnke utgår ifrån, eller snarare Magnus Ranstorps återkommande kritik av förbundet. Hon ifrågasätter att en terrorforskare skriver om ett studieförbund när han inte har forskat om folkbildning. Hon har också pratat med några personer om Magnus Ranstorps forskningsinriktning och kvaliteter som forskare. Samtliga röster i artikeln visar sig, föga förvånande, vara kritiska.
En av dem är Marcus Herz, docent i socialt arbete vid Malmö universitet. Herz skrev för några år sedan en rapport för Segerstedtinstitutet som Pahnke hänvisar till. I rapporten kritiserar han Ranstorp men även mig. Han vänder upp och ner på hela diskussionen om radikalisering och extremism och menar istället att det är den liberala demokratin som kan vara terroristen:
”Upprätthållandet av den liberala ekonomin in absurdum är naturligtvis lika fanatiskt som någon annan politisk idé, och terror används av stater, myndigheter och enskilda hela tiden. Den liberala demokratin använder exempelvis ofta sitt eget styrelseskick till förtryck, våld och ett upprätthållande av ojämlika maktrelationer. Ett motstånd mot detta kan inte likställas med ett motstånd mot enskilda kroppars existensberättigande”.
En annan som Elina Pahnke har intervjuat är Arun Kundnani, forskare inom media, kultur och kommunikation vid New York University. Enligt Kundnanis egen beskrivning på sin hemsida skriver han om ”rasistisk kapitalism och islamofobi, övervakning och politiskt våld, och svarta radikala rörelser.”
Med Kundnanis hjälp försöker Pahnke sänka trovärdigheten för ytterligare en rapport som Ranstorp varit med om att ta fram, ”Mellan salafism och salafistisk jihadism – Påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället”. Försvarshögskolan och Cats (Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier) publicerade rapporten 2018. Men den togs till skillnad från Rosengårdsrapporten emot mycket väl. Medvetenheten kring existensen av dessa radikala miljöer i Sverige är en helt annan idag än vad den var 2009.
Kundnani ifrågasätter dock att forskarna framförallt har intervjuat representanter för olika myndigheter, samma kritik som Leif Stenberg hade om Rosengårdsrapporten. Och Leif Stenberg citeras av Pahnke även om den här rapporten, som han kallar ”ett sammelsurium av källor och påståenden”.
Pahnke gör också en poäng av att en del av studiens källmaterial består av texter från ”artiklar från högersajter som Timbro och blogginlägg”. Svenska Dagbladets tidigare ledarskribent Per Gudmundson nämns specifikt i hennes artikel på ett förlöjligande sätt. En del av dessa blogginlägg som det refereras till i Försvarshögskolans studie är också mina.
Att Försvarshögskolan hänvisar en del uppgifter till oss är inget märkligt om man betänker att det framförallt var ett fåtal journalister, främst Per Gudmundson och senare även undertecknad, som noga följde och dokumenterade de här miljöerna i Sverige under de första åren. Då var det inte särskilt opportunt att forska eller skriva om ämnet. Men för Elina Pahnke fyller påståendet funktionen att misskreditera salafistrapporten.
* * *
Det stora problemet med Elina Pahnkes artikel på Aftonbladet kultur är att den ger sken av att vara en seriös granskning av Magnus Ranstorps forskning, men är i själva verket oärlig och försåtlig. Urvalet av källor och information är mycket selektivt. Hon plockar upp sådant som kan stärka hennes tes, och väljer bort allt som talar emot.
I artikeln citerar hon två meningar ur en utvärdering som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, gjort av Magnus Ranstorps arbetsplats: ”Jag noterar att de ledande forskarna inom CATS inte är särskilt aktiva när det gäller publicering i högt rankade vetenskapliga tidskrifter. Genom att studera Google Scholar finner jag att deras vetenskapliga arbeten inte citeras i den omfattning man kan och kanske bör förvänta sig”, lyder de meningarna.
Det är allt man som läsare får veta.
Jag tar fram den aktuella utredningen. Tvärtemot vad man kanske kan tro så ges en positiv bild av forskningen på CATS. Utredaren har förslag på förbättringsåtgärder men ser inga allvarligare brister:
”Rapporterna är genomgående välskrivna och väl positionerade inom ramen för avtalet med MSB. Det bör framhållas att de granskade rapporterna i flertalet fall har omfattande referenser till olika relevanta källor, inklusive forskning och kan sägas vara vetenskapliga men utan egna bidrag till forskningsfronten. Sammanfattningsvis finner jag att inga uppenbara, vetenskapliga kvalitetsbrister eller svagheter har framkommit under granskningen av ovanstående, strategiskt valda rapporter. Forskarna inom CATS medverkar flitigt och aktivt i konferenser och citeras i olika medier samt har upparbetade arbetsrelationer med kollegor i andra länder. CATS internationella nätverk är imponerande och man har framgångsrikt etablerat ett omfattande internationellt kontaktnät både vad gäller omfattning och nivån på de experter och forskare man samarbetar med.”
Skälet till att Elina Pahnke väljer att inte redovisa de positiva delarna i utvärderingen är naturligtvis att de inte stämmer med den bild hon vill ge. Det är ett klassiskt exempel på dålig journalistik.
Jag tar fram den aktuella utredningen. Tvärtemot vad man kanske kan tro så ges en positiv bild av forskningen på CATS. Utredaren har förslag på förbättringsåtgärder men ser inga allvarligare brister
Vinkeln på hennes artikel är att svensk folkbildning är under attack av Magnus Ranstorp. I debattartiklar har han och kollegor efterlyst extern granskning och hårdare kontroll av de pengar som betalas ut av Folkbildningsrådet till framförallt Ibn Rushd, mot bakgrund av att förbundet bjudit in hatpredikanter och har kopplingar till Muslimska brödraskapet.
Det är en märklig inställning att en terrorforskare inte ska kunna ha åsikter om hur offentliga medel fördelas till organisationer när de misstänks för att använda dem till antidemokratisk verksamhet. Att pengar missbrukas på det sättet är ju precis det som Säkerhetspolisen lyfter som ett problem när det gäller hur våldsbejakande extremism i Sverige får sitt syre.
Elina Pahnke menar också att Magnus Ranstorp inte har på fötterna. En uppgift som han angav i en artikel handlade om att minst 60 procent av studieförbundens verksamhet skulle vara fusk. Ranstorp och hans kolleger hänvisar till två anonyma källor som de anser har mycket hög trovärdighet. Naturligtvis är det upplagt för kritik när man inte kan precisera närmare än så. Men när Elina Pahnke lägger fram det som att en utredning som Folkbildningsrådet beställt om Ibn Rushd ger Ranstorp fel, så blir det återigen missvisande.
Men i själva verket var det slutsatserna i två utredningar som Göteborgs stad beställt som låg till grund för kommunens beslut att avslå bidragen.
Utredningen konstaterar att förbundet bjudit in ”föreläsare med demokratifientliga åsikter för att oemotsagda delta i olika sammankomster”. Den konstaterar också att Ibn Rushd har en ”ideologisk anknytning till Muslimska Brödraskapet”, och utredaren skriver att ”det är inte försvarbart att ett statligt finansierat studieförbund undviker att hantera värderingsmotsättningar och värdekonflikter som är centrala i en demokratisk samhällsutveckling.” Utredningen gjorde inte heller någon granskning av finansiella medel eller Ibn Rushd:s lokala samverkanspartners.
Elina Pahnke konstaterar vidare att Göteborgs stad den 23 februari avslog bidragen till Ibn Rushd, och drar slutsatsen att ”en terrorforskare som aldrig har forskat på folkbildning har blivit vägledande för den svenska folkbildningspolitiken”.
Men i själva verket var det slutsatserna i två utredningar som Göteborgs stad beställt som låg till grund för kommunens beslut att avslå bidragen.
Den ena utredningen, gjord av revisionsbyrån KPMG, visade bland annat på brister i Ibn Rushds redovisning och oklarheter kring utbetalningar. Man fann också att antalet cirkelledare översteg antalet studiecirklar ett år.
Den andra utredningen, som den aktuella förvaltningen själv genomfört, påvisade flera tveksamheter kring Ibn Rushds medlemsföreningar och samarbetspartner. Bland annat handlade det om samröre med företrädare som bröt mot de uppsatta demokrativillkoren.
Men den informationen väljer Elina Pahnke att inte heller redovisa.
* * *
I höst är Magnus Ranstorp kallad som expertvittne när förtalsmålet mot den förra socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Hermansson ska upp till hovrätten. Två kvinnor har stämt Hermansson efter att hon på sin blogg bland annat har kallat dem för ”extrema röster”. Ranstorp, som i tingsrätten vittnade till stöd för Hermansson, är åter kallad men nu på begäran av de två kvinnorna. Meningen är att han ska frågas ut specifikt en gång till.
I tingsrätten var även jag kallad för att vittna av Ann-Sofie Hermansson, och kunde då konstatera att de frågor som de målsägande kvinnornas juridiska ombud Silas Aliki ställde till mig, Ranstorp och ytterligare ett par vittnen hade mer karaktären av att försöka sänka vår trovärdighet, snarare än att reda ut sakförhållandena.
Silas Aliki är också en av två politiska redaktörer på den lilla redaktionen Kontext Press. Den andra är Elina Pahnke. Magnus Ranstorp tror därför inte att hennes artikel i Aftonbladet har kommit till av en slump. Han ser den som en partsinlaga för att misskreditera honom inför förhandlingen i hovrätten.
– Det är inte orimligt att anta att Elina Pahnke och Silas Aliki, som de två enda politiska redaktörerna, diskuterar pågående arbete och ser en möjlighet att delegitimera mig genom en ovanligt lång artikel i Aftonbladet med en grafisk profil som skulle ge sken av en ”granskning”, trots att den skrevs på opinionsplats mitt under pågående rättsprocess, säger han.
MAGNUS SANDELIN
Ansvarig utgivare för doku.nu