Ranstorps kritiker griper efter halmstrån

Foto: Jashar Ghavampour

(Under krönikevinjetten publiceras personliga texter där åsikterna är skribentens egna.)

De två självutnämnda experterna på akademisk meritering Elina Pahnke och Mattias Irving försöker i sin kritik av Magnus Ranstorp trolla bort sakfrågan om Ibn Rushds tvivelaktiga verksamhet, skriver Dokus Johan Lundberg.

Utifrån ett akademiskt perspektiv kan ett par kompletterande synpunkter adderas till Magnus Sandelins grundliga genomgång och initierade bemötande av den kritik som på Aftonbladets och Göteborgs-Postens kultursidor nyligen framförts mot terrorforskaren Magnus Ranstorp. De uppenbart koordinerade ifrågasättandena av Ranstorps akademiska kompetens är, som Sandelin påpekar, föranledda av två omständigheter: för det första Ranstorps kritiska synpunkter på den folkbildningsverksamhet, finansierad med offentliga medel, som en rad studieförbund bedriver, däribland det muslimska Ibn Rushd. Det studieförbundet blev i februari i år nekat bidrag av Göteborgs stad, men ärendet ska upp igen den 18 maj. Under våren har dessutom moderaterna lagt fram ett förslag om att strypa offentliga medel till ”etniska föreningar”. 

För det andra är Ranstorp i höst kallad till hovrätten, där förtalsmålet mot Göteborgs kommunstyrelses före detta ordförande Ann-Sofie Hermansson ska prövas efter att hon friats i tingsrätten. Det är knappast en högoddsare att de islamistiska aktivisterna och deras juridiska ombud kommer att fortsätta på samma linje som i tingsrättsförhandlingarna: genom att ifrågasätta kompetensen hos (snarare än de synpunkter som framförs av) dem som engagerat sig för att Hermansson inte ska dömas för förtal (efter att ha beskrivit Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som ”extrema röster”). En pikant omständighet är att Aftonbladet-artikelns författare Elina Pahnke tillsammans med Silas Aliki delar det politiska redaktörskapet på sajten Kontextpress. Aliki är som av en händelse juridiskt ombud för Doubakil och Abdullahi och är den som valt att kalla Ranstorp till hovrätten.

Pahnkes artikel i Aftonbladet avslutas med följande sammanfattande utlåtande om den akademiska meritering som hon så nogsamt nagelfarit i artikeln:

”En terrorforskare som aldrig har forskat på folkbildning har blivit vägledande för den svenska folkbildningspolitiken. 

– Att man kan nedmontera en 150-årig tradition med en tyckare som Ranstorp och några politiker. Det, om något, är en fara för demokratin, säger Ibn Rushd förbundsordförande Alve Högman.”

Några dagar efter Aftonbladet-artikeln var det så dags för Mattias Irving att ta till orda i Göteborgs-Posten. I egenskap av politisk sekreterare i den socialdemokratiska organisationen Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) tycks han i dagsläget ägna sin arbetstid åt någon sorts märklig underrättelseverksamhet i form av omfattande kartläggningar av och hatiska sociala medier-utfall mot islamism-kritiska forskare på svenska universitet och högskolor. Även enligt Irving är Ranstorp att betrakta som ”en fara för demokratin”, detta genom att han ”utger sig (. . .) för att vara expert inom fält han inte läst in sig på”. Irving landar i bedömningen att Ranstorp ”inte har fog för att kalla sig ledande expert inom fältet terrorbekämpning, än mindre uttala sig med auktoritet på andra områden, exempelvis folkbildning”.

Det är inte svårt att förstå var skon klämmer. I stället för att diskutera innehållet i den kritik som framförts rörande Ibn Rushd, inriktar sig Ranstorps vedersakare på frågan om han har tillräcklig akademisk kompetens för att yttra sig om studiecirkelverksamhet.

I egenskap av akademiker, med erfarenhet från ett antal svenska universitet, ser jag mig föranledd att göra ett par randanmärkningar med anledning av artikelförfattarnas vimsigt petimäteraktiga försök att undergräva Ranstorps auktoritet. 

Man kan för det första notera att de båda artikelförfattarna uppenbarligen anser sig kvalificerade att bedöma akademisk meritering utan att själva ha några högre akademiska examina. För det andra kan det konstateras att den närmast parodiska vikt som Pahnke och Irving tillmäter akademiska meriteringssystem, rimligtvis måste innebära ett underkännande av en hel del grävande journalistik (åtminstone så länge som den bedrivs av personer utan doktorsexamen inom det område de behandlar). Utan att förringa den mekaniserade meriteringsmakulatur-industri som Pahnke framhåller i form av Google Scholar, bör det ihågkommas att det var en grävande journalist som fick den livsfarlige och notoriskt lögnaktige KI-forskaren Paolo Macchiarini på fall, inte de välmeriterade svenska professorer som tillsammans med den italienske kirurgen publicerade peer review-artiklar.

För det tredje är jag nog långtifrån ensam om att som akademiker anse att genomgången forskarutbildning innebär att man har uppövat vissa färdigheter som är användbara även inom andra områden än det lilla segment av verkligheten som ens doktorsavhandling behandlat. Dylika färdigheter inbegriper sådant som att bearbeta, kritiskt granska och hitta relevanta mönster i stora mängder material, och utifrån de iakttagelser man gör om materialet i fråga dra slutsatser, driva teser och så vidare.  

Därför är det långt ifrån ovanligt att disputerade forskare efter avlagd examen gör ryktbara insatser utanför universitetsvärlden eller att de i sin fortsatta akademiska gärning ägnar sig åt ämnesöverskridande verksamheter, eller närmar sig helt nya problemområden, kanske till och med inom andra, närgränsande discipliner. Just tvärvetenskapliga ansatser har under flera decennier framhållits som föredömliga i det forskarsamhälle som Pahnke och Irving så gärna hänvisar till.

Att en person med doktors-, docent- eller professorskompetens kan vara värd att lyssna på i frågor som berör folkbildning framstår med andra ord som en självklarhet för alla som inte omfattar den rigida uppfattningen att den som disputerat, under resten av sitt liv endast kan och bör yttra sig om exakt de specifika frågor som vederbörande belyst i sin doktorsavhandling.

När det kommer till just studiecirkelverksamhet är ämnet inte heller tillnärmelsevis så komplicerat som de två självutnämnda experterna på akademisk meritering tycks tro. Det vågar jag påstå efter att för ett par år sedan ha granskat förefintlig statistik rörande verksamheten inom just Ibn Rushd.  

Redan en hastig genomgång av de statistiska uppgifter som tillhandahålls av SCB ingav misstankar om att allt inte var riktigt som det skulle. I till exempel Östersund kunde jag räkna ut att år 2013 hade enligt statistiken fyra unika deltagare vardera genomgått 2059 studiecirkeltimmar. Omvandlat till den terminsindelning som råder på svenska universitet, innebar det att varje deltagare hade ägnat ungefär 50 timmar i veckan åt Ibn Rushd-studiecirklar!

Östersund var i detta avseende långtifrån något undantag. Även i exempelvis Nässjö och Umeå visade det sig att varje unik deltagare året innan hade ägnat över tusen timmar årligen åt en studiecirkelverksamhet vars maxgräns låg på 480 timmar om året.

Ju mer jag trängde in i materialet, desto tydligare framträdde bilden av en verksamhet som var på en gång en kassako och ett självspelande piano. Detta i kombination med de många diskutabla föreläsningar (med exempelvis gravt antisemitiska föreläsare) som Ibn Rushd genom årens lopp stått som arrangör för, får Pahnkes och Irvings taktik att framstå som ett halmstrå att gripa efter i försvaret av de omfattande bidragen till studieförbundet. Skribenternas strategi är uppenbarligen att försöka trolla bort sakfrågan genom att flytta uppmärksamheten till förvirrade synpunkter om den akademiska kompetensen hos en forskare som på ett föredömligt sätt blottlagt uppenbara missförhållanden i Ibn Rushds verksamhet.

JOHAN LUNDBERG