Den avhoppade predikanten Anas Khalifa var som islamist på punkt efter punkt ett självklart svar på en utveckling av samhället i riktning mot identitetslöshet och avsky mot den västerländska kulturen och historien.
Sofie Löwenmarks intervju med den avhoppade islamistpredikanten Anas Khalifa är unik i Sverige genom den status som Khalifa åtnjutit i radikalislamistiska miljöer.
Utifrån ett internationellt perspektiv bekräftar intervjun samtidigt många iakttagelser som gjorts och slutsatser som dragits om radikaliseringsprocesser på västerländsk botten – av seriösa terrorforskare som Gilles Kepel, Olivier Roy och Lorenzo Vidino, samt i Norden av bland andra Magnus Ranstorp och Thomas Hegghammer.
Av Khalifas berättelse att döma har han fungerat som en viktig länk mellan å ena sidan ledargarnityret – i form av en äldre generation salafist-imamer – i den svenska radikalislamistiska miljön och å andra sidan den bas för rekrytering till samma miljö som utgjorts av ungdomar i förortsområden.
Med en lättsamt humoristisk attityd och ett språkbruk som appellerade till förortsungdomar nådde Khalifa betydligt längre än vad hans svenske mentor, Göteborgsimamen Abo Talal någonsin kunde drömma om.
Anas Khalifa förstod helt enkelt att trycka på de rätta knapparna hos de unga åhörarna i Vivalla, Angered, Rosengård, Gottsunda, Tensta och Rinkeby.
Det handlade till stor del om ungdomar i ett limbo mellan olika kulturer och värdesystem, ungdomar som inte kände sig bekväma i vare sig de kulturer där deras föräldrar vuxit upp eller med den svenskhet som de konfronterades med i förorten, där godtrogna fritidsledare och lärare efter bästa förmåga försökte anpassa sig till en ungdomskultur som de inte hade någon personlig förankring i.
Men det var också en värld som i sin visuella framtoning, ifråga om arkitektur och stadsplanering, redan på 1960- och -70-talen hade utformats så att alla spår av inhemsk historia avlägsnats. När det sedan, som grädde på moset, överallt inskärptes, att någon svensk kultur aldrig har existerat, och att allt det som tidigare uppfattats som typiskt svenskt – från köttbullar med lingonsylt till majstång eller julgran – härrör från andra kulturer, då var det lätt att förlora fotfästet och hamna i ett existentiellt, moraliskt och kunskapsmässigt vakuum.
Var tusan befinner vi oss egentligen? I en värld utan andlighet, utan historia, utan regelverk?
Det var det tomrummet som jag tror att Anas Khalifa hade förmågan att fylla – med ett heltäckande religiöst-ideologiskt system som erbjöd ungdomarna allt det som den svenska förortsmiljön hade skapat ett behov av, men som ungdomar också generellt sett lockas till: radikalism, dogmatism, gemenskap.
Plötsligt fanns där en lättfattlig sammanhängande världsbild som dessutom var moraliskt tilltalande när den presenterades i det omfattande islamistiska propagandamaterialet på sociala medier. Där varierades historien om David och Goliat mot bakgrund av olika muslimska oroshärdar.
Skäggiga och långhåriga rebeller med automatvapen i kamp mot ogudaktiga imperialiststater; en strid ström av islamistiska Che Guevara-kloner – med den legendariska Ibn al-Khattab (1969–2002) som en av de tidigaste. I en sådan värld var det inte svårt att ta ställning; att engageras; att hitta en mening.
Till det kan läggas något annat som Anas Khalifa tar upp i intervjun, och som förtjänar att kortfattat kommenteras: det anti-västliga ressentiment som genomsyrat den islamistiska rörelsen.
Hatet mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet är centralt hos 1980-talets Abdullah Azzam (1941–1989), som brukar benämnas som den globala jihadismens fader. Historiskt går dock västhatet tillbaka till i alla fall Sayyid Qutb (1906–1966), vars världsbild inte bara kom att bli central inom salafismen och för Muslimska brödraskapet utan också var förvånansvärt enkel att förena med den postkoloniala teoribildning som utgick från exempelvis Frantz Fanon och som redan under tidigt 2000-talet började få en stark ställning i den västerländska universitetsvärlden, inte minst i Sverige.
När det gäller kretsen runt Khalifas svenske mentor, Abo Talal, är det symtomatiskt att man där i en central position även finner Amanj Aziz.
Denne har i olika sammanhang uppmärksammats i svenska medier, till exempel i samband med oegentligheter runt den av Khalifa nämnda ungdomsorganisationen TUFF. Men Aziz blev också föremål för debatt när han framträdde på Dramatens scen, i en föreställning signerad vänsteraktivisten America Vera-Zavala. Där fick han möjlighet att föreläsa om just postkolonial teori, på ett sätt som visade sig harmoniera väl med den islamistiska världsbild som han i andra sammanhang propagerat för.
Det korta avståndet mellan salafismens avsky för det västerländska och vissa grundläggande element i den postkoloniala teoribildningen är också skälet till att Anas Khalifa under sin tid vid TUFF kunde försörja sig som radikalislamistisk predikant med pengar från Ungdomsstyrelsen.
Myndighetens skattefinansiering av Khalifa utgjorde dock bara en bråkdel av alla de bidrag som under årens lopp från statligt håll pumpats in i radikala salafistiska organisationer under förevändning av att exempelvis motverka islamofobi – allt under överinseende av namnkunniga postkolonialt inriktade forskare som kunde berätta att allt tal om terrorism och politisk extremism är uttryck för islamofobi och rasism.
Som ett exempel på agerandet hos detta konglomerat av islamister och postkolonialister, kan anföras de återkommande kampanjerna mot terrorforskaren Magnus Ranstorp, som nämndes inledningsvis med anledning av den 2009 presenterade Rosengårdsrapporten, vars slutsatser nu i mångt och mycket bekräftas av Khalifas redogörelser.
Rapporten har dock under årens lopp angripits från postkolonialt håll (eller av forskare som är rädda för att stöta sig med den postkoloniala teorins företrädare). I en skrift från kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet framställdes rapporten som en exponent för ”den kulturella fundamentalismretorik som konstruerar immigranters annorlunda kultur som ett politiskt hot mot de europeiska värdländernas nationella identitet”.
Attityden är dessvärre utmärkande för en stor del av den forskning som i Sverige ägnats islamistisk radikalism, där själva föreställningen om våldsbejakande islamism misstänkliggjorts och framställts som ett sätt att motarbeta, bestraffa och sprida rasistiska nidbilder av muslimer. För att knyta an till citatet från kriminologiska institutionen ovan: Vad som där sägs kan på lite enklare svenska översättas med att den som beskriver våldsinriktad islamism som just våldsinriktad islamism, framställer muslimska immigranter generellt sett som ett hot mot svenska värden.
Den som påstår någonting så uppenbart demagogiskt borde i en sund vetenskapsmiljö kunna kritiseras. I Sverige har dock under 2000-talet den sortens politiserad forskning på många universitet kommit att stå oemotsagd. Som en följd därav har granskning av islamistisk radikalism försvårats och blivit ordentligt eftersatt.
Anas Khalifas livsberättelse är, sedd mot en sådan bakgrund, viktig som en påminnelse om att det bakom islamistiska terrordåd faktiskt existerar en konkret verklighet som det finns anledning att studera förutsättningslöst, på dess egna villkor och utan rädsla för vilka politiska krafter som eventuellt kan gynnas av att sanningar om islamism exponderas.
JOHAN LUNDBERG