Rättspraxis urholkar reglerna om anmälningsplikt

Domstolarnas avgöranden i mål om brott mot anmälningsplikten för personer som är säkerhetshot riskerar att undergräva lagstiftningens syfte, som är att kraftigt inskränka rörelsefriheten för den som ägnar sig åt samhällsfarlig verksamhet. Det visar Dokus granskning. Vice chefsåklagaren vid enheten för säkerhetsmål, Hans Ihrman, är kritisk.

Högsta domstolen har i ett numera drygt trettio år gammalt avgörande (NJA 1989 sid. 131) förklarat att reglerna om anmälningsplikt i lagen om särskild utlänningskontroll är ett skydd mot internationell terrorism och att det därför finns anledning att se allvarligt på brott mot dem.

De som blir föremål för anmälningsplikt är typiskt sett personer som bedömts vara hot mot rikets säkerhet men som ändå inte kan utvisas till sina hemländer på grund av risk för sina liv, tortyr eller liknande behandling. En grupp som omfattas av reglerna om anmälningsplikt, och som Doku vid flera tillfällen skrivit om, är de s.k. utvisningsimamerna Abo Raad, Fekri Hamad och Raad Al-Duhan.

Anmälningsplikten bestäms individuellt för varje person och den är konstruerad så, att utlänningen har en skyldighet att inom bestämda tidsintervall anmäla sig på en särskild polisstation. Den kan t.ex. säga att personen ska anmäla sig varje vardag mellan kl. 10.00 och 15.00 hos polisen i Alingsås.

Brott mot anmälningsskyldigheten kan leda till fängelse i högst ett år eller böter.

Doku har gått i genom de senaste årens domstolsavgöranden om brott mot anmälningsplikten. Genomgången visar att det som är tänkt att vara klara och enkla skyldigheter för att skydda allmänheten mot personer som är hot mot rikets säkerhet – att infinna sig på en på förhand bestämd plats på en lika förutbestämd tid – alltmer luckras upp.

I ett stort antal fall frikänner domstolarna de åtalade säkerhetshoten, framför allt med hänvisning till att de inte haft uppsåt att bryta mot bestämmelserna.

En tendens är att domstolarna, mot Säkerhetspolisens och åklagarnas uppfattning, väljer att se de tydliga tidsföreskrifterna i anmälningsbesluten som ett slags cirkaangivelser. Den som bryter mot en bestämmelse om att anmäla sig inom ett visst tidsintervall döms bara om han har överträtt tiden med ett visst antal minuter.

I flera avgöranden resonerar domstolarna så att den som anmäler sig för tidigt eller för sent, och som gör det med bara upp till drygt tio minuter, ska frikännas från brott. Det innebär att ett beslut om anmälningsplikt, som Säkerhetspolisen har fattat beslut om och som efter överklagande ofta fastställts av förvaltningsdomstol, faktiskt har en annan innebörd än beslutets ordalydelse. En person som enligt beslut ska anmäla sig vid en viss polisstation mellan kl. 10.00 och 13.00 kan därmed rätteligen anmäla sig mellan kl. 09.50 och 13.10.

I andra fall har domstolarna accepterat ännu större överträdelser av reglerna. Det finns exempel på att den som anmält sig så mycket som en timme och fyrtiofem minuter för sent har frikänts. 

Det saknas lagstöd för domstolarnas åtgärd att bortse från de tidsintervall som Säkerhetspolisen beslutat om. Inte heller finns det något stöd för att den extra tid som domstolarna gett de anmälningsskyldiga förmån av ska vara just tio minuter, sexton minuter eller en timme och fyrtiofem minuter.

I andra fall har domstolarna accepterat invändningar om påstådda muntliga överenskommelser med tjänstemän vid polismyndigheter om ändring av anmälningsskyldigheten, trots att besluten anger att ändringar ska ske skriftligen genom anmälan till Säkerhetspolisen.

I ytterligare några fall har anmälningsskyldiga frikänts efter att de hänvisat till att de inte kunnat infinna sig på grund av trafikköer eller förkylning.

I ett stort antal fall använder domstolarna argumentet att den anmälningsskyldige tidigare inställt sig i rätt tid som en omständighet som talar till hans förmån. 

Här är ett axplock av de senaste årens domstolsavgöranden.

Den anmälningsskyldige skulle anmäla sig på en polisstation i Linköping mellan kl. 13.00 och 15.00, men anmälde sig i stället kl. 16.45, dvs. en timme och fyrtiofem minuter för sent. Domstolen ogillade åtalet och accepterade mannens invändningar om att han var nedstämd och ledsen efter en flytt och att han efter ett besök av sin familj hade blivit på bättre humör och därför glömde att anmäla sig i rätt tid. Det fanns enligt tingsrättens uppfattning inget som talade för att mannen haft för avsikt att medvetet strunta i anmälningsplikten eller bryta mot de villkor som gäller för honom.

Den anmälningsskyldige skulle anmäla sig på polisstationen i Stockholm men gjorde inte det. Han förklarade det med att kollektivtrafiken inte hade fungerat. Han ringde 112 och kopplades till någon som han tror var polis och som sa till honom att återvända hem och berätta om det inträffade påföljande dag. Han visste inte var personen som han talade med arbetade. Tingsrätten ogillade åtalet och fann att mannen hade försökt att fullgöra sin anmälningsskyldighet.

Den anmälningsskyldige skulle anmäla sig på polisstationen i Ängelholm, men gjorde inte det vid tre tillfällen. För två av tillfällena sa han att han blivit förkyld, trots att han anmälde sig både dagen före och dagen efter. Tingsrätten fann att en kortvarig och lindrig förkylning inte hindrat mannen från att fullgöra sin anmälningsplikt eller utgjort ett godtagbart skäl för att inte göra det och att han uppenbart förstått att han bröt mot anmälningsplikten. Hovrätten ansåg emellertid att förkylningen hade utgjort skäl för mannen att inte anmäla sig och accepterade hans uppgift om att polisen i Ängelholm skulle ha accepterat att han därför inte behövde inställa sig. Det enda stödet för att han skulle ha fått ett sådant besked från polisen var hans egna ord. Vid det tredje tillfället hade mannen rest till släktingar och dagen före informerat polisen i Ängelholm om resan. Enligt tingsrätten var det uppenbart att mannen förstått att han måste invänta besked från Säkerhetspolisen om förändring av anmälningsplikten. Hovrätten kom emellertid fram till att mannen hade haft skäl att utgå från att det var tillräckligt att han informerade polisen i Ängelholm om att han skulle resa, utan att behöva invänta besked från Säkerhetspolisen. Han hade därför inte uppsåtligt brutit mot anmälningsreglerna.

Den anmälningsskyldige skulle anmäla sig på polisstationen i Strömsund mellan kl. 10.00–11.30. Han infann sig i stället kl. 11.46, 16 minuter för sent. Den polis som tog emot den anmälningsskyldige uppgav att polisstationen stängde för lunch 11.30 och att den anmälningsskyldige då inte var på plats. Polisen berättade vidare att den anmälningsskyldige ringde på dörren kl. 11.41, att han släppte in honom cirka 30 sekunder senare och signerade kvittenslistan efter ytterligare några minuter. Tingsrätten ogillade åtalet efter att ha accepterat den anmälningsskyldiges påstående om att han kom till polisstationen endast fem minuter för sent och att ingen omedelbart svarade när han ringde på. Anledningen till att han var sen var att han var ensam hemma med sitt barn och glömde bort tiden.

Den anmälningsskyldige skulle anmäla sig på en polisstation i Stockholm mellan kl. 12.00 och 15.00. Han anmälde sig kl. 11.08, dvs. 52 minuter för tidigt. Han sa att han misstog sig på tiden och trodde att han skulle anmäla sig från kl. 11.00. Polisen som han anmälde sig hos sa ingenting om att det var fel tid. Tingsrätten ansåg att mannen hade försökt att fullgöra sin anmälningsplikt och ogillade därför åtalet eftersom han inte hade haft uppsåt.

Den anmälningsskyldige skulle anmäla sig på polisstationen i Gävle senast kl. 16.00 men gjorde det först kl. 16.07. Mannen förklarade att han hade försenats av en vattensamling på vägen och frikändes av tingsrätten för att han därför inte hade handlat uppsåtligt.

Den anmälningsskyldige skulle anmäla sig på en polisstation i Stockholm mellan kl. 11.00 och 14.00. Han anmälde sig elva minuter efter den bestämda tiden, kl. 14.11. Han sa att förseningen berodde på att hans bil inte startade och att det dessutom var bilköer på väg in till stan. Tingsrätten ansåg att mannen inte uppsåtligen brutit mot anmälningsplikten och ogillade åtalet.

Doku har talat med vice chefsåklagaren vid enheten för säkerhetsmål, Hans Ihrman, som är kritisk till hur domstolarna brukar döma.

– Anmälningsplikten är otrolig viktig och är i många fall den enda möjlighet som vi har att kontrollera dessa personer, säger Hans Ihrman och fortsätter:

– Avgörandena ger intryck av att domstolarna inte tillräckligt mycket beaktar att lagstiftningen finns till för att skydda allmänheten mot personer som är kvalificerade säkerhetshot. I stället uttrycker de i flera fall vad som kan uppfattas som en närmast förlåtande syn på överträdelserna. I flera fall där frikännande domar meddelats skriver domstolarna att de tilltalade tidigare har uppfyllt sin anmälningsplikt. Eftersom anmälningsplikten är just en skyldighet borde det möjligen i stället ses som en självklarhet att de åtalade har gjort det. Från åklagarhåll får vi möjligen vara lite självkritiska om det skulle vara så att vi inte har understrukit lagens syfte bättre.

– Normalpåföljden för brott mot anmälningsplikten var tänkt att vara fängelse men det har nu i stället blivit tvärtom, fängelse blir det bara vid särskilt allvarliga överträdelser, säger Hans Ihrman. 

På frågan om vad domstolarnas praxis skulle kunna få för betydelse framöver säger Hans Ihrman att det finns ett lagförslag om att skärpa lagstiftningen som föreslås träda i kraft den 1 juli i år. Enligt det ska överträdelser av anmälningsplikten bli ett artbrott, som innebär att fängelse blir presumtionen, och dessutom föreslås kommunarrest som en ny möjlig åtgärd att ansöka om för Säkerhetspolisen. Jag ser positivt på de förändringar som kommer genom den nya lagstiftningen.

SOFIE LÖWENMARK