Händelserna i Iran handlar om rätten till frihet från islamistiska uttryck för tvång. Slöjan har blivit symbolen för den kampen.
Via sociala medier ser vi i Väst hur tiotusentals kvinnor med fara för sina liv trotsar moralpoliser och mullor vid aktioner på universitet, gator och torg. Mot hotet om frisläppt hår svarar regimen med våld. De senaste dagarna har uppgifter i media om avrättningar av demonstranter ökat.
När svenskiranier nu genomför sina slöjlösa demonstrationer i Sverige till stöd för det iranska folket utsätts de för påhopp av andra muslimer med beskyllningar om att de är islamofober och icke-muslimer. I centrum för den kritiken finns bruket av slöjan.
Följdriktigt handlade SVT:s Sverige möts i veckan just om den. Liberalernas Robert Hannah och debattören Faw Azzat argumenterade för ett förbud mot slöja på barn medan Aftonbladets Anders Lindberg och andra såg det som ett högerextremt angrepp på barns och föräldrars frihet att välja kläder. Så ser ställningarna oftast ut. Men det är få som berättar hur den friheten faktiskt ser ut.
Jag har de senaste åren gått i genom hundratals domar och ärenden om tvångsvård av barn enligt LVU där hedersförtryck i allmänhet och slöja i synnerhet har varit centrala omständigheter för tvångomhändertaganden. Det är inte någon upplyftande läsning. Men den är tydlig.
Jag bjuder nu in Anders Lindberg och er andra som upprepar att slöja på barn handlar om frihet på en anonymiserad resa genom ett av de fallen:
Flickan är 14 år. Familjen kommer från Somalia men bor numera i en större mellansvensk stad. En höstdag väljer hon att fly från sitt hem. Hon vill komma undan sin pappa och bror av rädsla för vad de ska göra mot henne. Hon är rädd för våldet som bestraffning och uppfostran. Att det sker också med tillhyggen berättar hon utan att själv närmare reflektera över hur hemskt det låter. Hon har vant sig vid våldet och att leva ett liv som bestäms och kontrolleras av andra.
Hennes tonåriga vardag består inte av snöbollskrig, kritade hagar på skolgården och flirtande med killar på social medier. Hon har aldrig upplevt saft och bullar hos vännernas familjer. För hon får inte umgås med skolkamrater. I stället övervakas hon av pappan, och när han inte kan göra det överlåter han det till bröderna.
Det är pappan som bestämmer att hon ska ha slöja på sig. När hon motsätter sig det kommer våldet, i första hand från pappan och bröderna men också från en syster och en kvinna som bor hos dem. Då får hon också veta att hennes mamma inte vill ha henne, att allt hon gör är fel, att hon inte har respekt för deras religion och kultur och att hon skämmer ut familjen. Läsaren kan bara gissa om det är den fysiska eller psykiska misshandeln som är värst.
Pappan eller bröderna är något av förfinade gastronomer på spöslitningens område. När de inte kastar saker eller drar henne i håret blir hon slagen med olika föremål: i bland ett skohorn, i bland får en ihoprullad bönematta duga. Slagen får hon i ansiktet eller mot kroppen. Och hoten sker ofta med kniv.
En av de utlösande faktorerna för hennes flykt från hemmet var när hennes bror försökte att strypa henne. Han tryckte ned henne på golvet och vägrade släppa taget om hennes hals. Det som motiverade brodern att göra det var att hon hade haft på sig tröja och byxor.
Pappan säger som Anders Lindberg och andra att familjen lever i Sverige och att flickan därför är fri att bära de kläder som hon vill. Han säger också, som flertalet av de föräldrar som uttalar sig i LVU-mål, att dottern bara hittar på.
Men i förvaltningsrättens domskäl får påståendena om frihet inget stöd. För domstolen står det i stället klart att flickan tvingas att bära slöja och att hon även i övrigt är utsatt för skadliga religions- och hedersuttryck som motiverar ett tvångsomhändertagande.
Det här är inte en fragmentarisk och anekdotisk bevisföring, för så här ser verkligheten ut för hundratals och åter hundratals flickor i LVU-mål i våra domstolar. Det är en utveckling som närmast har exploderat under de senaste åren. Vi kan för närvarande bara gissa hur stort mörkertalet är, för att det finns är uppenbart. Och det är myndigheternas och domstolarnas försök att hindra den här sortens oönskade hedersrelaterade beteenden och företeelser som i sin tur ligger till grund för den omfattande desinformationskampanjen mot Sverige och svenska socialtjänster. Hederskulturens försvarare i den kampanjen klär sitt motstånd i ord av kidnappning av barn.
Frågan om slöjan är komplex. Å ena sidan vill ingen tolerant och fördomsfri människa lägga sig i vad andra ska ha på sig. Å den andra går slöjans roll som religionspolitisk och -kulturell markör inte att förneka. Det visar inte minst den negativa synen på slöjan över tid i flera muslimska länder som t.ex. Marocko, Egypten och Tunisien. Där ökar bruket av slöja i tider av motsättningar som ett sätt att markera religiopolitisk samhörighet.
Den ökning av antalet slöjbärande kvinnor och flickor som vi sett i Sverige under de senaste åren, inte minst för flickor i låg ålder, som sannolikt är ett uttryck för samma sak kan inte ha gått någon förbi. Det är några av de flickornas berättelser som vi kan läsa i LVU-ärendena.
I en av de föräldragrupper som jag följer och är medlem i på sociala medier lämnas råd till föräldrar om hur de ska få barnen att bära slöja:
– Börja i tidig barndom, vänta inte tills hon växer upp med att beordra henne att bära hijaben. Om du väntar för länge har hennes egen vilja och övertygelse börjat visa sig och då kommer det att vara svårt för dig att få vad du vill ha.
– Säg till henne att det är guds befallning och lär henne att hon bär den för guds skull och inte för människorna. Säg att gud ser henne hela tiden och varje gång och låt henne förstå att Gud är nöjd med en kvinna som täcker sig enligt hans befallning. Läs också hijabverserna i koranen och betona åter att det handlar om att behaga Gud.
– Visa henne bara framgångsrika och dygdiga beslöjade förebilder och jämför dem med de otrogna, som inte lyder guds befallning.
– Berätta för henne om den belöning som slöjan ger endast de goda kvinnorna och att de är vägledningen för flickor som henne.
– Lämna aldrig din dotter hos de slarviga, otrogna, och säg att bara hos de goda kommer hon själv att få gott.
– Ta med henne beslöjad på välgörenhetsmöten och koranläsning i moskéer, därefter praktiserar hon det, älskar det, och vänjer sig.
SOFIE LÖWENMARK
Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.