Tystnaden om att koranen är en regelsamling

FOTO: Pixabay

I den offentliga debatten om demonstrationer som innefattar koranbränning talar flera präster, politiker och journalister om koranen som en urkund av religiös betydelse.

Med den utgångspunkten är det lätt att ta till sig att åtgärden att bränna den ses som ett orimligt angrepp på trosfrågor och det framstår till och med som obegripligt att någon vill ifrågasätta och håna en helig skrift på det sättet. Tal om förbud och ord som missaktning och kränkning är då följdriktiga och i vart fall förståeliga.

Men det är svårt att finna exempel på kritik mot islam i allmänhet och koranen i synnerhet som rör just trosfrågor. För ingen, eller i vart fall få, angriper koranens skrivningar om trosbekännelsen, bönerna, den religiösa avgiften, fastan, vallfärden eller andra religiösa uttryck. Kritiken gäller nämligen något annat som prästerna, politikerna och journalisterna undviker att tala om.

Det är om detta annat, och betydelsen av det för diskussionen om förbud mot koranbränningar, som denna text handlar.

Koranen är för det första primärkällan för islamisk rätt. Den innehåller cirka 500 verser med rättslig betydelse, t.ex. processregler och bestämmelser om avtal, köp, straff, familj och arv.

För domare, åklagare, polis, myndigheter, imamer och andra som ska avgöra straffrättsliga, processrättsliga och civilrättsliga frågor för enskilda är koranen alltså en lagbok.

Koranen innehåller därutöver ett stort antal förhållnings- och levnadsregler som föreskriver vad som är förbjudet, haram, och tillåtet, halal, och vad som måste eller bör följas, t.ex. hur man ska klä sig, vad man ska äta och förutsättningarna för umgänge mellan kvinnor och män.

Det är alla de reglerna, både de rättsliga bestämmelserna och förhållnings- och levnadsreglerna, som utgör sharia, den fromma vägen. Sharia är alltså inte en separat lag- och regelsamling som går att välja till eller bort beroende på omständigheterna utan något som är integrerat i koranen. Koranens primärregler kompletteras av hadither och andra sekundärkällor och av rättsliga metoder och principer, beroende på vilken av de islamiska rättsskolorna som är tillämplig.

Lagreglerna och levnads- och förhållningsreglerna är naturligtvis religiösa i den meningen att de har ett religiöst ursprung; shariabestämmelserna finns i koranen och anses vara dikterade av gud.

Men flertalet av dem är till sin natur uttryck för, i alla fall vad vi i väst anser, annat än religiositet, om man inte mot förmodan tycker att t.ex. ett förbud mot ränta, värdet av vittnesbevisning genom kvinnor, synen på anfalls- och försvarskrig och liknande är religiösa uttryck.

Med reservation för dem som anser att det av principiella skäl ska vara förbjudet att bränna böcker är det rimligt att anta att de präster, politiker och journalister som förordar ett förbud gör det för att skydda koranen i dess egenskap av urkund av religiös betydelse – och inte för lagreglerna och levnads- och förhållningsreglerna. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig att den sortens förbudskrav skulle uppkomma om någon vid en allmän sammankomst hade bränt en lagbok.

Men hur ska man då förhålla sig till att koranen innehåller lagbestämmelser och levnads- och förhållningsregler vid sidan av traditionellt religiöst präglade skrivningar om trosbekännelse, bön, fasta och andra uttryck, och vad spelar det för roll att kritiken riktar sig just mot regelsamlingen, sharia, och inte mot trosfrågor?

En tolkning av det synsätt som prästerna, politikerna och journalisterna valt är att de anser att hela koranen är skyddsvärd, i betydelsen får inte brännas, eftersom de kritiserade förhållandena finns i samma bok som de religiöst präglade skrivningarna. I så fall är det alltså bokformatet som är avgörande.

En annan tolkning är att de inte känner till att koranen är både en lag- och regelsamling och en trosskrift.

Ytterligare en möjlig tolkning är att de anser att alla uppfattningar som kan förekomma inom en religion är lika skyddsvärda, oavsett om de är lagregler, förhållningsregler eller trosbestämmelser.

För den fortsatta debatten vore det bra om förespråkarna för ett förbud mot att bränna koranen klargjorde sin uppfattning i de frågor om koranens komplexitet, den dubbla rollen som lag- och regelsamling och trosskrift, som vi har beskrivit i texten.

De bör också förklara varför det överhuvud taget ska finnas begränsningar i rätten att häda och kritisera en bok som innehåller lagbestämmelser och levnads- och förhållningsregler som gör anspråk på att vara guds slutliga ord till mänskligheten.

SOFIE LÖWENMARK OCH LARS JONSON