En man dömdes nyligen för grov kvinnofridskränkning och sex fall av barnfridsbrott till fängelse och utvisning med återreseförbud. Brottsligheten hade inte innehållit någon problematik av socioekonomisk eller psykologisk natur och den var inte heller av missbrukskaraktär. Fallet belyser flera frågor som diskuterats i den svenska migrationsdebatten under det senaste årtiondet: hederskultur, religiöst motiverat våld och förtryck och radikalisering av barn.
En ung svensk kvinna i Västsverige lärde känna mannen när hon arbetade på HVB-hemmet där han bodde. De inledde efter en tid en relation och fick två barn tillsammans.
Mannen hade ansökt om asyl i Sverige hösten 2015. Han gjorde då gällande att säkerhetsläget i Afghanistan innebar att han inte kunde återvända dit.
Efter att Migrationsverket avslagit hans ansökan och beslutat att utvisa honom beviljades han ett år senare en ny prövning. Då påstod han att han hade konverterat från islam till kristendomen. Han sa också att han hade kränkt religionen genom att lämna den och ingå äktenskap och få barn med en icke-muslimsk svensk kvinna.
Migrationsverket trodde inte på att mannen hade konverterat av genuin övertygelse och slog därför också denna gång av hans ansökan och förklarade på nytt att han skulle utvisas.
Ytterligare en tid senare, vid mannens tredje ansökan, ändrade Migrationsverket uppfattning och beviljades honom uppehållstillstånd, nu med hänvisning till hans anknytning till det barn som han hade fått med den svenska kvinnan.
Genom vad kvinnan och hennes vänner sa under rättegången får vi veta hur fortsättningen blev. Det är en berättelse om hur en kvinna och henns barn dras in i ett hederskulturellt liv präglat av våld och religiöst förtryck.
En kort tid in i förhållandet förklarade mannen, som nyligen alltså själv hade uppgett att han hade lämnat islam, att han ville att kvinnan skulle konvertera till islam. Det gjorde hon. ”Det var för hans skull”, förklarade hon i rättegången.
Hon berättar om hur mannen därefter började att kontrollera henne. Det var krav som kom gradvis och de var religiöst motiverade. ”Han bestämde vad jag skulle ha på mig. Det skulle vara heltäckande även om det var varmt. Jag fick inte visa upp mig.” Hon lärde sig att klä sig på ett sätt som inte gjorde honom arg. Hon och äldsta barnet fick inte vara på stranden, eftersom det fanns lättklädda flickor och kvinnor där. ”Sista gången som jag fick tillåtelse att bada var när jag var gravid med mitt andra barn. Det var flera år sedan.”
Vid sidan om klädreglerna ställde han krav på hur hon skulle uppföra sig och vilka hon fick träffa. Hennes sociala liv begränsades, hon fick inte umgås med vem hon ville. Han kontrollerade henne genom att köra henne till och från arbetet och tillät henne inte att vara med på aktiviteter där. ”Min självkänsla maldes ned, det handlade om en successiv nedbrytning. Jag trodde inte längre på mig själv.” Mannen kallade henne utvecklingsstörd, sa att ingen tyckte om henne och att han inte förstod att hon kunde ha ett jobb. Hon fick veta att hon varken kunde ta hand om barnen eller laga mat.
Han tog också kontroll över hennes ekonomi. ”Jag förde över mina pengar till honom och tvingades sedan be honom om lov för att köpa kläder för mina egna pengar.”
Vid sidan om det andra kom våldet. Hon berättar under rättegången om åratal av misshandel, om sparkar och knytvävsslag mot både huvud och hennes gravida kropp, om våld och hatiska uttryck i barnens närvaro.
Kvinnan som fortsatt är verksam inom det offentliga bröt samman vid en arbetsplatsträff och berättade om sin situation för kollegerna. Efter det gömde hon och barnen sig hos hennes föräldrar.
Sedan mannen häktats dömdes han av både tingsrätt och hovrätt för grov kvinnofridskränkning och barnfridsbrott till fängelse i ett och ett halv år. Av Frivårdens yttrande framgår att brottsligheten inte innehållit någon socioekonomisk eller psykologisk problematik och att mannen inte heller har något missbruk.
Domstolarna beslutade att mannen ska utvisas med ett förbud att återvända hit inom fem år och underkände därmed hans invändningar om att talibanerna styr Afghanistan, att det råder kaos där, att han har gift sig med en svensk kvinna och att han tidigare arbetat på en myndighet i hemlandet.
Utvisningsbeslutet är det tredje i ordningen för mannen sedan han kom till Sverige för drygt sju år sedan.
Kvinnan berättade för domstolen hur händelserna har påverkat henne och barnen. Det äldsta barnet ska genomgå samma traumabehandling och psykologsamtal som hon själv har påbörjat. Barnet har blivit utåtagerande och upprepar de nedsättande tillmälen som mannen använt sig av mot kvinnan. Det händer också att barnet slår henne och det yngre syskonet.
Mannen förnekade i rättegången att han misshandlat kvinnan och att barnen skulle ha bevittnat våld. Han sa också att kvinnans val av klädsel är frivilligt i Sverige och att han inte haft synpunkter på med vem kvinnan umgicks.
SOFIE LÖWENMARK OCH LARS JONSON