För en vecka sedan intervjuades statsministern i säsongsöppningen av SVT:s Agenda. Inför sändningen frågade programledaren Camilla Kvartoft i en intresseväckande tweet hur Ulf Kristersson ska ändra bilden av Sverige som islamfientligt.
Utgångspunkten för hennes fråga, att det är en bild och alltså inte korrekt att Sverige är islamfientligt, har upprepats i det offentliga samtalet under många år, från Lars Vilks rondellhundar och Nerikes Allehandas publicering, via Margot Wallströms uttalande om Saudiarabiens medeltida metoder och senast i samband med tvångsvård av barn och koranbränningar.
Tidigare och nuvarande regering, Säkerhetspolisen, Svenska institutet och andra myndigheter kallar beskrivningen av Sverige som islamfientligt för desinformation, propaganda, osann kampanj, falskt narrativ och nidbild:
– det är en förljugen bild att Sverige är islamfientligt,
– det är en agenda att beskriva Sverige som ett islamfientligt land,
– Sverige målas upp som ett islamfientligt land,
– det är ett falskt narrativ att Sverige är islamfientligt,
– det är en del av en desinformationskampanj att peka ut Sverige som islamfientligt.
Ett skäl till att regeringar och myndigheter uttrycker sig så är att de vill ge en tydlig motbild när Sverige beskrivs på ett sätt som leder till hot och våldsamheter, ett försök att lugna ned en upptrissad stämning i en farlig situation.
Och i snäv mening håller nog i stort sett alla svenskar med om motbilden: det officiella Sverige, det allmänna, är inte islamfientligt vad man än kan anse att ordet betyder. För Sverige som land stöder inte skändningar av religiösa föremål och det finns inga lagar och andra bestämmelser eller några offentliga principer som innebär att islam ska behandlas negativt eller illvilligt. Rätten att skända religioner och annat följer av yttrandefriheten och inte av någon fientlighet.
Men uttalandet att Sverige är eller inte är islamfientligt rymmer mer än en utsaga om staten och det allmänna. För det handlar inte om statens syn utan om vad samhället och människor i allmänhet tycker om islam och dess olika uttryck och om de regler och uppfattningar som imamer, förbund och andra företrädare för islam torgför.
Med den bredare utgångspunkten finns det skäl att granska och ifrågasätta om det är korrekt som regeringen och myndigheterna säger, att Sverige inte är islamfientligt.
Såvitt Doku känner till finns det inte någon undersökning som visar att svenskar i allmänhet är positiva till islam. En genomgång av de förhållandevis få undersökningar som gjorts här visar i stället motsatsen:
– 2004 publicerade Integrationsverket sin Integrationsbarometer. SVT rapporterade att resultaten visade på en misstro mot just islam. Sex av tio tillfrågade ansåg att islams värderingar inte var förenliga med svenska värderingar.
– 2015 publicerades boken Mångfaldsbarometern, Tio år av attitydmätningar i Sverige. Den beskriver att acceptansen till islam blivit allt mer negativ under det gångna decenniets undersökningar och framför som tänkbar förklaring till det rädslan för att mångkulturalism kan leda till inskränkningar av kvinnors och barns mänskliga rättigheter i samhället.
– 2016 genomförde professor emeritus i massmedieforskning och seniorprofessor vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet, Lennart Weibull, en studie om svenskarnas attityder till religioner.
Han konstaterade att bilden av islam hade blivit mer negativ i Sverige under de tio år som föregått undersökningen. Av SOM-undersökningarna framkom att islam var den enda religion som fick en i huvudsak negativ bedömning. Hela 31 % angav extremsiffran 0 (mycket negativ) som sin syn på islam och endast 3 procent var mycket positiva.
– 2019 genomförde DN/IPSOS en undersökning om svenskars attityd till religion. Där framkom att det främst var i förhållande till islam som de flesta svenskarnas negativa inställning till religiösa företeelser visade sig. 71 procent ansåg att slöja på barn i förskolan borde förbjudas, 70 procent ogillade religiöst motiverad omskärelse av pojkar, 79 procent var negativa till konfessionella friskolor och 55 procent till människor som av religiösa skäl inte tar i hand. Majoriteten hade en negativ syn på islam och endast en tiondel en positiv.
Tidningen Dagens kommentar till resultaten var att ”Det är ungefär såhär det brukar se ut”.
– 2021 gav BRÅ ut studien ”Islamofobiska hatbrott”. Studien betonade bland annat vikten av att minska förekomsten av negativa uppfattningar och föreställningar om islam.
– 2022 publicerade Högskolan i Gävle sin Mångfaldsbarometer. I den pekade närmast samtliga, (99 %) av de drygt hälften som ansåg att det finns religioner som kolliderar med mänskliga rättigheter, ut just islam som ett problem.
En försiktig tolkning av resultaten i de redovisade undersökningarna är att svenskar i allmänhet inte är positivt inställda till islam. Om resultaten därutöver kan sägas innebära att svenskar är islamfientliga är en tolknings- och värderingsfråga som bland annat beror på vad islamfientlig betyder. Det är svårt att bedöma vad regeringar och myndigheter menar när de använder ordet eftersom ingen av dem, och inte heller de nyhetsartiklar som rapporterat om saken, verkar ha försökt definiera det.
Men för den som bortser från de definitionsproblem som kan finnas känns det inte som orimligt att kalla ett land för islamfientligt när undersökningar visar att majoriteten är negativt inställd till islam och 60% anser att islams värderingar inte är förenliga med svenska värderingar. Och den utgångspunkten får stöd av mätinstituts bedömningar att islam i allt högre grad skapar rädsla för inskränkningar av kvinnors och barns mänskliga rättigheter och att drygt 70 % ogillar och förespråkar förbud för flera av islams uttryck.
En direkt felaktig tolkning av resultaten är under alla förhållanden att svenskar i allmänhet skulle vara positivt inställda till islam. Något stöd för det finns inte i undersökningarna.
SOFIE LÖWENMARK OCH LARS JONSON