De flesta kunder som går hit hälsar på varandra och säger något trevligt, oftast om den syrliga såsen eller grönsaksblandningen. För det är det vi har gemensamt. Vi är vid en shawarmarestaurang i ett populärt område i de centrala delarna av östra Göteborg. Maten på just det här stället har ett särskilt bra rykte. Oavsett när man kommer är det kö.
Jag har varit här förut. Det sägs att restaurangen drivs av några familjemedlemmar i en av stadens mest ökända arabiska klaner och det får stöd av bolagsverkets register. Men det gör flera matställen i staden numera. Efter upploppen i Hjällbo för ett par år sedan höll jag mig länge härifrån, då var risken för hämndattacker mot den här typen av verksamheter så stor att man inte skulle ha kunnat skylla på att man hamnat på fel plats vid fel tidpunkt.
Mannen i de gula varselkläderna som plötsligt ansluter från en sidogata bryter mönstret av artighet. Han tittar inte ens upp utan tar ett par snabba steg för att hinna före mig och mina vänner fram till dörren. Och sen släpper han den oförsiktigt mitt i ansiktet på oss utan att ens reflektera över att vi också är på väg in.
När vi skjuter upp dörren inser vi direkt att det pågår något udda därinne. I den långsmala lokalen är de två borden närmast ingången fullbesatta. Det är ett tiotal personer som sitter där, alla utom en är svartklädda och de har samma slags frisyrer och nyansade svarta skägg. Stora, vältränade män brer ut sina ben långt utöver de avdelade platserna och de ser ilsket på oss för att vi tydligen avbröt någon som just börjat prata. I mitten precis vid dörren sitter redan mannen med varselkläderna. För att ha hunnit det måste han ha klivit rätt ner i stolen, tänker jag.
Männen är oerhört lika varandra och ser närmast ut som stereotypa islamistiska milismän. Och de är väl medvetna om att deras uppenbarelse i grupp kan få vem som helst att känna sig osäker.
Samtidigt som vi tar oss fram de få metrarna till serveringsdisken försöker jag lyssna in vad som sägs. Det talas huvudsakligen svenska men också en del arabiska. Ordet leds och fördelas av en man vid fönstret. Han har långa, breda ärrbildningar på halsen som ser ut som tatueringar. Han ser ut att vara född till gängledare.
Vi beställer snabbt, plockar med oss några drickor från kylen och sätter oss bredvid varandra några bord därifrån men placerade så att vi ändå kan ha uppsikt över mötet. För att det är ett möte som vi har hamnat i råder det ingen tvekan om.
– Bra att du kom, du vet varför vi har kallat hit dig, säger ledaren plötsligt till varselmannen.
Alla utom en av männen är vända mot varselmannen för att se hans reaktion. Den ende som inte är det släpper inte oss med blicken. Vi låtsas inte förstå utan spelar upptagna med drickor och mobiler och smått prat om väder och vind och ryggsmärtor efter några dagar med flytt av möbler, bråte och skräpsäckar mellan vindsutrymmen och skåpbilar. Men jag lyssnar uppmärksamt.
– Det här är sista chansen för dig att betala. Hur ska du lösa det?
Det som avhandlas är tveklöst ljusskyggt och sättet det görs på är svårbeskrivligt hotfullt, men ändå finns ingen rädsla bland männen för att andra ska höra vad de säger. För ingen av dem försöker att tala tyst, ingen sänker sin röst. Och det är just avsaknaden av oro för att andra ska förstå vad som pågår som gör situationen ännu mer obehaglig. De vet att det är de som bestämmer och de vet att vi, de andra gästerna och personalen på restaurangen, också förstår det. Så ingen av oss är något hot mot männen utan bara en risk för oss själva. Och det är mannen som verkar ha fått i uppdrag att se till att vi andra i lokalen håller oss på mattan och inte intresserar oss för det som händer här inne som ska garantera det.
Den som får för sig att man skulle kunna hjälpa till, ingripa eller ens protestera i det här läget har aldrig befunnit sig i en lokal där det inte finns plats för civilkurage.
– Ja, jag ska betala, säger varselmannen och ser sig om bland männen som sitter runt honom. Han vill ha en bekräftelse på att han nu är säker, att männens hot är på väg att vika. Några av männen som verkar intressera sig för formalia börjar tala om tidpunkter, belopp och delbetalningar. Varselmannen säger inget. Efter ett tag sammanfattar ledaren det som ska gälla:
– Det är bra i mina öron att du betalar allt senast på tisdag.
När överenskommelsen verkar vara nådd börjar varselmannen nervöst dra i axlarna på sin jacka och plötsligt säger han:
– Jag kan bjuda på mat, vad vill ni ha?
Ledaren avbryter honom:
– Nej, vi har redan ätit och det var vi som tänkte bjuda på mat.
Ledaren är nu ömsom trevlig, ömsom iskallt hård. Hans nyckfullhet tycks vara väl utstuderad.
Varselmannen reser sig upp, utbyter några hälsningsfraser och försvinner sedan ut genom dörren. De andra stannar kvar några minuter. De byter några nöjda blickar och ord och går sedan ut för att röka. När servitören ställer fram vår lunch öppnas dörren och en av männen kommer in på nytt. Han tittar på oss och ser sig om i lokalen.
Jag har vid flera tillfällen befunnit mig i situationer som kan anses vara hotfulla. Men den här gången är den första där jag inser att tillfälligheter utom min kontroll skulle ha kunnat förvandla det här till en katastrof. För vad hade hänt om varselmannen skulle ha sagt nej, om han hade invänt mot kravet och till och med kanske börjat bråka? Jag vet inte om någon av dem var beväpnad men om vapen hade använts skulle vi ha varit chanslösa. Och vad hade kunnat hända om fel personer slumpartat skulle ha råkat komma in i lokalen just där och då?
Det fanns bara en flyktväg och den var blockerad av klanen.
SOFIE LÖWENMARK
Hur ska man finansiera en journalistisk nischsajt som granskar demokratiskadlig islamism?
Vi har som många andra försökt att lösa tre frågor: vi vill att nyheterna ska vara tillgängliga för alla, vi behöver intäkter för att överleva och vi vill inte ständigt be er om stöd och pengar.
Därför har vi landat i en möjligen udda konstruktion som vi i alla fall vill ge ett försök:
en frivillig prenumerationslösning.
Det kostar 185 kr per år att prenumerera på Dokus nyheter (dvs. drygt 14 kr per månad exkl. mervärdesskatt).
Den som vill stödja oss med mer eller mindre än så får själv knappa in Swishnummer 123 126 05 12 och belopp.