De tre avslutande bidragen är skrivna av professorn i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, Simon Sorgenfrei, professorn i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm, Joel Halldorf, och professorn i religionshistoria vid Stockholms universitet, Susanne Olsson.
Frågan får därför skickas vidare. Det är upp till människorna, inte journalisterna, att sprida de goda, tråkiga, vardagliga nyheterna medan murvlarna geggar ner sig i nästa brand. Numer, i vårt toppmodernt sekulära sociala mediesamhälle, är möjligheterna enorma. Frågan blir: Vill folk dela berättelser om allt kul som pågår bakom hijaberna, eller sprida nyheter om en tokig imam?
Om svenska journalister slutar närma sig islam med lika delar skräck och missriktad vördnad i blicken kommer också bilden att klarna. Självklart ska radikala predikanter granskas. Lika självklart ska en religiös klädedräkt kunna passera obemärkt förbi när ämnet är något annat. Släpp beröringsskräcken och högtidligheten och dra på er blåstället, kära kollegor.
Samtidigt som svenska muslimer kollektivt och orättvist klandras för vad andra muslimer gör, kommer det muslimska kollektivet också undan för lätt. Det tassas. Sällan ställs de brännande frågorna. Vad anser svenska muslimer om att det finns så få muslimska demokratier? Om de dödsdomar som drabbar den som vågar skämta om profeten eller lämna hans religion?
I det nya Sverige där hundratusentals svenskar delar en liknande bakgrund som mig handlar islam därför mer om en kulturell företeelse. Det är en bärare av traditioner och sedvänjor som följer med i vardagen. En slags blågul islam där religionen ses som en privatsak, och inget som ska vägleda eller styra hela samhället.
Baraa Lafi har sedan förra hösten varit medarbetare för Sveriges Radio i Gaza. Där har hon gjort sig känd som en profilerad antiisraelisk aktivist och samarbetat med den höga Hamastjänstemannen Bassem Naim. I arabisk media har hon berättat om initiativet Bojkotta sionisterna och andra kampanjer som de gemensamt drivit mot den ”sionistiska fienden”. Efter att Sveriges Radio tagit del av Dokus uppgifter meddelar Ekots utrikeschef Anders Pontara att samarbetet med Baraa Lafi avbryts. Han säger också att Ekot brustit i sin research och nu därför måste analysera orsakerna till det och dra lärdomar framåt.
Greta Thunbergs växande engagemang i palestinafrågan har kantats av beskyllningar om antisemitism och Israelhat. Sedan hon deporterats från Israel efter att ha försökt nå Gaza sjövägen sa hon sig inte känna till något om medresenärernas terroristhyllningar. Doku kan nu avslöja att hon nyligen tilldelats och accepterat en utmärkelse av en europeisk palestinaorganisation, vars företrädare tillhör DFLP och vid fler än ett tillfälle lovordat Hamas och terrorattackerna mot Israel.
Tidigare rapportering har handlat om antisemitiska slagord, stöd för terrororganisationer och deras ledare och hyllningar till terrordåden den 7 oktober. Vid söndagens propalestinska demonstration i centrala Göteborg strömmade genom högtalarna en antisemitisk och våldsromantisk arabisk låt som hyllar martyrskap, beskriver judar som hundar och anklagar dem för att vanhelga Jerusalem. Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet, säger till Doku att den grova antisemitism som uttrycks öppet på gatorna är oroande och att politiker och det allmänna måste markera mot den.
Samtidigt som Mahmoud Khalfi från Islamiska förbundet kräver att Sverigedemokraterna ska be om ursäkt till Sveriges muslimer, har hans egen organisation i decennier gett utrymme åt imamer och talare som spridit hat mot judar och hyllat terror. Doku har granskat Islamiska förbundets historia och frågat Mahmoud Khalfi om han själv anser att det vore rimligt med en vitbok och en ursäkt till svenska judar.
Imamen som bad för Hamas högste ledare under en fredagspredikan förra sommaren stängdes av från Göteborgs moské efter att Doku avslöjat händelsen och berättat att besökare hade lämnat moskén i protest. Men förra veckan fick imamen ledningens förtroende att hålla Eidbönen inför 10 000 personer i Göteborg. Göteborgs moské vill inte svara på vad det kan innebära för medlemmarnas och allmänhetens syn på moskén och dess ideologiska inriktning.