Sveriges interreligiösa råd säger sig vara en viktig röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet. Men på sociala medier låter det annorlunda. Där torgför en av rådets företrädare uppfattningen att icke-muslimer inte kan ha moralisk auktoritet och att Svenska kyrkan därför inte heller har det. – En sådan position skulle jag kalla religiös fundamentalism i en bokstavlig mening, säger Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi.
Ärkebiskopen Martin Modéus uttalade nyligen stöd för Ibn Rushd efter Folkbildningsrådets beslut om att inte ge studieförbundet statsbidrag för de kommande tre åren. För det har han fått omfattande kritik, vilket flera medier har berättat om.
Mindre känt är att ärkebiskopen också har kritiserats av företrädare för muslimska organisationer, men då från en annan utgångspunkt.
I en Facebooktråd med rubriken Varning för Judaskyssen! kallar Islamakademins verksamhetsutvecklare Valley Ghanem ärkebiskopens stöd till Ibn Rushd för en hycklar-insats eftersom han tidigare försvarat Israel. Hon skriver att han vänder kappan efter vinden och fortsätter: ”Vilken tur för ÄB Martin att islamofobin kan erbjuda cherry-picking tjänster som anpassas efter kyrkans egna intressen”.
När en framstående medlem i Hizb-ut-Tahrir – som Säpo beskriver som en radikal islamistisk, antisemitisk och antidemokratisk rörelse som förespråkat våld mot judar – i samma tråd skriver ”Får se hur många muslimer som kommer att välkomna ”fredens duva”, aka ÄB” gillar Islamakademins företrädare inlägget och svarar med en kommentar om muslimers mindervärdeskomplex.
Imamen Salahuddin Barakat, Islamakademins grundare, påpekar i en kommentar att han har varit i ”religionsdialogsgamet” ett bra tag. Han hävdar att Svenska kyrkan låtit sig pressas av en del judiska organisationer i frågor som berör Israel, att kyrkan håller på att förlora dialogerna med muslimerna och att ”det är något som de inte har råd med”.
Kommentaren om att han ser religionsdialogen som ett ”game” som han har erfarenhet av syftar på det judisk-muslimska dialogprojekt som Islamakademin drev under flera år tillsammans med den judiska församlingen i Malmö. Amanah-projektet, som finansierades med offentliga bidrag i mångmiljonklassen, havererade efter att Islamakademin samma dag som Hamas 7-oktoberattentat gav sitt oreserverade stöd åt Palestina utan att beklaga den då pågående massakern.
En annan person som yttrar sig i diskussionstråden är Haris Delic, utbildad läkare. Han tar till viss del ärkebiskopens uttalande om Ibn Rushd i försvar genom att ifrågasätta kopplingen mellan stödet för Ibn Rushd och ställningstagandet för Israel.
Därefter kommenterar han på följande sätt ett påstående om att ärkebiskopen handlat moraliskt fel i Palestinafrågan:
I sådana fall blir det ännu märkligare att du skriver att SvK är en moralisk auktoritet (vilket jag inte anser f ö – det är emot min egen aqeedah [ung. stark trosuppfattning; vår anm] att anse någon icke-muslim ha någon moralisk auktoritet då den är grundad i felaktig uppfattning om existensen).
Haris Delic, som uttrycker uppfattningen att icke-muslimer inte har någon moralisk auktoritet, har sedan många år verkat som imam och företrädare för ett antal muslimska föreningar och samfund. Han är dessutom en av styrelseledamöterna och kassör i Sveriges interreligiösa råd, där ärkebiskopen Martin Modéus är suppleant.
Haris Delic sitter i det interreligiösa rådet på uppdrag av det Islamiska samarbetsrådet, som är den organisation som fördelar statsbidrag till och företräder de sex islamiska trossamfunden Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige, Bosniakiska Islamiska Samfundet, Sveriges Muslimska Förbund, Islamiska Shiasamfunden i Sverige och Islamiska Fatwabyrån i Sverige.
Det interreligiösa rådet består av 19 medlemmar som representerar 11 trosinriktningar. Enligt stadgarna ska rådet främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete, motarbeta antisemitism, antimuslimsk rasism och religionsfientlighet och betona religionens roll för fred och samförstånd. Rådet ska också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.
Svenska kyrkan och ärkebiskopen har nyligen argumenterat för att regeringen bör se rådet som en naturlig samtalspart för det offentliga och som en utvecklingsbar plattform över religionsgränserna för gemensamt lärande, tillit och trygghetsbyggande.
Eftersom det interreligiösa rådet ska vara en röst i det offentliga samtalet om etik över religionsgränserna har Doku frågat ärkebiskopen Martin Modéus hur han ser på uttalandet om att icke-muslimer saknar moralisk auktoritet och vad det innebär för samarbetet i det interreligiösa rådet.
Ärkebiskopen har genom sin pressekreterare svarat att han avböjer att delta i en intervju.
Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, besvarar på följande sätt Dokus fråga hur Haris Delics uttalande kan och bör förstås:
”Min spontana reaktion är att Delic uppvisar en religiöst fundamentalistisk syn på moral. Man kan ju för kontrastens skull tänka sig en religiöst icke-fundamentalistisk ståndpunkt, där man visserligen utgår från att den som inte delar ens egen religiösa tro inte kan vara en auktoritet i just religiösa frågor. Det skulle ju inte vara så märkligt om t.ex. en troende hindu inte vill låta sin gudstro eller sina föreställningar om korrekt gudsdyrkan påverkas av vad t.ex. en kristen eller en muslim gör gällande i just dessa frågor.
Men Delic tar resonemanget ett steg vidare. Han hävdar inte bara att en icke-muslim inte kan vara en religiös auktoritet, utan att ingen icke-muslim kan vara en moralisk auktoritet. Dvs. Delic menar att i alla frågor som rör moraliskt rätt och fel, rättigheter och skyldigheter, rättvisa osv. och inte bara i frågor som rör specifikt religiöst fromhetsliv så har icke-muslimer inget av värde att tillföra diskussionen.
Rätt och fel blir då en fråga inte bara om vad den egna religionen föreskriver, utan enbart en fråga om vad den egna religionen föreskriver. Moralisk kunskap förutsätter islamisk tro, och ingen som inte är muslim (i den mening som Delic ger detta ord) kan veta vad som är rätt och orätt.
En sådan position skulle jag kalla religiös fundamentalism i en bokstavlig mening – islamiska normer blir för Delic inte bara en del av moralen utan utgör hela moralen. Det som islam tillåter kan inte vara orätt och det som islam förbjuder får inte tillåtas; islam är utgångspunkt och slutstation för varje resonemang om rätt och orätt, och den som argumenterar i moraliska frågor från en position utanför islam förtjänar inte tilltro.
Delic tänker sig att det finns något sådant som moralisk kunskap (man kan ha en ”felaktig uppfattning om existensen”), vilket i och för sig inte är konstigt. Det finns gott om exempel på sekulära moralteorier där man tänker sig att det går att ha kunskap om vad som är rätt och orätt, att moralomdömen kan vara sanna eller falska, osv. Det speciella med Delic är att han förefaller mena att endast den som är muslim (på det sätt som Delic menar att man bör vara muslim) kan ha moralisk kunskap. Insikten om det rätta är förbehållen den som tror på Gud på ett visst sätt. Med den utgångspunkten kan man ju fråga sig varför han över huvud taget skulle vilja sitta i det interreligiösa rådet. Vad får han ut av det? Vad får medlemmar av andra samfund ut av hans deltagande i rådet?”
Doku har också kontaktat Islamiska samarbetsrådets företrädare Haris Delic som meddelar att han inte vill ge några kommentarer.
SOFIE LÖWENMARK OCH LARS JONSON
Hur ska man finansiera en journalistisk nischsajt som granskar demokratiskadlig islamism?
Vi har som många andra försökt att lösa tre frågor: vi vill att nyheterna ska vara tillgängliga för alla, vi behöver intäkter för att överleva och vi vill inte ständigt be er om stöd och pengar.
Därför har vi landat i en möjligen udda konstruktion som vi i alla fall vill ge ett försök:
en frivillig prenumerationslösning.
Det kostar 185 kr per år att prenumerera på Dokus nyheter (dvs. drygt 14 kr per månad exkl. mervärdesskatt).
Den som vill stödja oss med mer eller mindre än så får själv knappa in Swishnummer 123 126 05 12 och belopp.