Doku har gått i genom ett antal akademiska studier och rapporter från myndigheter och andra organisationer1 som visar att svenska nyhets- och opinionstexter nästan alltid beskriver religionen islam som något negativt.2
Den ensidigt negativa mediebilden förklaras ofta med okunskap, stereotyper, fördomar, islamofobi och rasism och att islam felaktigt ses som en enhetlig religion, som får klä skott för uttryck hos vissa extrema inriktningar trots att de inte är representativa för andra. Det kan t.ex. gälla terrordåd, våld, extremism, islamism, intolerans och fanatism; organisationer som Muslimska brödraskapet, Hamas, Al Qaida och Islamiska staten; antisemitism, synen på icke-muslimer och västvärlden och uppfattningen att sharia står över demokratiskt stiftad lag; separatism, hederskultur, otidsenliga könsroller, slöjtvång och synen på homosexualitet.
Vi har under vår genomgång överraskats av att i stort sett ingen som uttalar sig om den ensidigt negativa mediebilden ger exempel på hur islam i stället kan eller till och med borde beskrivas. Att forskare inte ser skäl att göra det inom ramen för en undersökning är naturligtvis förståeligt, men det gäller också journalister, politiker, religiösa företrädare och andra. Inte ens de som uttryckligen förklarar att det är viktigt med en motsatt eller nyanserad mediebild av islam säger vad de anser att den bör innehålla.
Doku har därför bett ett antal journalister, forskare, kulturpersonligheter och politiker att formulera sina egna beskrivningar av islam utifrån ämnet Så ser jag på islam i Sverige (ingen av dem hör till kategorin som har kritiserat mediebilden av islam).
Vi är medvetna om att flera invändningar kan resas mot att beskriva en religion, i det här fallet islam, på det begränsade och möjligen förenklade sättet, men vi har hållit oss till den enkla utgångspunkten att om bilden i media av islam anses vara ensidig, felaktig och negativ är det intressant att få veta hur den i stället skulle kunna vara. Det tror vi att ni läsare också tycker.
Dokus syfte med artikelserien är att publicera beskrivningar av islam som forskningen säger saknas i nyhetsrapporteringen. Därför har vi inte frågat någon som vi på förhand vet har en negativ inställning till islam.
Vi har bett skribenterna att försöka hålla sig till ämnet islam och att inte, som i stort sett alla studier och rapporter gör, blanda samman religionen med religionsutövarna. Vi vill att beskrivningarna ska vara någorlunda jämförbara och att de ska kunna ställas mot uppgifterna om den felaktiga mediabilden.
Vi är stolta över att under denna och nästa vecka kunna presentera texter från flera profilerade och kunniga personer om hur de ser på islam i Sverige.3.
Det andra bidraget är skrivet av författaren och ledarskribenten vid tidningen Dagen, Erik Helmerson.
_______________________________________________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________________________________________
Så ser jag på islam i Sverige
Erik Helmerson
Min vän, en praktiserande kristen med ådra för provokationer, sa en gång att han hellre skulle bo i ett land som styrdes av al Qaida än av Liberalerna. Det vore märkligt om jag instämde, men jag förstår hur han tänker. Människor som tar sin tro på allvar brukar notera och respektera varandra.
Det är något med män och kvinnor som ser annat än det synliga, hör annat än det som går att fånga upp i aldrig så känsliga mikrofoner. Ett folkpartistiskt Sverige skulle vara mer intresserat av att planera nya cykelvägar än att lyssna i själen efter tecken på Guds närvaro. Då kan det vara lättare att hitta stimulerande samtalsämnen med en troende muslim.
”Bilden av Allahs bekännare som, utan hänsyn till tid och rum, faller på knä och går in i bönen, är en förebild för dem som tror på den sanna Guden.” Så skriver påve Johannes Paulus II om muslimer i sin bok ”Våga hoppas”. Det är en bild av muslimer som jag helhjärtat delar, men som sällan visas i den svenska offentligheten. Vi får följa med till moskén eller läsa om förberedelser för ramadan. Sedan blir det stumt. Men vad händer i de troende när de knäfaller? Vem ber de till – vem är denne Allah? Hur är hans relation till den bedjande? Vad gör de troende sedan, när bönen klingar av? Hur bär de den med sig i vardagen, ut på gatorna i Säffle eller Sävsjö?
Varför får vi inte veta det? För att något alltid ställer sig i vägen. Antingen är det förtrycket eller våldet. Muslimska aktivister och andra företrädare talar bara om det motstånd de möter, de fördomar som haglar över dem som grupp och individer. Islams fiender ältar våldet, enbart våldet: hederskulturen, terrorn, förföljelsen av ickemuslimer, förbuden att lämna islam och att ”häda” – allt detta som dag efter dag bedrivs i islams namn, som gör den till den i dag klart mest våldsbelastade världsreligionen och livet till ett helvete för miljontals människor.
Däremellan, balanserande på en tunn vardagens lina, sätter svenska muslimer försiktigt en fot framför den andra. Om de försöker smälta in ses de som en femte kolonn, om de värnar sin särart anklagas de för ”islamisering”. De drabbas av fördomarna – och de tycks ofta ha en viss motvilja att ta konkret, ihärdig ställning mot våldet.
Jag tänker mig att det ena delvis förklarar det andra. Det är så många som hela tiden tjatar om problemen kring min tro, varför ska jag hjälpa dem? Jag kan väl hitta annat att protestera mot?
Det är paradoxalt: Samtidigt som svenska muslimer kollektivt och orättvist klandras för vad andra muslimer gör, kommer det muslimska kollektivet också undan för lätt. Det tassas. Sällan ställs de brännande frågorna. Vad anser svenska muslimer om att det finns så få muslimska demokratier? Om de dödsdomar som drabbar den som vågar skämta om profeten eller lämna hans religion? Islam betyder underkastelse, men det betyder rimligen att den troende ska underkasta sig Gud, inte att andra ska underkasta sig islam.
Finns det alls en svensk rörelse för ett mer demokratiskt, frihetligt islam? I så fall: hur verkar den, och varför har den så svårt att nå ut?
Och om den inte finns: Varför?
_________________________________________________________________________________________
Hur ska man finansiera en journalistisk nischsajt som granskar demokratiskadlig islamism?
Vi har som många andra försökt att lösa tre frågor: vi vill att nyheterna ska vara tillgängliga för alla, vi behöver intäkter för att överleva och vi vill inte ständigt be er om stöd och pengar.
Därför har vi landat i en möjligen udda konstruktion som vi i alla fall vill ge ett försök:
en frivillig prenumerationslösning.
Det kostar 185 kr per år att prenumerera på Dokus nyheter (dvs. drygt 14 kr per månad exkl. mervärdesskatt).
Den som vill stödja oss med mer eller mindre än så får själv knappa in Swishnummer 123 126 05 12 och belopp.