Doku har gått i genom ett antal akademiska studier och rapporter från myndigheter och andra organisationer1 som visar att svenska nyhets- och opinionstexter nästan alltid beskriver religionen islam som något negativt.2
Den ensidigt negativa mediebilden förklaras ofta med okunskap, stereotyper, fördomar, islamofobi och rasism och att islam felaktigt ses som en enhetlig religion, som får klä skott för uttryck hos vissa extrema inriktningar trots att de inte är representativa för andra. Det kan t.ex. gälla terrordåd, våld, extremism, islamism, intolerans och fanatism; organisationer som Muslimska brödraskapet, Hamas, Al Qaida och Islamiska staten; antisemitism, synen på icke-muslimer och västvärlden och uppfattningen att sharia står över demokratiskt stiftad lag; separatism, hederskultur, otidsenliga könsroller, slöjtvång och synen på homosexualitet.
Vi har under vår genomgång överraskats av att i stort sett ingen som uttalar sig om den ensidigt negativa mediebilden ger exempel på hur islam i stället kan eller till och med borde beskrivas. Att forskare inte ser skäl att göra det inom ramen för en undersökning är naturligtvis förståeligt, men det gäller också journalister, politiker, religiösa företrädare och andra. Inte ens de som uttryckligen förklarar att det är viktigt med en motsatt eller nyanserad mediebild av islam säger vad de anser att den bör innehålla.
Doku har därför bett ett antal journalister, forskare, kulturpersonligheter och politiker att formulera sina egna beskrivningar av islam utifrån ämnet Så ser jag på islam i Sverige (ingen av dem hör till kategorin som har kritiserat mediebilden av islam).
Vi är medvetna om att flera invändningar kan resas mot att beskriva en religion, i det här fallet islam, på det begränsade och möjligen förenklade sättet, men vi har hållit oss till den enkla utgångspunkten att om bilden i media av islam anses vara ensidig, felaktig och negativ är det intressant att få veta hur den i stället skulle kunna vara. Det tror vi att ni läsare också tycker.
Dokus syfte med artikelserien är att publicera beskrivningar av islam som forskningen säger saknas i nyhetsrapporteringen. Därför har vi inte frågat någon som vi på förhand vet har en negativ inställning till islam.
Vi har bett skribenterna att försöka hålla sig till ämnet islam och att inte, som i stort sett alla studier och rapporter gör, blanda samman religionen med religionsutövarna. Vi vill att beskrivningarna ska vara någorlunda jämförbara och att de ska kunna ställas mot uppgifterna om den felaktiga mediabilden.
Vi är stolta över att under denna och nästa vecka kunna presentera texter från flera profilerade och kunniga personer om hur de ser på islam i Sverige.3.
Det tredje bidraget är skrivet av kultur- och sportjournalisten vid Dagens Nyheter, hedersdoktorn vid Göteborgs universitet, Johanna Frändén.
_______________________________________________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________________________________________
Så ser jag på islam i Sverige
Johanna Frändén
En artikel om en tvåbarnsmamma från en mellanstor stad i Aftonbladet fångade min uppmärksamhet häromveckan. Lina berättade hur ofrivilligt ensam hon blivit under föräldraledigheten. Nu ville hon bryta stigmat och tala om det. Lina bar huvudduk på bilderna med barnen, men i texten fick vare sig hennes religiösa hemvist eller etniska bakgrund något utrymme.
Vad har då detta med islam att göra? Ingenting. Och det finns en poäng i det.
Att jag alls reagerade på en ganska banal text om en tvåbarnsmammas vedermödor har att göra med hur sällan svenska medier framställer muslimer som något annat än muslimer. Eller, om man vänder på det, hur islam genomsyrar all rapportering om kvinnor som bär slöja och varför detta är problematiskt.
Så hur skriver man om islam i Sverige på ett rättvist sätt? Ska man uppmärksamma ”den stora majoritet som sköter sig” för sakens skull? Mja. Att svenska medier är måttligt intresserade av de här människornas liv är förståeligt.
Bilden av islam, liksom flertalet stora samhälleliga rörelser, lider av nyhetsvärderingens första fråga: ”Har det hänt något? Nej.”
När något väl händer – detta något är nästan uteslutande ett terrorattentat eller olika protester mot symboliskt skändande av islam – beger sig medierna ögonaböj till moskén för att fånga upp ”muslimska röster” på temat. Det går att förstå logiken. Många journalister tycks sakna naturliga vägar in i svenska invandrarhem – ett problem i sig, men en annan debatt – och var är det lättare att prata islam utan att behöva ställa potentiellt integritetskränkande frågor (”ursäkta mig, är du möjligtvis muslim?”) än utanför dess naturliga samlingsplats?
Saken är den att moskébesökarna ofta är ett utsnitt av världens muslimer lika lite som en präst som viger homosexuella par representerar planetens alla kristna. Och vem har över huvud taget tänkt tanken att bege sig till svenska Pingstkyrkan för en kommentar efter att ännu en ung kristen man skjutit ihjäl tio på en skola i USA?
Kanske behöver svenska medier rentav låta vittnesmålen från moskéerna vara för stunden. Till och med när ämnet för dagen är islamism.
Men det stora problemet med hur islam återges i svenska medier är inte i första hand felslut och tveksamma associationer, utan bristen på självförtroende hos redaktionerna.
Den defensiva hållningen från stora medieaktörer gör att också enskilda granskningar av islams avarter – radikaliserade moskéer, könssegregerade friskolor – upplevs som ett uthängande av religionen som sådan. Detta trots att vi är många som vill veta om våra skattepengar går till våldsglorifierande och kvinnofientlig propaganda. Inte minst bland Sveriges muslimer, där en liten del bekänner sig till radikal islamism, men desto fler lever i närheten av den.
Om svenska journalister slutar närma sig islam med lika delar skräck och missriktad vördnad i blicken kommer också bilden att klarna.
Självklart ska radikala predikanter granskas. Lika självklart ska en religiös klädedräkt kunna passera obemärkt förbi när ämnet är något annat. Släpp beröringsskräcken och högtidligheten och dra på er blåstället, kära kollegor.
_________________________________________________________________________________________
Hur ska man finansiera en journalistisk nischsajt som granskar demokratiskadlig islamism?
Vi har som många andra försökt att lösa tre frågor: vi vill att nyheterna ska vara tillgängliga för alla, vi behöver intäkter för att överleva och vi vill inte ständigt be er om stöd och pengar.
Därför har vi landat i en möjligen udda konstruktion som vi i alla fall vill ge ett försök:
en frivillig prenumerationslösning.
Det kostar 185 kr per år att prenumerera på Dokus nyheter (dvs. drygt 14 kr per månad exkl. mervärdesskatt).
Den som vill stödja oss med mer eller mindre än så får själv knappa in Swishnummer 123 126 05 12 och belopp.