Doku har gått i genom ett antal akademiska studier och rapporter från myndigheter och andra organisationer1 som visar att svenska nyhets- och opinionstexter nästan alltid beskriver religionen islam som något negativt.2
Den ensidigt negativa mediebilden förklaras ofta med okunskap, stereotyper, fördomar, islamofobi och rasism och att islam felaktigt ses som en enhetlig religion, som får klä skott för uttryck hos vissa extrema inriktningar trots att de inte är representativa för andra. Det kan t.ex. gälla terrordåd, våld, extremism, islamism, intolerans och fanatism; organisationer som Muslimska brödraskapet, Hamas, Al Qaida och Islamiska staten; antisemitism, synen på icke-muslimer och västvärlden och uppfattningen att sharia står över demokratiskt stiftad lag; separatism, hederskultur, otidsenliga könsroller, slöjtvång och synen på homosexualitet.
Vi har under vår genomgång överraskats av att i stort sett ingen som uttalar sig om den ensidigt negativa mediebilden ger exempel på hur islam i stället kan eller till och med borde beskrivas. Att forskare inte ser skäl att göra det inom ramen för en undersökning är naturligtvis förståeligt, men det gäller också journalister, politiker, religiösa företrädare och andra. Inte ens de som uttryckligen förklarar att det är viktigt med en motsatt eller nyanserad mediebild av islam säger vad de anser att den bör innehålla.
Doku har därför bett ett antal journalister, forskare, kulturpersonligheter och politiker att formulera sina egna beskrivningar av islam utifrån ämnet Så ser jag på islam i Sverige (ingen av dem hör till kategorin som har kritiserat mediebilden av islam).
Vi är medvetna om att flera invändningar kan resas mot att beskriva en religion, i det här fallet islam, på det begränsade och möjligen förenklade sättet, men vi har hållit oss till den enkla utgångspunkten att om bilden i media av islam anses vara ensidig, felaktig och negativ är det intressant att få veta hur den i stället skulle kunna vara. Det tror vi att ni läsare också tycker.
Dokus syfte med artikelserien är att publicera beskrivningar av islam som forskningen säger saknas i nyhetsrapporteringen. Därför har vi inte frågat någon som vi på förhand vet har en negativ inställning till islam.
Vi har bett skribenterna att försöka hålla sig till ämnet islam och att inte, som i stort sett alla studier och rapporter gör, blanda samman religionen med religionsutövarna. Vi vill att beskrivningarna ska vara någorlunda jämförbara och att de ska kunna ställas mot uppgifterna om den felaktiga mediabilden.
Vi är stolta över att under denna och nästa vecka kunna presentera texter från flera profilerade och kunniga personer om hur de ser på islam i Sverige.3.
Det fjärde bidraget är skrivet av journalisten, författaren och programledaren, Fredrik Virtanen.
_______________________________________________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________________________________________
Så ser jag på islam i Sverige
Fredrik Virtanen
‘If it bleeds, it leads’, som vi blodtörstiga murvlar brukar säga.
Vi rapporterar om det som skaver. Terror, extremism, hedersvåld – islam märks när det brinner, inte när glöden puttrar trivsamt i bakgrunden. Inte heller skriver vi om kristendomen när församlingen har kafferep eller när SJ:s tåg går i tid.
Det kan inte daddas med islam. Samtidigt är islam intressant, en främmande frukt i ett land av raggare och bönder som äter lingonsylt och hellre snackar elpriser än evigheten. Plötsligt har en
väv av tankar knackat på dörren, en dörr som länge varit stängd för annan andlighet än yogamattor och självhjälpsfilosofi.
Hur skulle ett land med bara vaga minnen av Luther och kristendomens smak av Cox Orange-äpple någonsin kunna förstå en sufisk poesi där Gud viskas fram i dans och vers? Vad vet Svenne Svensson om fastans rytm som bär så många Fodorabud genom gryningens första ljus till skymningens bröd?
Inte mycket, men kebab är gott.
Betyder det att nio miljoner ickemuslimer längtar efter tjusiga helgreportage i motljus med fromma familjer som läser Koranen under en lampa i radhuset i Rinkeby, som ger zakat och rullar ut bönemattan på kontoret fem gånger om dagen för att – djupt, liksom – stanna upp i en värld som aldrig gör det?
Nä, knappast. Och det vore platt och fånigt, som att skildra Södermalm utifrån en handfull veganska 90-talskaféer eller beskriva Sverige som ett land av ärtsoppa och söndagsmässa.
Religion, för de allra flesta, är reliker som bär på en uråldrighet vi kanske egentligen längtar tillbaks till men som redan tävlat mot snabbtacos, tunnelbana och smarta telefoner – och förlorat.
Ändå lever denna exotiska främling här numer, inte som ett problem att lösa utan som en del av Sverige som får finna sig i att exotiseras och vulgariseras i media. Kristi Brud är fan så mycket festligare än påskhelgen, och lättkränka storebröder är så mycket mer rafflande än ramadan. Vad gör man som journalist åt obestridliga nyhetsvärderingar? Inget.
Frågan får därför skickas vidare. Det är upp till människorna, inte journalisterna, att sprida de goda, tråkiga, vardagliga nyheterna medan murvlarna geggar ner sig i nästa brand. Numer, i vårt toppmodernt sekulära sociala mediesamhälle, är möjligheterna enorma. Frågan blir: Vill folk dela berättelser om allt kul som pågår bakom hijaberna, eller sprida nyheter om en tokig imam?
Så. Hur ser jag på islam i Sverige?
Som något som är här, mitt i allt det andra, det nya och det gamla. Inte som en saga att polera eller som ett monster att jaga utan endast som en ny stämma. Den blöder ibland, men glöder stilla så mycket oftare.
Det är vad vi – eller ni – borde berätta på era sociala medier, om nu någon orkar lyssna på stillhet nuförtiden.
_________________________________________________________________________________________
Hur ska man finansiera en journalistisk nischsajt som granskar demokratiskadlig islamism?
Vi har som många andra försökt att lösa tre frågor: vi vill att nyheterna ska vara tillgängliga för alla, vi behöver intäkter för att överleva och vi vill inte ständigt be er om stöd och pengar.
Därför har vi landat i en möjligen udda konstruktion som vi i alla fall vill ge ett försök:
en frivillig prenumerationslösning.
Det kostar 185 kr per år att prenumerera på Dokus nyheter (dvs. drygt 14 kr per månad exkl. mervärdesskatt).
Den som vill stödja oss med mer eller mindre än så får själv knappa in Swishnummer 123 126 05 12 och belopp.