Konstvärldens fina salonger var aldrig ett mål för Vilks

Foto: Jashar Ghavampour

Att Vilks så ofta i svenska medier, av den ena namnkunniga opinionsbildaren efter den andra, framställdes dels som monomant upptagen vid muslimer, dels som ständigt sökande efter uppmärksamhet och publicitet, skapade en helt felaktig bild av honom. Lars Vilks var monomant upptagen av konstvärlden, av att förstå och blottlägga dess innersta mekanismer, skriver Johan Lundberg i en analys.

Den rikhaltiga rapporteringen och de många kommentarerna med anledning av Lars Vilks tragiska bortgång föranleder en del smärre klarlägganden om någonting som jag tycker har kommit bort i diskussionen om reaktionerna bland islamister och i svensk offentlighet generellt sett på hans rondellhundsteckning 2007, nämligen hans konstnärliga gärning.

Mina egna kontakter med Vilks intensifierades i samband med den utställning, Figurationer, som jag tillsammans med Christopher Rådlund organiserade på Edsviks konsthall sommaren 2009. Dessa kontakter inskränkte sig på den tiden till diskussioner på hans blogg vilks.net och hade redan före den utställningen rört den så kallade institutionella konstteorin, som Vilks var en stark anhängare av, men som jag fann problematisk.

Det var inte svårt att trots meningsskiljaktigheterna fatta tycke för Vilks, när man tog del av hans sätt att bemöta dem som engagerade sig i hans långa diskussionstrådar med konstnärer, kritiker, konsthistoriker och kulturskribenter, om allt mellan himmel och jord i den svenska konstkritiken och konstvärlden: stora svenska eller internationella utställningar, biennaler, konsttidskrifter, konstprogram i radio och teve. Det som omedelbart slog en var hur sakligt, metodiskt och lågmält humoristiskt han bemötte alla argument, utan att någonsin hemfalla åt den sorts avsiktliga missförstånd och ideologiska smutskastning som är så vanligt förekommande i kulturdebatten. Det fanns hos Vilks någonting uppenbart ärligt och en smula naivt – det sistnämnda en i mina ögon sympatisk egenskap, ställd i kontrast till den smarta och desillusionerade anpasslighet som är så vanlig bland dem som hoppas kunna göra karriär inom konstvärldens institutioner.

Att Vilks så ofta i svenska medier, av den ena namnkunniga opinionsbildaren efter den andra, framställdes dels som monomant upptagen vid muslimer, dels som ständigt sökande efter uppmärksamhet och publicitet, skapade en helt felaktig bild av honom. Lars Vilks var monomant upptagen av konstvärlden, av att förstå och blottlägga dess innersta mekanismer.

Detta låg i linje med konstvärldens egna ambitioner – de ambitioner som alla följsamma karriärister med siktet inställt på intendent- och curatorstjänster, konstprofessurer och museichefspositioner, gladeligen skrev under på: föreställningen att konsten skulle ägnas åt ”forskning” om inte minst maktrelationer.

De diskussioner som jag och Vilks initialt förde handlade om att han försvarade konstvärldens nutida utveckling, medan jag förhöll mig kritisk till den. Dock skulle jag påstå att de inledningsvis rätt låsta positionerna snart övergavs till förmån för ömsesidig respekt och förståelse. Mitt tjat om bristen på korrelation mellan tidsepok och estetiska ideal tycktes mig vinna gehör i form av hans sentida utveckling i riktning mot figurativt måleri – givetvis på sitt sätt provokativt i sitt specifikt vilkska bakåtblickande.

För min egen del kom jag att inse att Vilks med sitt rondellhundsprojekt lyckades med någonting viktigt: att genomlysa maktrelationer, i hans fall de underförstådda demarkationslinjerna i konstvärlden. Med en postmodernistisk terminologi skulle man kunna säga att han genom den process som initierades av rondellhundsteckningen dekonstruerade den rådande synen på konst. Vad han gjorde var att påtala de inre motstridigheterna i ett regelverk som påstods främja brott mot alla regler men som i själva verket hade lika strikta föreskrifter och uteslutningsmekanismer som vilket annat regelverk som helst.

Det som i konstvärlden ansågs provocera och ifrågasätta visade sig, i jämförelse med Vilks verk, inte innebära något som helst risktagande utan framstod i relation till den mediala, kulturella och ekonomiska elit som befolkar konstvärlden som lika lite ifrågasättande som ett utspel av Maghan Markle: en skenbart provokativ krydda vid en välgörenhetsgala från vilken alla kan ta elbilen hem med en känsla av att ha bidragit till att göra världen lite mer jämställd och hållbar.

Det pris som Vilks fick betala för den envetenhet med vilken han ville undersöka den nutida konstvärldens gränser, var som bekant ett liv som ett jagat villebråd. Men han blev också persona non grata i konstvärlden och i de akademiska sammanhang där han tidigare verkat som konstnär och konstteoretiker. Efter att ha blivit överfallen under en föreläsning i Uppsala, såg universitetet visserligen till att arrangemanget sedermera genomfördes, men därefter var det slut på akademins intresse för Vilks. Och ju mer hans liv kringskars, desto mer hyllades olika infama nidporträtt av honom – som det i Johannes Anyurus kritikerrosade pekoralroman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Det var det pris Vilks fick betala för att personalen på en hembygdsgård i Tällerud i Värmland hade fått kalla fötter och beslutat att lyfta ut hans teckningar av Muhammed från en utställning (på temat ”hunden i konsten”), vilken med all sannolikhet annars hade gått spårlöst förbi – på samma sätt som det inte hade väckt någon uppmärksamhet när han tidigare hade ställt ut teckningar av Mohammed som bandysupporter eller som besökare på Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn.

Var det värt priset? I alla fall tidigare har merparten av svenska debattörer svarat nej med hänvisning till den skada som muslimer rent generellt påstås ha lidit på grund av konstverkets karaktär av hädelse av profeten Mohammed. Det är dock en ståndpunkt som borde ha ifrågasatts mer än vad som varit fallet. I vilken mån kan enskilda individer lida skada av den blotta existensen av ett motiv på en teckning som ingen tvingas titta på? Mohammed har ju tidigare avbildats i sammanhang som fått betydligt större spridning än Vilks verk, till exempel på Gustave Dorés illustrationer till Dantes Divina Commedia. Vilket inte tycks beröra världens alla muslimer det minsta.

För att förstå reaktionerna på Vilks teckning måste man dock ta hänsyn till två nutida diskurser. Den ena är den bland radikala islamister utbredda idén om att västvärlden befinner sig i krig mot islam, ett krig i vilket inte minst olika uttryck för islamofobi är västvärldens vapen. Den andra idén är den i betydligt vidare kretsar utbredda föreställningen om islamofobi och rasism som kopplade till estetiska uttryck. I slutet av 1970-talet växte sig olika teorier starka där bildkonst, litteratur, journalistik och forskning antogs inte i första hand beskriva verkligheten utan skapa den.

I samma mån som diskriminerande regelverk och lagar försvann i västvärlden förflyttades den antirasistiska kampens fokus till fördomsfulla eller uttalat negativa representationer av olika folkgrupper. I dag har det blivit en obevisad sanning att icke-proportionerliga socio-ekonomiska skillnader i samhället, mellan olika folkgrupper, vittnar om ”strukturell rasism” som i sin tur antas ha sin grund i påverkan från mediala framställningar av folkgrupperna i fråga.

Det är mot bakgrund av dessa två diskurser som man ska förstå utvecklingen från fatwan 1989 mot Salman Rushdies Satansverserna och fram till Lars Vilks rondellhund – två verk som enbart av det faktum att de existerar väcker en sådan avsky att deras upphovsmän anses bör tas av daga. Det senare är naturligtvis en förhållandevis extrem reaktion, men har bland opinionsbildare tagits till intäkt för hur starka känslor som blasfemi väcker bland muslimer generellt sett – ett resonemang som för övrigt underförstår att muslimer inte skulle vara kapabla att förhålla sig till hädelser på samma sofistikerade sätt som icke-muslimska befolkningsgrupper.

Men för att återknyta till frågan om Vilks verk var värt det pris som han fick betala, tror jag att frågan är felställd när det gäller en person som Lars Vilks. För honom var sökandet efter någon form av sanning sedan länge den yttersta drivkraften i hans konstnärskap. Den energi med vilken han fortsatte att i decennium efter decennium närma sig frågorna om konstens väsen, medförde att konstvärldens fina salonger aldrig framstod som ett mål för honom. Samma energi gjorde dock att Lars Vilks konstnärskap framstår som ett av vår tids allra viktigaste.

JOHAN LUNDBERG
Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, författare och styrelseledamot i Stiftelsen Doku.

Det här är en krönika där åsikterna är skribentens egna.

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.