Talibanernas mardröm kan spridas till omvärlden

Talibanerna i Afghanistan befinner sig nu i något som bäst kan beskrivas som en mardröm. De har med framgång bekämpat och slutligen besegrat en regering med samma metoder som de nu attackeras med. För närvarande finns det nog inga större risker för omvärlden utanför Afghanistan och Pakistan, men detta kan komma att förändras snabbt. IS-K har sedan tidigare visat ett intresse för att utföra eller stötta terrorattacker i Europa och Indien, skriver Hans Brun en analys.

Efter terrorattackerna den 11 september 2001 störtade USA och Storbritannien relativt enkelt talibanerna från makten i samband med att man försökte oskadliggöra al Qaeda. Dessa operationer kännetecknades redan från början av en avsaknad av tydliga strategiska mål och en gemensam plan för hur fred och säkerhet på bästa sätt kunde skapas i Afghanistan. 

En konsekvens av detta var att såväl al Qaeda-medlemmar som många talibaner lyckades ta sig över gränsen till Pakistan, ibland med hjälp av pakistansk militär. Under en tid var talibanerna till synes utslagna men de lyckades bit för bit bygga upp sin förmåga och började aktivt motarbeta och bekämpa den afghanska regeringen och dess västerländska allierade.

Med tiden lyckades talibanerna i allt större utsträckning mobilisera ett effektivt motstånd mot den afghanska regeringen och det blev allt svårare att se några tecken på att utvecklingen i Afghanistan gick i rätt riktning. Som en konsekvens av detta började president Trump förhandla med talibanerna, något som bland annat ledde till att 5 000 talibaner frigavs som en förtroendegivande åtgärd.

Det blev sedan relativt enkelt för talibanerna att ta makten. Ett slutdatum för amerikansk närvaro offentliggjordes (som senare sköts fram i tid av president Biden) och talibanerna kunde i lugn och ro förbereda sitt maktövertagande, bland annat genom att muta eller köpa över en rad afghanska militärer, som valde att lägga ned sina vapen eller förråda sina kollegor när talibanerna ryckte fram mot Kabul. En av få malörter i den talibanska bägaren utgörs av en av Islamiska statens (IS) filialer i regionen, Islamiska Staten-Khorasan (IS-K).    

IS-K har varit aktiv i Afghanistan i drygt sju år. Till en början bestod grupperingen av radikala pakistanier som valde att lämna sitt hemland för Nanghar-provinsen 2010. Många av dessa personer hade varit aktiva i olika pakistanska jihadistiska grupperingar som de av olika anledningar valt att lämna av olika skäl. Vissa aktivister hade t.ex. ett förflutet i Lashkar-e-Taiba som är mest känt för den stora terrorattacken i Mumbai 2008. Medlemmar har också rekryterats från det ökända Haqqani-nätverket och olika centralasiatiska rörelser, däribland en jihadistisk gruppering från Uzbekistan (the Islamic Movement of Uzbekistan, IMU). 

Det finns tydliga indikationer på att IS-K anpassade sin strategi i takt med att den amerikanska regeringen förberedde sig för att lämna landet och talibanerna gjorde sig redo för att ta makten.

År 2014 utsågs den pakistanske medborgaren Hafiz Saeed Khan till rörelsens ledare, dess emir. Khan hade tidigare varit aktiv i Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP) och tog med sig ett antal välkända TTP-medlemmar. En före detta talibanledare, Abdul Rauf Khadim, utsågs till ställföreträdande emir, något som medförde att IS-K gavs goda möjligheter att rekrytera medlemmar i såväl Afghanistan som Pakistan. Under samma år svor rörelsen trohet till den dåvarande IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi. 

Under 2015 uppgav IS att man hade för avsikt att etablera sig i Khorasan, det vill säga dagens Iran, Centralasien, Afghanistan och Pakistan och att IS-K var dess allierade i detta område. IS-K hamnade tidigt på kant med talibanerna och anses ligga bakom mer än 100 attacker mot civila mål i Afghanistan och Pakistan från 2017 och framåt. Utöver detta har IS-K under samma period drabbat samman hundratals gånger med afghanska, pakistanska och amerikanska förband.  

Det finns tydliga indikationer på att IS-K anpassade sin strategi i takt med att den amerikanska regeringen förberedde sig för att lämna landet och talibanerna gjorde sig redo för att ta makten. Under årets fyra första månader genomförde rörelsen mer än 70 attacker runt om i Afghanistan. Detta är en ökning med ungefär en femtedel jämfört med samma tidsperiod 2020. 

I samband med den västerländska evakueringen av Afghanistan och Kabul genomförde IS-K en självmordsattack mot Kabuls flygplats. Minst 170 afghaner dödades tillsammans med 13 amerikanska soldater, något som inledde en serie mindre attacker där talibaner och IS-K attackerade varandra om vartannat. 

Under de senaste sju dagarna har IS-K genomfört flera attacker med vägbomber och fört bort ledande talibaner.  Utöver detta lyckades IS-K genomföra en attack mot en moské i Kabul den 3 oktober som kostade minst två personer livet. Under fredagen den 8 oktober genomfördes en ytterligare attack riktad mot en moské. Denna gång genomfördes attacken i staden Kunduz i norra Afghanistan. Attacken riktades mot en shiamuslimsk moské som besöks av minoriteten hazarer, en grupp som även förföljts av talibaner och al Qaeda i många år eftersom de anses utöva islam på ett felaktigt sätt.

Attacken skördade ett stort antal dödsoffer och skadade, enligt de första uppgifterna dödades ett femtiotal personer mer eller mindre omgående och minst 150 personer skadades allvarligt. Bombskador är svåra och resurskrävande att hantera för sjukvården och det måste tyvärr hållas för troligt att antalet döda kommer att öka under de kommande dagarna.  

Självmordsattacken är ovanligt intressant och värd att diskutera mer i detalj av en rad orsaker. Den Islamiska Statens nyhetsbyrå Amaq publicerade tämligen omgående ett meddelande från den påstådde självmordsbombaren av ett kunya – ett nome de guerre- som antyder att han är uighur.

Bruket av kunya har gamla rötter i den muslimska världen och kan utgöra en slags heders- eller ömhetsbetygelse. Som regel utgörs dessa namn av ordet ”abu” (far) eller ”umm” (mor) i kombination med förnamnet på det äldsta barnet. Som exempel kan nämnas att en av Osama Bin Ladens fruar använde sig av umm Hamza som sitt kunya (d.v.s. mor till Hamza). Ett kunya kan också i vissa fall referera till en viss persons födelseort eller hemort. 

Bruket av kunya används också av jihadister i syfte att göra det svårare för myndigheter världen över att identifiera någon med dennes riktiga namn. Ett exempel på ett sådant kunya är Younis al-Mauritani, som användes av en person som i själva verket anses heta Abd al-Rahman Ould Muhammad al-Husayn Ould Muhammad Salim. Som hans kunya antyder har denne person någon slags koppling till Mauretanien. Personen bakom denna kunya greps 2011 och dömdes till fängelse, bland annat eftersom han planerade en serie terrorattacker som skulle genomföras i Europa.

Det faktum att självmordsbombaren uppger sig vara en uigur är synnerligen intressant. Som bekant lever många uigurer i Kina där de behandlas mycket brutalt och hårdhänt av den kinesiska regimen, inte minst eftersom de fruktar att uigurerna skall radikaliseras och på allvar börja ifrågasätta och attackera den kinesiska staten. De kinesiska metoderna är fruktansvärda och kommer med stor sannolikhet bli en självuppfyllande profetia, det vill säga allt fler uigurer kommer att radikaliseras. Det finns redan nu knapphändiga uppgifter om enstaka attacker som genomförts av ensamagerande individer beväpnade med kniv i Kina. 

De kinesiska övergreppen är naturligtvis välkända i den muslimska världen och IS-K närmade sig uigurerna redan före maktskiftet i Afghanistan. Detta är en indikation på hur pass skickliga ledarskapet inom IS-K är. Genom ett sådant närmande blir det enklare för IS-K att vidga sin rekryteringsbas samtidigt som de får en möjlighet att dra in Kina i en allt större konflikt. Det hela utgör en viktig pusselbit i IS-K:s strategi för att besegra talibanerna. Talibanerna har redan sagt sig vilja utvisa uigurer från Afghanistan, inte minst för att vara Kina till lags samtidigt som den muslimska världen – och världen i övrigt – förskräcks och bekymras över den kinesiska behandlingen av uigurer. 

De kinesiska övergreppen är naturligtvis välkända i den muslimska världen och IS-K närmade sig uigurerna redan före maktskiftet i Afghanistan. Detta är en indikation på hur pass skickliga ledarskapet inom IS-K är.

För det andra ges IS-K om möjligt än bättre förutsättningar att angripa talibanerna, inte minst indirekt. Valet av mål för fredagens attack är ingen slump. Den drabbade inte de muslimer som kan tänkas sympatisera med IS-K utan en grupp människor som alltid ifrågasatts och förföljts av jihadister. 

Även talibanerna har förföljt och dödat shiamuslimer och hazarer i många år men har nu valt att tona ned detta efter tillträdet till makten. Orsaken till detta är enkel, talibanerna vill framstå som mogna och regeringsdugliga och har till och med släppt in shiamuslimer på lägre nivå i den afghanska regeringen. Dessa försök utmanas nu öppet av IS-K som dessutom försöker skapa en öppen konflikt mellan den talibanska regeringen och utsatta minoriteter som just hazarer. 

Tidigare har dessa haft rätt att själva sköta säkerheten runt moskéer med egen, beväpnad personal. Detta stoppade talibanerna när de tog makten eftersom de ville stärka sin kontroll över landet. Fredagens attack innebär att talibanerna än en gång har misslyckats med att upprätthålla säkerheten, något som i sin tur medför en risk för att allt fler afghaner börjar tvivla på talibanernas förmåga att tillhandahålla säkerhet och styra landet. 

För det tredje ger detta IS-K goda möjligheter att slå in kilar i den talibanska rörelsen. Talibanerna är långt ifrån en enhetlig rörelse och många av dess anhängare tycks tvivla på det rättfärdiga i att till exempel samarbeta med Kina och utvisa uigurer. Avhopp i stor skala från den talibanska rörelsen kommer naturligtvis att stärka IS-K vad gäller rekrytering men också avseende tillgången till fristäder i olika afghanska provinser. Det vill säga, i takt med talibanska avhopp blir det allt svårare för talibanerna att effektivt kontrollera Afghanistan, precis samma problem som hemsökte den förra afghanska regeringen. Till detta tillkommer det faktum att IS-K tycks rekrytera frivilliga från omvärlden relativt öppet, bland annat med hjälp av den Islamiska Statens propagandaapparat.   

För det fjärde befinner sig talibanerna i en svår situation ekonomiskt och politiskt. Ekonomin befinner sig i fritt fall och landet har ett enormt behov av utländskt stöd för att kunna fungera.

Talibanerna befinner sig nu i något som bäst kan beskrivas som en mardröm. De har med framgång bekämpat och slutligen besegrat en regering med samma metoder som de nu attackeras med. Rollerna är ombytta. Talibanerna är nu bytet och IS-K är jägaren som på egen hand kan välja tid och plats för attacker. Förlorarna i detta spel är precis som tidigare de svagaste och mest utsatta etniska grupperna i Afghanistan och i synnerhet landets kvinnor och barn. 

För närvarande finns det nog inga större risker för omvärlden utanför Afghanistan och Pakistan, dagens situation är i första hand en regional tragedi. Detta kan komma att förändras snabbt. IS-K har sedan tidigare visat ett intresse för att utföra eller stötta terrorattacker i Europa och Indien. Det är också oklart vilken sida al Qaeda kommer att stötta. Det finns gamla band mellan al Qaeda och talibanerna, al Qaeda hjälpte bland annat talibanerna att ta makten i mitten av 1990-talet men det finns ingen garanti för att denna vänskap består i framtiden.

HANS BRUN
forskar om terrorism i Sverige och Storbritannien

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.