Det är nödvändigt för en allsidig och utvecklande debatt i ett offentligt samhälle att medier och allmänhet tillåts att granska den offentliga makten, och en mycket viktig del av det består i att ta del av domar. Ett beslut nyligen av Integritetsskyddsmyndigheten har dock fått till följd att exempelvis det avslöjande som Doku gjorde i början av året om LVU-kampanjen mot Sverige inte längre skulle vara möjligt. Myndighetens första åtgärd på måndag bör vara att offentligt klargöra att medier självklart ska ha rätt att granska alla domar och beslut, skriver Stiftelsen Dokus styrelse.
I januari 2022 uppmärksammade Doku att det pågick en desinformationskampanj mot Sverige och svenska myndigheter från influencers och nyhetssajter i arabvärlden. Påståendet var sammanfattningsvis att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn.
Doku hade dessförinnan uppmärksammat och granskat en tydlig trend i förvaltningsrättsavgöranden: sedan några år blev muslimska barn i stor utsträckning föremål för tvångsvård enligt LVU på hedersrelaterad och religöst betingad grund. Ett stort antal domar handlade om flickor som utsattes för fysiskt och psykiskt våld och som tvingades bära slöja.
Dokus granskning möjliggjordes av att vi, på samma sätt som andra nyhetsredaktioner, har tillgång till en söktjänst för domstolsavgöranden. Den resursen var nödvändig för avslöjandet och för debatten som följde. LVU-frågan kommenterades av samtliga nyhetsredaktioner och regeringsföreträdare och debatterades i riksdagen. På grund av sin dignitet hamnade den också på försvarsmyndigheternas bord.
Sedan den 1 januari 2021 har vi fått Integritetsskyddsmyndigheten. Den hette tidigare Datainspektionen. Namnbytet skulle signalera ett förändringsarbete som pågått hos myndigheten sedan GDPR-förordningen infördes.
Doku ifrågasätter nu om Integritetsskyddsmyndigheten har tagit betydelsen av sitt namnbyte på för stort allvar.
Allt talar för det och det bör oroa allmänheten, journalister och politiker.
För knappt två månader sedan, den 13 september, meddelade Integritetsskyddsmyndigheten ett beslut som hittills fått till följd att det avslöjande som Doku gjorde om kampanjen mot Sverige inte längre skulle vara möjligt. Bakgrunden var att Integritetsskyddsmyndigheten hade tagit emot klagomål om Verifiera AB:s söktjänster och på eget initiativ inlett en tillsyn. I korthet gällde tillsynen hur Verifiera offentliggör och behandlar känsliga personuppgifter om hälsa och om bolaget har lagstöd för det.
Genom beslutet fick Verifiera dels en ”reprimand” för att ha behandlat känsliga personuppgifter om hälsa, dels ett föreläggande att inom åtta veckor se till att det för två måltyper om tvångsvård (missbruk och psykiatri) inte ska gå att söka på namn, personnummer och adress.
Redan innan Integritetsskyddsmyndigheten hade meddelat sitt beslut mot Verifiera försvann samtliga mål om LVU från Bisnode Infotorgs söktjänst.
Bisnode Infotorg, som fram till 2021 ägdes av Bonnierkoncernen och Ratos och då överläts till analysföretaget Dun & Bradstreet, har under lång tid varit den dominerande söktjänsten för juridisk och liknande information.
Integritetsskyddsmyndighetens beslut och följden av det leder oss i en farlig riktning.
På fråga från Doku om varför det inte längre går att få fram information om LVU-mål i Bisnode Infotorg blev svaret att det beror på ”Integritetsskyddsmyndighetens beslut”. Eftersom Bisnode Infotorg tog bort sökmöjligheten redan före beslutet, alltså under tiden för granskningen av Verifiera, var rensningsåtgärden möjligen ett sätt för Bisnode Infotorg att förekomma en motsvarande granskning av sig själv.
Det är nödvändigt för en allsidig och utvecklande debatt i ett offentligt samhälle att medier och allmänhet tillåts att granska den offentliga makten. En mycket viktig del av det består i att ta del av domar. Genom att granska domar sätts inte bara domstolarnas verksamhet under lupp utan vi får också kunskap om bakomliggande frågor som felaktiga myndighetsbeslut och viktiga samhällstrender.
Det ligger i sakens natur att mål och ärenden i domstolarna innehåller känsliga uppgifter. Lika säkert är att de kan gälla hälsa och annat som enskilda kan uppleva obehagligt när det kan läsas av alla. Känsliga uppgifter förekommer i de allmänna domstolarna, förvaltningsdomstolarna och hos alla myndigheter som utövar makt över enskilda, för utan känsliga uppgifter hamnar saker normalt sett inte där.
Integritetsskyddsmyndighetens beslut är ingen enskild händelse. Utan att ha något statistiskt underlag för det är vår uppfattning att antalet avgöranden där en tilltalads eller sökandes personuppgifter belagts med sekretess, och alltså inte som tidigare uppgifter om en målsägande eller en minderårig, kraftigt har ökat under de senaste åren. Det gäller bland andra personer som återvänt till Sverige efter att ha deltagit i Islamiska statens terrorvälde i Syrien och andra motsvarande verksamheter utomlands. Den sortens personer får skydd för sina uppgifter för en uppgiven risk för hot på grund av det som de har varit en del av. Konsekvensen blir att det är närmast omöjligt att granska vad de numera ägnar sig åt.
Integritetsskyddsmyndighetens beslut och följden av det leder oss i en farlig riktning. Där väger rädsla för vad som förekommit i ett mål eller ärende tyngre än det demokratiska samtalets intresse av insyn i domstolars och myndigheters verksamheter. Längs den vägen finns samhällen av ett annat slag än det som vi lever i idag.
För den som följer utvecklingen av svensk yttrandefrihet är det uppenbart att de personer som deltar i lagstiftningsarbeten och debatter främst ser som sin uppgift att motivera sina förslag till inskränkningar. Just deras inskränkningar är nämligen alltid berättigade.
De verkliga yttrandefrihetsförespråkarna, som Nils Funcke och Sakine Madon, är tyvärr försvinnande få.
Det är oroande att vi har en myndighet som anser att det ska utdelas reprimander – och inte beröm – till den som tillhandahåller tjänster till media för att söka efter allmänna handlingar.
Integritetsskyddsmyndigheten bör därför ta sitt ansvar för att Sverige även fortsättningsvis ska ha en allsidig samhällsdebatt om viktiga frågor. Myndighetens första åtgärd på måndag bör vara att offentligt klargöra att medier självklart ska ha rätt att granska alla domar och beslut och att tiden är förbi då det utdelades myndighetsreprimander till den som möjliggör en sådan granskning.
MAGNUS SANDELIN, SOFIE LÖWENMARK, ANNA-LENA LODENIUS OCH JOHAN LUNDBERG (styrelsemedlemmar i Stiftelsen Doku)