Simona Mohamsson; Så ser jag på islam i Sverige

Doku har gått i genom ett antal akademiska studier och rapporter från myndigheter och andra organisationer¹ som visar att svenska nyhets- och opinionstexter nästan alltid beskriver religionen islam som något negativt.²

Den ensidigt negativa mediebilden förklaras ofta med okunskap, stereotyper, fördomar, islamofobi och rasism och att islam felaktigt ses som en enhetlig religion, som får klä skott för uttryck hos vissa extrema inriktningar trots att de inte är representativa för andra. Det kan t.ex. gälla terrordåd, våld, extremism, islamism, intolerans och fanatism; organisationer som Muslimska brödraskapet, Hamas, Al Qaida och Islamiska staten; antisemitism, synen på icke-muslimer och västvärlden och uppfattningen att sharia står över demokratiskt stiftad lag; separatism, hederskultur, otidsenliga könsroller, slöjtvång och synen på homosexualitet.

Vi har under vår genomgång överraskats av att i stort sett ingen som uttalar sig om den ensidigt negativa mediebilden ger exempel på hur islam i stället kan eller till och med borde beskrivas. Att forskare inte ser skäl att göra det inom ramen för en undersökning är naturligtvis förståeligt, men det gäller också journalister, politiker, religiösa företrädare och andra. Inte ens de som uttryckligen förklarar att det är viktigt med en motsatt eller nyanserad mediebild av islam säger vad de anser att den bör innehålla.

Doku har därför bett ett antal journalister, forskare, kulturpersonligheter och politiker att formulera sina egna beskrivningar av islam utifrån ämnet Så ser jag på islam i Sverige (ingen av dem hör till kategorin som har kritiserat mediebilden av islam).

Vi är medvetna om att flera invändningar kan resas mot att beskriva en religion, i det här fallet islam, på det begränsade och möjligen förenklade sättet, men vi har hållit oss till den enkla utgångspunkten att om bilden i media av islam anses vara ensidig, felaktig och negativ är det intressant att få veta hur den i stället skulle kunna vara. Det tror vi att ni läsare också tycker.

Dokus syfte med artikelserien är att publicera beskrivningar av islam som forskningen säger saknas i nyhetsrapporteringen. Därför har vi inte frågat någon som vi på förhand vet har en negativ inställning till islam.

Vi har bett skribenterna att försöka hålla sig till ämnet islam och att inte, som i stort sett alla studier och rapporter gör, blanda samman religionen med religionsutövarna. Vi vill att beskrivningarna ska vara någorlunda jämförbara och att de ska kunna ställas mot uppgifterna om den felaktiga mediabilden.

Vi är stolta över att under denna och nästa vecka kunna presentera texter från flera profilerade och kunniga personer om hur de ser på islam i Sverige.³.

Först ut är Liberalernas partiledare, utbildningsminister Simona Mohamsson.

_______________________________________________________________________________________________________________

Så ser jag på islam i Sverige

Simona Mohamsson

Försvara blågula muslimer mot islamisterna

I debatten om islam i Sverige hamnar fokus allt för ofta på de som aktivt utövar sin muslimska tro. Men faktum är att de flesta svenskar med muslimsk bakgrund är mer sekulära än vad som framkommer i medierapporteringen. En rapport från Myndigheten för stöd till trossamfund visar att det är en minoritet som faktiskt praktiserar islam.

Det är inte särskilt konstigt. Islam kan inte bara brytas ner till enbart en religion med utövare. Svenska muslimer är inte heller en homogen grupp, utan har rötter i länder som sträcker sig från Iran till Bosnien.

I det nya Sverige där hundratusentals svenskar delar en liknande bakgrund som mig handlar islam därför mer om en kulturell företeelse. Det är en bärare av traditioner och sedvänjor som följer med i vardagen. Ett slags blågul islam där religionen ses som en privatsak, och inget som ska vägleda eller styra hela samhället.

Det är eid-firandet med familj och vänner. Att solidariskt fasta med farmor och farfar, trots att man inte lever särskilt muslimskt annars. Att tillsammans med sin partner följa den senaste arabiska eller turkiska såpoperan under ramadan. Att säga nej till fläsk, men gärna ta en öl med kompisarna på uteserveringen.

Det skiljer sig helt enkelt inte särskilt mycket från den vardag som många svenskar med kristen kulturbakgrund lever i. Där religionen fungerar mer som ett uttryck för identitet och gemenskap än en exakt manual för hur livet ska levas.

Det är exakt detta jag vill bejaka. I ett liberalt samhälle är det lika självklart att fira eid som påsk. I mitt Sverige försvarar vi religionsfriheten där man får tro på vad man vill och söka sin egen identitet utan påtryckningar eller hot från grupper och krafter som vill något annat.

Men allt detta hotas av det som kallas politisk islam – islamism – och av självutnämnda företrädare för svenska muslimer som vill sprida en helt annan form av islam. Som när en förening tidigare i juni bjöd in en föreläsare som förespråkar könsstympning. Eller när en känd imam i Malmö kallar den svenska skolans grundvärderingar om allas lika rättigheter för skräpvärderingar som muslimska barn måste skyddas ifrån.

Det här handlar om islamistiska krafter som vill bekämpa de värderingar och principer som gör det möjligt för många svenskar, framför allt de med muslimsk bakgrund, att leva i fred och frihet. De vill förstärka idén om att det inte är förenligt att vara både muslim och svensk.

Här måste samhället sätta tydliga gränser – och sätta stopp för de som vill förstärka utanförskap och motsättningar i samhället. Det handlar inte om islamofobi eller religionshat. Det handlar om att värna allas frihet – och i synnerhet de svenskar med muslimsk bakgrund som faktiskt flytt från exakt det förtryck som islamister i Sverige vill utöva här hemma.

Det innebär ett stopp för religiösa friskolor som könsuppdelar klassrum och radikaliserar elever. Att inga skattemedel får hamna i händerna på religiösa ledare som predikar att tjejer inte får klä sig som de vill eller att det är förbjudet att älska vem man vill. Att inga utländska krafter som vill sprida antidemokratiska och extrema tolkningar får tillåtelse att finansiera trossamfund i Sverige.

Och det innebär ett stopp för föräldrar som förtrycker sina barn i religionens namn. I Sverige är du fri att tro på vad du vill. Och du ska ha möjligheten att forma ditt barns uppväxt. Men inte på bekostnad av barnens frihet och trygghet.

Först när vi gjort detta tror jag att vi kommer se en blågul islam som inte överskuggas av islamisterna. Där de riktiga företrädarna för islam i Sverige får sin tid i rampljuset. Alla klasskompisar, arbetskollegor och medmänniskor som varje dag visar prov på att det inte finns någon motsättning mellan att vara muslim och svensk.

Det är en islam som islamisterna hatar. Just därför är den värd att försvara.

_______________________________________________________________________________________________________________

Hur ska man finansiera en journalistisk nischsajt som granskar demokratiskadlig islamism?

Vi har som många andra försökt att lösa tre frågor: vi vill att nyheterna ska vara tillgängliga för alla, vi behöver intäkter för att överleva och vi vill inte ständigt be er om stöd och pengar.

Därför har vi landat i en möjligen udda konstruktion som vi i alla fall vill ge ett försök:

en frivillig prenumerationslösning.

Det kostar 185 kr per år att prenumerera på Dokus nyheter (dvs. drygt 14 kr per månad exkl. mervärdesskatt).

Den som vill stödja oss med mer eller mindre än så får själv knappa in Swishnummer 123 126 05 12 och belopp.