Doku har gått i genom ett antal akademiska studier och rapporter från myndigheter och andra organisationer1 som visar att svenska nyhets- och opinionstexter nästan alltid beskriver religionen islam som något negativt.2
Den ensidigt negativa mediebilden förklaras ofta med okunskap, stereotyper, fördomar, islamofobi och rasism och att islam felaktigt ses som en enhetlig religion, som får klä skott för uttryck hos vissa extrema inriktningar trots att de inte är representativa för andra. Det kan t.ex. gälla terrordåd, våld, extremism, islamism, intolerans och fanatism; organisationer som Muslimska brödraskapet, Hamas, Al Qaida och Islamiska staten; antisemitism, synen på icke-muslimer och västvärlden och uppfattningen att sharia står över demokratiskt stiftad lag; separatism, hederskultur, otidsenliga könsroller, slöjtvång och synen på homosexualitet.
Vi har under vår genomgång överraskats av att i stort sett ingen som uttalar sig om den ensidigt negativa mediebilden ger exempel på hur islam i stället kan eller till och med borde beskrivas. Att forskare inte ser skäl att göra det inom ramen för en undersökning är naturligtvis förståeligt, men det gäller också journalister, politiker, religiösa företrädare och andra. Inte ens de som uttryckligen förklarar att det är viktigt med en motsatt eller nyanserad mediebild av islam säger vad de anser att den bör innehålla.
Doku har därför bett ett antal journalister, forskare, kulturpersonligheter och politiker att formulera sina egna beskrivningar av islam utifrån ämnet Så ser jag på islam i Sverige (ingen av dem hör till kategorin som har kritiserat mediebilden av islam).
Vi är medvetna om att flera invändningar kan resas mot att beskriva en religion, i det här fallet islam, på det begränsade och möjligen förenklade sättet, men vi har hållit oss till den enkla utgångspunkten att om bilden i media av islam anses vara ensidig, felaktig och negativ är det intressant att få veta hur den i stället skulle kunna vara. Det tror vi att ni läsare också tycker.
Dokus syfte med artikelserien är att publicera beskrivningar av islam som forskningen säger saknas i nyhetsrapporteringen. Därför har vi inte frågat någon som vi på förhand vet har en negativ inställning till islam.
Vi har bett skribenterna att försöka hålla sig till ämnet islam och att inte, som i stort sett alla studier och rapporter gör, blanda samman religionen med religionsutövarna. Vi vill att beskrivningarna ska vara någorlunda jämförbara och att de ska kunna ställas mot uppgifterna om den felaktiga mediabilden.
Vi är stolta över att under denna och nästa vecka kunna presentera texter från flera profilerade och kunniga personer om hur de ser på islam i Sverige.3
De tre avslutande bidragen är skrivna av professorn i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, Simon Sorgenfrei, professorn i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm, Joel Halldorf, och professorn i religionshistoria vid Stockholms universitet, Susanne Olsson.
_______________________________________________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________________________________________
Så ser jag på islam i Sverige
Simon Sorgenfrei
Det började med Khomeini. Efter revolutionen i Iran 1979 fick västvärlden upp ögonen för politisk islam och 1989, med fatwan mot Salman Rushdie, för politisk islam som ett potentiellt hot mot demokratiska värderingar. Under 1990-talet och 2000-talet har al-Qaida och därefter Islamiska Staten regelbundet genomfört spektakulära terrorattentat i USA och Europa, samtidigt som de krigat mot oliktänkande i Mellanöstern och Nordafrika. Under denna period har bilden av islam som en monolitisk, dogmatisk och hotfull religion stärkts.
Under de år som jag forskat om islam och muslimer i Sverige har jag ofta stött på uppfattningen att det är medias fel att så många har en negativ bild av islam. Drygt halva befolkningen enligt SOM-institutet. Det ligger säkert mycket i det. Studier pekar på att det mesta som skrivs handlar om problem som orsakas av muslimer (terrorism) eller om problem muslimer har (antimuslimsk rasism).
Det är inte svårt att förstå frustrationen. Men inte heller att media skriver om dramatiska ämnen. Om bilden av islam ska nyanseras faller ansvaret inte på media ensamt, utan även på muslimer. Kanske krävs ett bättre samarbete?
Fortfarande tycks många journalister och muslimer dela uppfattningen att islam finns som ett enhetligt väsen, oberoende av människor som tolkar och omtolkar. ”Vad säger egentligen islam om…” är en vanlig fråga från journalister som ska skriva om något laddat ämne med koppling till islam. Ofta riktas frågan till en imam som delar uppfattningen om att islam kan ge ett svar. En komplex fråga besvaras med ett pratminus: ”Enligt islam så får/får man inte…”, med följden att islam framställs som en enhetlig och dogmatisk religion förknippad med laddade ämnen.
Vad kan man göra åt detta, om något behöver göras? Hur kan andra bilder av islam och muslimer ta sig in i media?
I möten med svenska muslimer har jag mött många kloka grubblare. Filosofiskt lagda typer som med utgångspunkt i sin religion funderar över allt från livets stora frågor till triviala händelser, som har intressanta ingångar till TV-serier, romaner, musik, politik. Islam är för dem en sorts reservoar av berättelser och traditioner, känslor och erfarenheter som skapar tolkningsram för livet.
På senare år har de religiösa grubblarna gjort brett återinträde i media och fått kåsera om allt från partipolitik till schlagerfestivalen. Men detta nästan uteslutande utifrån kristen tradition just som en reservoar av olika hållningar. Härigenom har de kunnat visa på den rikedom som kan finnas inom en religion, hur dess berättelser och tolkningstraditioner snarare än att vara låsta erbjuder de mest överraskande perspektiv och vägar genom livet.
Kanske borde fler svenska muslimer armbåga sig in/ges plats i media och bli en del av det offentliga samtalet. Detta genom att tänka om konst, idrott eller kanske matlagning med en fot i det hav av hållningar som deras religion tillhandahåller. En ökad mångfald av röster skulle låta oss få syn på fler sätt som islam kan ta sig uttryck och spela roll för människor i den verklighet vi alla delar.
_______________________________________________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________________________________________
Så ser jag på islam i Sverige
Joel Halldorf
För kristna är islam både nära och främmande. En annan religion, samtidigt syskon. Som den Katolska kyrkans katekes uttrycker det: Muslimerna ”bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden”.
Liksom muslimerna har vi kristna våra rötter i Mellanöstern – och om en kristen från det första århundradet återvände i dag skulle han nog känna igen sig mer hemma i en moské än en amerikansk megakyrka. Det är ett självklart historiskt faktum, men låter säkert provocerande i en del kristnas öron.
Inom teologin finns ett uttryck för den dragning man kan känna till inslag i andra religiösa traditioner: Det kallas ”helig avund”. Själv upplever jag det inför den kyska men varma fromhet som präglar islam. Den har funnit sitt estetiska uttryck i moskéernas kalligrafer och mosaiker, som förenar ordning med utsökt skönhet.
Men särskilt genomsyrar den hjärtat i islam: Bönen. Ropet från minareterna; kallelsen till bön i Guds den barmhärtiges namn. Knäfallen och det djupa allvaret.
Kanske blir det kristna släktskapet med islam särskilt tydlig i ett sekulariserat land? Som den katolske författaren och dramatikern Martin Mosebach formulerat det: ”I väst har människor glömt hur man böjer knä. Men om det finns en Gud är det enda vettiga vi kan göra att falla på knä inför honom. Därför är åsynen av en muslim som knäfaller inför Gud en sådan oändlig tröst för mig.”
När Doku frågar vad jag saknar i den mediala rapporteringen kring islam, så är detta mitt svar: fromheten. Givetvis inte i stället för kritiska granskningar och annat som journalister bör ägna sig åt, men tillsammans med det.
Är det mycket begärt att svenska, sekulära redaktioner ska kunna spegla denna sida av religionen? Kanske – men samtidigt: att försöka förstå islam utan dess fromhet, det är som att försöka begripa musik utan att lyssna. Man kan analysera artistens kläder, listplaceringar och fansens Instagram – men om man inte har hört tonerna missar man något väsentligt.
Fromheten kan man betrakta på distans, till exempel genom att lyssna till författaren och muslimen Johannes Anyuru: hans vinterprat från 2020 eller hans samtal med Eric Schüldt i podden ”Sökarna”. Jag har kristna vänner som hört de samtalen om och om igen, för att de känt igen sig i Anyurus sökande efter Gud.
Men ännu bättre är förstås att besöka en moské. Vilket för oss till ett annat problem med islam i Sverige i dag: den påfallande bristen på kunskap om den. Få svenskar har annan information om islam än löpsedlarna om terrorism och hedersvåld. Jag talade nyligen med några lokalpolitiker och insåg att inte ens de visste var stadens moskéer låg.
Denna okunskap präglar inte bara medborgare, utan också staten. Efter att Ibn Rushd tvingats lägga ner kommer det bli ännu värre. Kontakterna med kommunala handläggare och myndigheterna upphör. Det muslimska civilsamhället riskerar att helt privatiseras, eller leva på utländska pengar som lär hitta hit trots försöken att förbjuda.
Det här saknar jag en diskussion om. Säkert fanns det problem med den tidigare ordningen, men det fanns ändå en plan: Att integration skulle sker genom att människor organiserar i små föreningar som blir en del av det stora civilsamhället – och som dessutom har regelbunden kontakt med stat, kommuner och myndigheter.
Nu är den planen skrotad. Men ingen har ännu berättat hur B-planen ser ut.
_______________________________________________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________________________________________
Så ser jag på islam i Sverige
Susanne Olsson
Som religionshistoriker betraktar jag religion som ett komplext nätverk av tolkningar, praktiker och traditioner snarare än som en enhetlig, fastställd entitet. Religion existerar inte som någon ontologisk verklighet separerad från de människor som lever och tolkar den – allt handlar om mänskliga tolkningar och praktiker i specifika kontexter. Jag ser på religion som ett mänskligt fenomen som bör studeras med samma kritiska och analytiska stringens som andra humanistiska och samhällsvetenskapliga områden.
Om vi ser specifikt på islam i Sverige idag möter vi en mångfald av uttryck som speglar både globala traditioner och lokala anpassningar, precis som i andra religiösa traditioner. Denna mångfald förklaras av att religiösa tolkningar och praktiker alltid formas av historiska, sociala och politiska sammanhang. En ung muslim född och uppvuxen i Sverige tolkar islam utifrån andra livsvillkor än t.ex. en pensionerad person som flyttat hit från ett muslimskt majoritetsland i vuxen ålder. Båda kan hänvisa till islam för att legitimera helt olika ståndpunkter om allt från jämställdhet till hur man bör förhålla sig till det svenska samhället.
Som religionshistorisk lärare och forskare ser jag det som min uppgift att kritiskt granska och kontextuellt förklara denna tolkningsrikedom – inte att avgöra vad som är sann/falsk tolkning och praktik. Detta innebär att analysera både texttraditioner och levd religion, liksom både fredliga tolkningar och de som legitimerar våld. Det är inte heller religionsvetares uppgift att t.ex. hävda att en våldsbejakande tolkning eller praktik inte är sann/falsk eller bra/dålig. Det skulle snarast vara relevant för en juridisk diskussion, där bra eller dåligt bör bedömas utifrån statens rättsprinciper. Annars uttrycker vi personliga uppfattningar om vad som är bra och dålig religion, vilket inte hör hemma i religionsvetenskap. Kritisk religionsvetenskap ska varken romantisera eller demonisera religion och inte heller förkasta eller försvara t.ex. sekularism eller ateism. Religionsvetares uppgift är snarare att vara indifferenta inför människors religiösa uppfattningar. Vi bör snarare studera hur folk förhåller sig till det som de uppfattar som religion och analysera religion och religiositet som komplexa sociala fenomen. Vi behöver då också tänka på att religiösa uttryck och praktiker kan ha många olika bakomliggande motiv – inte bara personlig övertygelse utan även t.ex. sociala förväntningar, politiska ställningstaganden eller kulturell identitetsmarkering.
Jag har varken en negativ eller positiv inställning till religion och jag förespråkar en nyanserad och vetenskaplig analys. Detta Doku-projekt är viktigt då det kan belysa behovet av en mer komplex och kontextuell förståelse av islam och i förlängningen andra religiösa traditioner. Brist på en sådan förståelse kan förklara varför många nog uppfattar nyhets- och opinionstexter om islam som ensidiga. Medialogiken i en allt mer polariserad värld kan upplevas som svartvit och det är viktigt att forskning och samhällsdebatt skapar underlag för kritiska och välinformerade diskussioner, som tar upp såväl problematiska som andra fenomen som har med religion att göra. Medielogiken favoriserar ofta konflikt framför komplexitet, men det betyder inte att vi ska ge upp försöken att förmedla en mångfaldig och nyanserad bild av islam/religion.
_______________________________________________________________________________________________________________
Hur ska man finansiera en journalistisk nischsajt som granskar demokratiskadlig islamism?
Vi har som många andra försökt att lösa tre frågor: vi vill att nyheterna ska vara tillgängliga för alla, vi behöver intäkter för att överleva och vi vill inte ständigt be er om stöd och pengar.
Därför har vi landat i en möjligen udda konstruktion som vi i alla fall vill ge ett försök:
en frivillig prenumerationslösning.
Det kostar 185 kr per år att prenumerera på Dokus nyheter (dvs. drygt 14 kr per månad exkl. mervärdesskatt).
Den som vill stödja oss med mer eller mindre än så får själv knappa in Swishnummer 123 126 05 12 och belopp.