RECENSION: ”Radikalisering – vägar in och ut ur extremism och fundamentalism”. Håkan Järvå , Studentlitteratur 2021.
Psykologen Håkan Järvå kan sitt ämne på djupet. Han har gått i närkamp med frågorna i många år alltifrån de första egna drabbande erfarenheterna av Scientologerna till en av myndigheter och organisationer ofta anlitad expert. Sina kunskaper har han tidigare även delgett i böckerna ”Sektsjuka” (2009) och ”Påverkan och manipulation” (2013).
Håkan Järvå är legitimerad psykolog och har arbetat med radikalisering och sekterism i över 15 år. Han har tidigare skrivit två böcker i ämnet som getts ut på Studentlitteratur – Sektsjuka (2009) och Påverkan och manipulation (2013). Han ingår i EU:s Radicalization Awareness Networks expertpool och anlitas regelbundet av myndigheter och ideella organisationer världen över i utbildningsinsatser med syfte att motverka våldsbejakande extremism.
Den nya boken inleds med en presentation av hur man utifrån forskning kan se teoretisk på vad som egentligen händer när någon blir radikaliserad, och hur detta i hög grad är en språklig process där handlingar som annars hade varit omöjliga ges en ny inramning. Järvå förklarar hur det går till när beslut, som vanligen baseras på personliga erfarenheter och känslor, börjar styras av den uppsättning normer och regler som sekten bistått med. Vägen ut handlar mycket om att återfå tron på sin egen förmåga att tänka och agera.
Järvå kommer med några påståenden som säkert kan uppfattas som kontroversiella, men som är ofta förekommande bland de som arbetar med avhopp från politiska och religiösa sekter. Han skåpar till exempel ut den svenska fixeringen vid begreppet värdegrund som han menar är till föga hjälp i det här sammanhanget. Människor blir inte radikaliserade för att de har dåliga värderingar. Det är mötet med sekten som skapar värderingarna. Det är inte heller så att någon lämnar en sekt på grund av tankemässiga omvärderingar. Däremot kan ett avhopp på sikt leda till att även tankemönstren förskjuts när den dagliga kontakten med sekten upphör.
”Radikalisering är en till största delen språklig process där man med hjälp av språket ger tidigare och framtida händelser en ny inramning där det känns självklart för medlemmarna att utföra handlingar som de och en majoritet av alla människor under normala omständigheter inte skulle utföra, samtidigt som dörren till alternativa tolkningar stängs.”
Håkan Järvå
En annan i mångas ögon säkert svårsmält uppfattning är att det inte är fruktbart att fördöma åsikter om avsikten är att få någon att lämna en destruktiv miljö. Tvärtom måste den som vill nå fram kanske ibland bekräfta vissa uppfattningar eller vägval. Den radikaliserade individen har fått inpräntat i sig att alla som ifrågasätter ideologin är fienden, och det är en föreställning som inte lätt låter sig rubbas. Järvå målar upp ett scenario där kontaktpersonen närmast utplånar sig själv för att inte stötas bort, kontakten med den potentiella avhopparen beskrivs som ett minfält där minsta snedsteg straffar sig. Det centrala är att till varje pris försöka upprätthålla relationen för att kunna fungera som livlina när ett beslut börjat mogna fram hos individen själv att lämna sekten. Inte alla kan vara den här personen, och den som tar på sig uppgiften har ett långsiktigt krävande arbete framför sig.
Boken vänder sig i första hand till den som i yrket kommer i kontakt med individer som är radikaliserade eller på väg att bli det. Men den borde kunna intressera även föräldrar och andra som letar efter ett konstruktivt förhållningssätt, även den som inte väljer att följa hela manualen. Det finns även avsnitt som handlar om stöd till den som vuxit upp i sekter.
En invändning är att det som så ofta blir ett starkt fokus på sårbara individer. Jag delar uppfattningen att många av de som hamnar i politiska och religiösa sekter har någon form av utsatthet. Det är dessutom säkert så att socialtjänsten oftast kommer i kontakt med individer med en sammansatt problematik där extremism bara är utgör en liten del. Men som till exempel Petter Nesser visat har ju personer i en sekt olika roller, det finns även de som i hög grad driver på skeendena och orkestrerar våldet och förtrycket av andra. Jag utgår från att det finns någon bokstavskombination eller diagnos som går att applicera även på vissa av dessa. Men att hantera någon som framstår som drivande och kapabel kräver nog delvis en annan manual än den som Järvå förmedlar den här gången. Jag tror att till exempel kriminalvården skulle värdesätta goda råd i arbetet med radikaliserade individer med en mer narcissistisk grandios självuppfattning.
Med detta sagt är det välkommet med en bok som på ett ambitiöst men ändå lättillgängligt och inte akademiskt sätt tar sig an frågan om radikalisering och att lämna sekter utifrån de senaste rönen. Jag är övertygad om att Järvås bok har en viktig uppgift att fylla.
ANNA-LENA LODENIUS