Islamism och islam – en analys om ordval och sakfrågor

De flesta är ense om att våldsbejakande islamism ska motarbetas. Men begreppet islamism är vidare än så. Vad menar de politiker och journalister som i kölvattnet av Richard Jomshofs uttalande om islam enhälligt förordade att islamism ska kritiseras, fördömas och bekämpas? Vet de att företrädare för Sveriges största moskéer inte känns vid ordet och att flera av dem till och med anser att det är ett uttryck för islamofobi? Litteraturvetaren, författaren och styrelseledamoten i Doku, Johan Lundberg, och tidigare advokaten Lars Jonson skriver om ett känsligt ordval.

I SVT-programmet Sverige möts sa Richard Jomshof nyligen att han lider med människor som tvingas födas i länder under islam som är en avskyvärd ideologi och religion. 

Uttalandet möttes av starka politiska reaktioner från flertalet partiledare och från ett par ministrar. Deras budskap var sammanfattningsvis att det som ska kritiseras, fördömas och bekämpas är islamism och inte islam. Annie Lööf och Amanda Lind la till att talet om islam är islamofobiskt.

Ledarsidor och journalister delade kritiken och klargjorde att islamism är en politiserad religion och islam ett trossystem och att det försvårar kampen mot islamism att nämna islam i det sammanhanget. Ett stort antal övriga skribenter från både höger- och vänstersidan formulerade likalydande tweets, facebookinlägg och nyhets- och ledartexter, och SVT ställde i programmet 30 minuter upprepade frågor till Richard Jomshof om varför han talat om islam och inte islamism.

De som reagerade på uttalandet gjorde det för att de tycker att muslimer som bara utövar sin tro inte ska behöva klä skott för vad islamism representerar och orsakar. Så sa också Richard Jomshof själv när han förklarade sig.

Men ingen av politikerna, journalisterna och skribenterna berättade vad de närmare menar när de säger islamism och vilka uttryck för islamism som de anser ska kritiseras, fördömas och bekämpas.

Med anledning av den politiska och mediala diskussionen har en av författarna till denna text privat frågat företrädare för Sveriges största moskéer hur de ser på orden islamism och islamist och om de själva använder dem eller någon annan benämning på personer och rörelser som hänvisar till islam för politiska, anti-demokratiska eller våldsbejakande syften. De svar som inkommit borde leda till eftertanke.

Med något enstaka undantag vill moskéföreträdarna inte ens kännas vid att de vet vad som åsyftas med orden islamism och islamist. Ingen av dem stödjer den uppfattning som politiker och journalister samfällt uttrycker och ingen använder orden. Ett par skriver kortfattat att den som använder orden själv får förklara vad han menar. Alla säger att de endast talar om islam och muslimer och att de inte använder någon annan benämning. Några uppger att orden syftar endast till att peka ut praktiserande muslimer som extrema och att det är islamofobi, rasism och islamhat att använda dem.

Svaren överensstämmer med resultat i tidigare motsvarande undersökningar. Det finns nämligen en bred uppfattning i muslimska organiserade kretsar att islamism och islamist är benämningar som icke-muslimer i Väst använder för att förringa eller skada islam och dess anseende.

Så vad betyder moskéföreträdarnas uppfattning att ordet islamism inte bör användas och vad menar egentligen politikerna, journalisterna och skribenterna när de säger att begreppet bör användas?

Som vi ser det kan moskéföreträdarnas skepsis mot begreppet islamism förklaras på ett par olika sätt. Den kan tolkas som att de anser att begreppet är överflödigt och syftar på någonting som inte existerar: politiserad islam – vilken kan ta sig olika uttryck, vilket vi återkommer till. Dock skapades begreppet för att ringa in ett fenomen som under 1900-talet kom att påverka samhällsutvecklingen i olika regioner i världen, i form av politiskt-religiösa rörelser, som Muslimska brödraskapet, eller i form av regelrätta terrororganisationer. Islamism beskriver således ett fenomen. Att hävda att begreppet är överflödigt på grund av att det inte existerar något fenomen som behöver namnges är därmed felaktigt hur man än vänder och vrider på saken. 

Moskéföreträdarna kan möjligen också anse att begreppet islamism är överflödigt för att det inte finns någon egentlig motsättning mellan islam i bred bemärkelse och politisk islam. Då landar man i slutsatsen att de anser att politisk islam inte är en problematisk utväxt av islam.

En rimlig tolkning av det synsättet är att företrädarna skulle kunna ha en ”inkluderande” syn på islam i den bredare bemärkelsen, att politisk islam är ett av flera rimliga uttryck för islam, där en ytterpol är en mer from och inåtvänd religionsutövning, en annan en mer revolutionär, våldsutövande form av religiositet. Ett tredje uttryck skulle kunna vara en politiserad variant, med syfte att inom ramen för demokratiska system vrida samhällsutvecklingen i riktning mot exempelvis en ökad acceptans för sharialagstiftning inom vissa muslimska enklaver.

Ytterligare en tolkning är att moskéföreträdarna anser att islamism inte bara är en möjlig och acceptabel utväxt av islam utan den enda rimliga i dagsläget.

Om vi då återvänder till den allra första hypotesen, att begreppet islamism är överflödigt eftersom det syftar på någonting som inte existerar, så kan den naturligtvis kombineras med uppfattningen att politisk islam är ett naturligt inslag i islam. Då framstår ordet islamism givetvis som överflödigt.

Om man då, som Richard Jomshof tycks göra, menar att islam är en avskyvärd religion på grund av dess politiska implikationer kan man konstatera att resonemanget, men naturligtvis inte värderingen, tycks ligga i linje med de svenska moskéföreträdarnas uttolkning av islam. Det behöver därmed givetvis inte vara en vare sig korrekt eller produktiv uppfattning om islam. Men den är bevisligen inte gripen ur luften. Rent deskriptivt är den dock, från en religionsvetenskaplig forskningshorisont, felaktig i bemärkelsen att islam liksom all religion är töj- och anpassningsbar. 

Samtidigt ter det sig naturligtvis oroande att det tycks råda en förhållandevis stor konsensus bland islamska auktoriteter i dagens Sverige om att islamism inte är ett problem eller att islamistiska åtbörder ligger i linje med en muslimsk trosutövning generellt sett.

Det problematiska med den skiljelinje mellan islam och islamism som så många av Jomshofs kritiker tycktes vara så eniga om blir samtidigt tydligt i ljuset av moskéföreträdarnas svar. För vad är egentligen islamism? Att våldsbejakande islamism bör fördömas är nog de flesta svenska opinionsbildare överens om, men begreppet islamism är vidare än så. Frågan om vad som bör inbegripas i termen ställs på sin spets om man försöker besvara frågan om de svenska moskéföreträdarnas svar bör tolkas som uttryck för islamism. Är det till exempel uttryck för islamism att uppfatta kritik mot islamism som islamofobi?

En språkhistorisk tillbakablick

Den akademiska forskningen och politiska praktiken i Väst har under cirka 40 år brottats med hur den utveckling inom islam ska benämnas som inleddes på 1970-talet i Nordafrika, Afghanistan och Iran och som sammanfattningsvis innebar en framväxt av nya rörelser som ville re-islamisera samhällen genom att använda islam som politiskt verktyg.

Idéerna var sprungna ur en kolonial och ottomansk kontext genom Nahdarörelsen i Egypten och Syrien under senare hälften av 1800-talet och den politiska förgreningen utvecklades sedan av Hassan al Banna och hans efterföljare i Muslimska brödraskapet. Läs Dokus serie om rörelsens influencers. Vi ska inte ytterligare belysa den utvecklingen.

I Frankrike samlades i slutet av 1970-talet en grupp doktorander vid akademien Sciences Po i Paris (Institut d’études politiques) där professorn Rémi Leveau hade etablerat ett program om den arabiska världen. Flera forskare som i dag är de mest namnkunniga inom ett antal samhällsvetenskapliga och statsrättsliga discipliner med fokus på islam grundlade sina karriärer där. Namn som Gilles Kepel, François Burgat och Olivier Roy är kända i breda lager, långt utanför Frankrikes gränser. Den norske jihadist- och terroristforskaren och författaren Thomas Hegghammer vid Forsvarets forskningsinstitutt, som la fram sin avhandling vid Sciences Po 2007, är en i raden av framgångsrika akademiker som har följt i deras fotspår.

Det var inom den gruppen som ordet islamism i dess nya betydelse kom att introduceras; det franska ordet islamisme hade fram till dess varit synonymt med islam – ordboken Robert la först 1993 till en andra, ny betydelse: Mouvement politique et religieux prônant (som förespråkar) l’expansion ou le respect de l’islam.

Bakgrunden var att en av forskarna i samband med tjänstgöring i Marocko hade observerat rörelser i regionen som motiverade politiska dåd med religiösa skäl i stället för, som vid tidigare dåd, nationalistiska skäl. Samma utveckling fanns i Egypten, Afghanistan och Iran. Rörelserna hade det gemensamt att de strävade efter att re-islamisera samhällen politiskt och kulturellt. För att beteckna dem återanvände han ordet islamisme. Det fanns alltså redan i franskan som en synonym till islam men var närmast oanvänt i den betydelsen, och han synes ha valt det för att han ville ha ett ord som beskrev de nya rörelserna utan att samtidigt vara en beteckning som muslimer själva använde på sin religion.

Efter att ordet hade publicerats i en artikel om islamistiska rörelser fick det vingar i början av 1980-talet genom titlar på en avhandling av Gilles Kepel och ett flertal böcker av de franska forskarna.

Vid ungefär samma tidpunkt introducerades begreppet politisk islam, som tillskrivs den amerikansk-israeliske forskaren Martin Kramer. Islamism och politisk islam ansågs då liksom nu uttrycka samma sak och det är uppfattningen både internationellt och i Sverige.

Den kanske enklaste och i akademiska och mediala sammanhang mest utbredda definitionen av islamism är politisk islam.

Det stod snabbt klart att islamism skulle omfatta ett stort antal olika rörelser: några av dem var våldsamma, andra inte, vissa till och med fromma; några ville uppnå resultat genom att avrätta regeringar och statschefer, andra förespråkade långsiktig förändring av samhällen inifrån genom kultur eller politik; en del föraktade parlamentariskt deltagande, andra såg just det som en möjlighet; för några var det politiska målet underordnat återupprättandet av islams anseende och ställning i form av ett ”muslimskt vi” efter tider med kolonialt styre. Trots att flera rörelser som fått beteckningen islamistiska hade samma grund (islam) och huvudsakliga syfte och mål (re-islamisering av samhällsbyggen) skilde de sig åt genom bland annat sina modus: våld och icke-våld, parlamentarisk delaktighet och icke-parlamentarism. Den gemensamma nämnaren var emellertid att islam skulle vara den politiska och kulturella bas som ett samhällsprojekt skulle byggas kring.

Förändrade attityder och språkliga skyddsnät

Trots att islamism täckte så mångskiftade rörelser var betydelsen under lång tid förhållandevis okontroversiell. Det gällde också begreppet politisk islam. Men enigheten delades inte av den muslimska världen som över huvud taget inte ville erkänna begreppen.

Utvecklingen fram till sekelskiftet och därefter kom att innebära förändringar för hur ordet skulle uppfattas och användas. En förklaring var den stora ökningen av antalet terroristattacker av islamistiska rörelser. islamism blev intimt sammankopplat med sådana rörelser och färgades av våldet. Det fick en slagsida mot en del av sin ursprungliga innebörd. Politisk islam hade samma utveckling.

För att särskilja den sortens islamister från andra, mindre våldsamma, fromma eller i förekommande fall endast politiskt motiverade introducerade politiker, myndigheter och media en flora av kompletterande begrepp. De kompletteringarna utgörs av ett stort antal förstärkande och överlappande adjektiv, adverb och substantiv. Vissa uttrycker egenskaper som framställer islamism i positiv dager, andra vill tydliggöra motsatsen.

Orden islamism och islamist hade därmed blivit ett slagträ i en normativ kamp: att kalla någon för islamist ansåg vissa vara ett försåtligt sätt att skilja en i västvärldens ögon dålig muslim från en god, dvs. det som företrädare för några av våra största moskéer svarade: att ordet är ett uttryck för islamofobi, rasism och islamhat. Den normativa kampen fick bränsle av flera yttre förhållanden och från två håll: från ena sidan, en ökad migration från länder där islam är huvudreligion och ett antal idéöverbyggnader i form av teorier om postkolonialism, rasism och islamofobi; från den andra: mobilisering av islamkritiska och liknande rörelser.

Den bakgrunden är en del av förklaringen till varför politikerna, journalisterna och skribenterna inte redovisar vad de menar med islamism eller vilka islamistiska uttryck och företeelser som de anser ska kritiseras, fördömas och bekämpas. Den förklarar också oviljan att försöka skilja mellan religiösa uttryck och idérörelsen. För den som gör det oförsiktigt riskerar att dras in i den normativa kampen och därmed göra sig skyldig till islamofobi, rasism och islamhat.

Syftet med de kompletterande beteckningarna är att så många som möjligt ska uteslutas från att misstänkliggöras för att ens sympatisera med inträffade händelser. Alltså samma skäl som ligger till grund för reaktionerna mot Richard Jomshofs uttalande. Den andra sidan av myntet är att omfattningen av de rörelser och personer som politiker och myndigheter uttrycker avståndstagande från ska begränsas i så stor utsträckning som möjligt.

Ambitionen att skapa språkliga skyddsnät tar sig i bland märkliga uttryck när textförfattare, till synes utan saklig eftertanke, staplar förstärkningsord på varandra och i bland också bildar oxymoronliknande begrepp. Ett sådant exempel står Säpo för. I en lägesrapport till regeringen använder Säpo begreppet våldsbejakande islamistisk extremism. Det är lätt att förstå varför Säpo inte talar om rörelsen endast som islamism, men våldsbejakande islamistisk extremism grumlar målet. Skrivningen öppnar för att Säpo anser att det finns våldsbejakande islamism som inte är extrem. Om våldsbejakande islamism kan vara både extrem och icke-extrem bör det som skiljer den ena från den andra inriktningen rimligen vara en viktig samhällsfråga.

I en av de rättegångar som behandlat islamistiskt motiverade brott har Säpo till och med använt uttrycket väldigt extrem våldsbejakande islamism. Den språkliga räddhågsenhet som Säpo ger uttryck för tydliggör hur stark oviljan är att dras in i den normativa kampen och att bli stämplad som islamofob, rasist och islamhatare.

Ett rättesnöre som ingen förklarar betydelsen av

En slutsats av genomgången är att det är oklart vad politikerna, journalisterna och skribenterna syftade på när de förordade att islamism ska kritiseras, fördömas och bekämpas. Deras skilda politiska utgångspunkter talar för att de i vart fall inte menade samma sak: Någon har kanske avsett endast våldsyttringar, andra ansatser för att politisera religion. Och är det uteslutet att ytterligare någon kan ha haft i åtanke rörelser som driver koranskolor för barn med inhyrda imamer från Gulfstaterna?

Oavsett vad de kan ha menat är det talande att de som moraliskt och politiskt rättesnöre väljer ett ord som ingen är ense om vad det betyder och som inte ens företrädarna för moskéerna vill kännas vid.

Använder de ordet islamism för att undvika en svår diskussion om vad de närmare vill bekämpa eller vet de inte hur de ska förklara sig om någon företeelse eller något uttryck som de tar avstånd från anses tillhöra religionen och inte endast idérörelsen? Är talet om kamp mot islamism, utan att de berättar vad de menar med det, bara en lätt väg ut ur en svår fråga, ett sätt att slippa dras in i den normativa kampen, att undvika att bli någon som polariserar, som skiljer en dålig muslim från en god?

De samstämmiga reaktionerna mot Richard Jomshofs uttalande visar att uttalandet innehåller viktiga och svåra frågor. Annars skulle kritikerna ha nöjt sig med att fördöma uttalandet om islam och inte ta tillfället i akt att styra om det till kritik av och till och med kamp mot islamism.

Låt oss försöka belysa frågeställningarna med utgångspunkt i Dokus egen hemsida.

Där står att Doku i första hand granskar den jihadistiska miljön i Sverige. Även om begreppet jihadism i sig kan vara mångtydigt är det få som inte ställer upp på att det är viktigt att uppmärksamma dem som använder eller förespråkar våld. Att kalla den miljön islamistisk och att granska den är därför såtillvida okomplicerat. Politiker som uttrycker avstånd från den riskerar inte heller kritik.

Doku granskar också med jihadismen närbesläktade miljöer som underminerar demokratin, som är antidemokratiska och som sår split mellan befolkningsgrupper. Med det avses otvetydigt islamistiska rörelser och företeelser. Och det är där, utanför de miljöer som använder eller förespråkar våld, som samsynen brister om behovet av uppmärksamhet och granskning. Det är också där som politiker utsätts för reaktioner när de uttalar sig. Kritikerna anser att fokus på den miljön ifrågasätter islam och muslimer och är uttryck för islamofobi, alltså samma normativa kamp-reaktion som moskéföreträdarna redovisade.

Om vi bortser från de enkla och självklara ytterlighetsfallen – att de som använder eller förespråkar våld ska granskas, ifrågasättas och bekämpas och att de som bara är troende inte ska det – återstår alltså ett mittskikt, en grå zon. Det kan vara svårt att bestämma vilka rörelser i det skiktet som är antidemokratiska och som sår split och vilka som är islamister.

För är miljöer antidemokratiska och sår de split och är de islamister om de i religionens namn motverkar att muslimer deltar i val, om de förordar separatistiska lösningar på samhällsfrågor, verkar för religiös praktik i skolor, ersätter rättsväsendet med religiös rättstillämpning och om de förkastar HBTQ-personers rättigheter?

Och hur förhåller det sig med de som, fortfarande i religionens namn, ställer krav på halalmat i skolor och på restauranger, som anser att kvinnor täckta av slöja ska undervisa barn och framträda i media, som vill driva koranskolor och finansiera dem med offentliga medel, som vill etablera politiska partier med muslimska väljare som målgrupp, som vill att yttrandefriheten ska begränsas för religionskritiska åsikter och konst, som verkar för en framväxt av barnomsorg och skolor med islamsk inriktning och som förespråkar att kvinnor inte ska tas i hand?

Och hur ska granskningar av och uttalanden om framväxten av källarmoskéer och förekomsten av imamer och moskéer som finansieras av utländska stater bedömas?

Flera av företeelserna i exemplen är politiska uttryck med en idé om att bygga ett samhällsprojekt eller som kan få det till följd. I några fall är de endast kulturella uttryck med samma idé eller verkan. För ytterligare andra är det svårare att bestämma både uttryck och idé.

Hur förhåller sig politikerna, journalisterna och skribenterna till dessa och liknande företeelser – är de helt eller delvis religiösa och är de rätteligen politiska och kulturella uttryck för en idé om ett samhällsprojekt – och är de därmed islamism? Eller är redan ifrågasättandet av dem, som moskéföreträdare uttrycker det, islamofobi?

Individer som ingår i miljöer som Doku granskar motiverar genomgående sina åtgärder med att de endast utövar sin tro. De använder också argumentet att det inte ankommer på icke-muslimer att avgöra vad islam innehåller och att den som ändå gör det är islamofob, muslimhatare och rasist.

Doku bortser från den sortens argument och invändningar och tar över huvud taget inte ställning till om och i vilken utsträckning som en företeelse har sin grund i religionen. Skälet till det är att om något är antidemokratiskt och samhällssplittrande gäller det oavsett om det har en religiös grund eller inte. Att man ändå kan ha en uppfattning om ursprunget är en annan sak.

Om det skulle vara så att en viss antidemokratisk eller samhällssplittrande företeelse endast skulle anses vara trosutövning måste frågan ställas om det i så fall innebär att man ska undvika att kritisera, fördöma och bekämpa den. Svaret måste vara ett lika självklart nej som det är på frågan om den som bara är troende ska granskas, ifrågasättas och bekämpas.

JOHAN LUNDBERG OCH LARS JONSON

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.