I Sverige handlar kritiken mot att FIFA tilldelat Qatar fotbolls-VM 2022 genomgående om bristen på mänskliga rättigheter, kvinnoförtryck, exploaterade migrantarbetare och demokratiunderskott. ”Man blir galen. Det är fruktansvärt”, säger t.ex. Lennart Ekdahl i senaste Fokus. De och liknande synpunkter förvånar inte och har tilltagit ju närmare mästerskapet vi kommit.
Det som i stället kan överraska är att så få diskuterar religionens betydelse för de kritiserade förhållandena, särskilt eftersom Qatar är ett land som förknippas med wahabitisk salafism, statsterrorism, Muslimska Brödraskapet-kopplingar, Yusuf al-Qaradawi och stöd till Hamas.
Inför fotbolls-VM har Qatar och ett stort antal muslimska internationella organisationer sjösatt kampanjer för att sprida religiösa budskap som vissa bedömare kopplar till islam och andra till islamism. Syftet är att marknadsföra islam inför de besökande västländerna. En av kampanjerna består av utplacerade gatuskyltar med citat och berättelser om Muhammed och en annan av Qatars universitets onlinekurs ”The Human Being in Islam” för icke-arabisktalande besökare. I en akademisk uppsats från samma universitet lämnas till och med råd till staten hur islam bör framställas på bästa sätt under mästerskapet och det har i dagarna också en qatarisk författare gjort.
De som sympatiserar med den sortens tillfällig window dressing säger att det är viktigt att hela tiden ha i åtanke att förändringarna endast ska gälla under de 28 dagar som VM pågår.
Qatar är vid sidan av Saudiarabien det enda land i Mellanöstern där sunniislamsk salafism är statsreligion.
Salafismen innehåller ett stort antal moment som är främmande för en västerlänning: dogmatik i förhållande till uråldriga skrifter, obenägenhet att förändra religiösa och rättsliga källor, total underkastelse inför guds ord och synen på andra tolkningar av islam som irrläror och på de som följer dem som avfällingar. Få i väst skulle dessutom vara beredda att ta till sig salafismen som idélära för den förkastar på religiös grund parlamentarisk demokrati, delar in allt mänskligt beteende i haram och halal och kräver strikt efterföljd för religiösa och moraliska regler. Det binära, svartvita synsättet på livet präglar också sociala relationer, t.ex. genom att icke-muslimer och icke-salafister helst inte ska beblandas med de rena, salafisterna.
Det är den sortens polariserade uppfattningar om att islam är under hot från dekadens och det sekulära väst och att allt ska delas upp i ont och gott, rent och smutsigt, lojalitet och illojalitet och fiender och vänner, som är ledstjärnan för religiöst, politiskt och socialt liv i det salafistiska Qatar. Allt förkunnat av prästerskapet mot en uppfordrande och känslomässig klangbotten.
Den religiösa idévärlden förklarar bristen på mänskliga rättigheter, förtryck av kvinnor och sexuella minoriteter, exploaterade migrantarbetare och demokratiunderskott.
Det ligger i sakens natur att det inte går att förändra den sortens samhälle under den knappa månad som grupp- och slutspelet pågår under fotbolls-VM. Sättet som Qatar ändå har försökt att göra det på tar sig ganska lättköpta uttryck, som vissa till och från förmedlar som demokratiska framgångar.
De mest uppmärksammade har hittills varit att det under VM ska vara tillåtet för ogifta att dela hotellrum, att homosexuella ska få hålla varandra i händerna och att fotbollsfans ska få dricka öl på utvalda områden. Tre små tillfälliga förändringar av det religiösa livet i Qatar, men endast tillämpliga för besökare.
Det är lätt att dela frustrationen över frågor om mänskliga rättigheter, kvinnoförtryck och exploaterade migrantarbetare i Qatar. Men de är alltså bara toppen på sanddynan och de har i Qatar framför allt sin grund i religionen som styr människors liv både politiskt och socialt och som där är allt annat än en privat angelägenhet.
I Qatar visar politisk islam, eller islamism, sitt rätta ansikte. Det lär oss hur illa ett samhälle kan utvecklas när religion lämnar den privata sfären och blir ett regelverk för politik, samhällsbygge och offentliga mellanmänskliga relationer.
Qatar och flera andra islamiska regimer pumpar in enorma belopp till moskéer, skolor, föreningar och stiftelser i Sverige och andra europeiska länder. Trots att syftet är uppenbart, att missionera sin dogmatiska tolkning av religionen, har frågan inte tagits på det allvar den förtjänar.
Även hos oss flyttar islamister fram sina positioner. Med stöd av våra yttrande- och demokratifriheter försöker islamistiska influencers och andra att normalisera religiösa uttryck och polariserande idéer som en del av det allmänna. De lär ut till den uppväxande generationen att tillvaron ska delas upp i haram och halal och vi och dem. Fotbolls-VM i Qatar bör ses som en påminnelse till oss själva att bekämpa islamismen varje gång den visar sig.
SOFIE LÖWENMARK