Deras fixering vid Doku är ett gott betyg

Under förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson ifrågasatte de målsägande kvinnornas juridiska ombud, Silas Aliki från Folkets juristbyrå, inte de faktiska sakuppgifter som vi expertvittnen la fram, vilket också tingsrätten konstaterade i sin friande dom. Istället fokuserade Aliki på helt andra saker, med syfte att enbart försöka ifrågasätta vår trovärdighet, skriver Magnus Sandelin.

Det har nu gått några veckor sedan den förra S-politikern Ann-Sofie Hermansson friades av en enig tingsrätt från anklagelser om grovt förtal. Det var ett mål som åklagaren först lade ner, men som domstolen fick ta sig an efter att de personer som anmält henne, de två islamistiska aktivisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, väckt så kallat enskilt åtal för saker som Hermansson hade skrivit på sin blogg. Det handlade bland annat om att hon kallat de två aktivisterna för ”extrema röster”. Vi på Doku har tidigare skrivit om målet och vad de två kvinnorna står för här och här.

Skärmdump från kampanjen Nej till extremiserings instagramkonto, med bilder på tre av Stiftelsen Dokus styrelseledamöter, Sofie Löwenmark, Johan Lundberg och Magnus Sandelin.

Den friande domen var väntad. Målet kommer dock att vevas en omgång till, eftersom Doubakil och Abdullahi valt att ta ärendet vidare till hovrätten. I väntan på akt två finns tid för lite reflektion. En sak man kan fundera över är hur Stiftelsen Doku hamnat i blickfånget hos målsäganden och deras anhängare.

Jag var kallad av Hermanssons advokat som sakkunnigvittne under rättegången, för att framförallt redogöra för de organisationer som de målsägande kvinnorna varit aktiva inom. Ytterligare tre vittnen var kallade av försvaret: Magnus Ranstorp från Försvarshögskolan, Johan Lundberg från Stockholms universitet och Eli Göndör från Timbro. Johan Lundberg sitter liksom jag i Dokus styrelse.

Var och en av oss kunde utifrån egen research och kunskap sätta kvinnornas aktivism och åsikter i ett sammanhang, och inför rätten visa hur det fanns skälig grund för Ann-Sofie Hermansson att skriva det som de stämt henne för, det vill säga att de är extrema röster, att de försvarat terrorister samt att de avfärdat anti-terrorinsatser mot bland annat IS-krigare.

Kampanjen ”Nej till extremisering” syftar, precis som förtalsstämningen mot Ann-Sofie Hermansson, till att sudda ut gränserna mot det extrema.

De målsägande kvinnornas juridiska ombud, Silas Aliki från Folkets juristbyrå, ifrågasatte i sina förhör av oss vittnen inte heller de faktiska sakuppgifter som vi la fram, vilket också tingsrätten konstaterade i sin friande dom. Istället fokuserade Aliki på helt andra saker, med syfte att enbart försöka ifrågasätta vår trovärdighet.

”Är du medlem i Journalistförbundet?”, ”Vad är syftet med Doku?”, ”Är det inte ett problem att Doku finansieras genom donationer?”, ”Vilka sitter i styrelsen?”, var några av de frågor som Silas Aliki ställde till mig.

America Vera-Zavala väntar tillsammans med den islamistiska aktivisten Amanj Aziz på att bli insläppta till förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson.

En av Doubakils och Abdullahis främsta stöttepelare i den här processen är regissören, kulturskribenten och aktivisten America Vera-Zavala, som har skrivit flera artiklar om rättsprocessen. Hon har också valt att ta upp mitt engagemang i Stiftelsen Doku i sin argumentation som en förklenande omständighet för mig. I en kulturkrönika i Göteborgs-Posten kallar hon mig föraktfullt för ”Dokumannen” och menar att jag och de andra expertvittnena jagar hjärnspöken när vi redogör för hur de radikalislamistiska miljöerna i Sverige ser ut och fungerar.

I en replik på GP:s kultursida svarade jag Zavala att uppfattningen att den radikala islamismen skulle vara ett hjärnspöke får stå för henne själv, men att de flesta andra inte skulle hålla med henne. Personer från Göteborg och andra delar av Sverige har deltagit i mord och andra grova övergrepp utomlands i den radikalislamistiska ideologins namn.

Den parallella kampanj som Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi bedriver på sociala medier för sin sak, en kampanj de kallar ”Nej till extremisering”, fokuserar också på det faktum att jag och Johan Lundberg, men även Sofie Löwenmark som var biträde åt Hermansson under rättegången, sitter i Stiftelsen Dokus styrelse. Detta lyfter de fram som något som skulle vara till nackdel för Hermanssons sak, trots att stiftelsen besitter mycket stor kompetens i just de frågor som målet kretsar kring.

”Med tanke på i vilken utsträckning muslimer i Sverige som kollektiv tillskrivs ’extrema’ uppfattningar är det nödvändigt att kunna peka ut det ’extrema’ för att på så vis befria muslimer generellt sett från misstankar om extremism”.

Eli Göndör, religionsvetare

Kampanjen ”Nej till extremisering” syftar, precis som förtalsstämningen mot Ann-Sofie Hermansson, till att sudda ut gränserna mot det extrema. På samma sätt jobbar organisationen MMRK, där Doubakil och Abdullahi är aktiva, när de hävdar att jihadistisk salafism (den ideologi som exempelvis al-Qaida och IS står för) är samma sak som ”islam” och att repressiva åtgärder mot IS-terrorister är samma sak som att förfölja ”muslimer”. Precis på samma sätt resonerar al-Qaida och IS, men även inom högerextremismen är det vanligt att sätta likhetstecken mellan ”islam” och islamistiskt motiverad terrorism.

För att citera det utlåtande som Eli Göndör, fil. dr. i religionsvetenskap, lämnade till tingsrätten: ”med tanke på i vilken utsträckning muslimer i Sverige som kollektiv tillskrivs ’extrema’ uppfattningar är det nödvändigt att kunna peka ut det ’extrema’ för att på så vis befria muslimer generellt sett från misstankar om extremism”.

Det är alltså viktigt att kunna kalla en spade för en spade.

Det gör Stiftelsen Doku. Jag tar därför Doubakils, Abdullahis med flera personers fixering vid Doku som ett gott betyg för stiftelsens arbete. Vår kunskap och rapportering om det extrema är för dem som en vagel i ögat som konstant ligger och stör men som de frenetiskt försöker skjuta i sank för att bli av med.

MAGNUS SANDELIN
Ansvarig utgivare för doku.nu