Utgår man från en intervju med Fatima Doubakil från 2017 tycks det inte råda någon tvekan om att hon har extrema åsikter. Hennes uttryckliga mål är att polarisera Sverige. Det är bland annat därför svårt att förstå vad förtalsåtalet mot socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson egentligen grundar sig i, skriver Johan Lundberg.
I höst drar rättegången mot socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson igång. Bakgrunden är att Hermansson i sin tidigare roll som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg på sin blogg beskrivit Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) som ”extrema”. Detta i samband med att Göteborgs stad ställde in en planerad visning av Hanna Högstedts film Burka Songs 2.0 på Blå Stället i Göteborg. Anledningen till att visningen ställdes in var att det samtal, under ledning av Maimuna Abdullahi, som skulle följa efter filmen, ansågs för ensidigt, då det endast inbegrep filmens regissör och Fatima Doubakil, vilka båda fått komma ordentligt till tals i filmen.
Det hela komplicerades av att den planerade filmvisningen var ett inslag i Göteborgs stads satsning på Europride. Som en del av stadens arbete för mänskliga rättigheter och normkritik planerades en rad publika evenemang och ”kompetenshöjande insatser”, av vilka filmvisningen var en. I de resonemang som förs i filmen, exempelvis av Doubakil, drivs dock genomgående tesen att kritik mot burkan är uttryck för västlig kolonialism och rasism – som om det inte skulle ha funnits ett normkritiskt motstånd mot burkan även i muslimska länder.
I de resonemang som förs i filmen, exempelvis av Doubakil, drivs dock genomgående tesen att kritik mot burkan är uttryck för västlig kolonialism och rasism.
De som kritiserat det planerade samtalet poängterade just detta samt att det i en diskussion om en film som visas inom ramen för ett normkritiskt projekt borde finnas med kritiker av ”burka-normen” liksom av den sorts kvinnoförtryck som tar sig uttryck i krav på att alla kvinnor ska bära burka. Doubakil och kompani valde emellertid att negligera dylika synpunkter och i stället stå fast vid att samtalet skulle föras endast med personer som utmålat feministiska anti-burka-aktivister som försvarare av ”den vita hegemonin”.
Därav Göteborgs stads beslut att ställa in evenemanget.
Det bör poängteras att det alltså inte handlade om ett förbud mot att visa filmen utan om att kommunen bestämde sig för att arrangemanget inte skulle ske i stadens regi. Hermansson tydliggjorde att det står vem som helst fritt – även personer med extrema åsikter – att skapa och propagera inom lagens gränser, men att staden inte bör legitimera personer som försvarat terrorister och avfärdat antiterror-insatser mot IS-krigare.
Det bör poängteras att det alltså inte handlade om ett förbud mot att visa filmen utan om att kommunen bestämde sig för att arrangemanget inte skulle ske i stadens regi.
Det är yttranden som dessa som Doubakil och Abdullahi tog fasta på när de anmälde Hermansson för förtal. Polisen och åklagaren lade dock omgående ner ärendet. Men aktivisterna gav sig inte. När Hermansson vägrade att be om ursäkt och radera blogginlägg, lämnade de in en stämningsansökan om enskilt åtal ”för förtal med hatbrottsmotiv”. Rättegången kommer att ske i slutet av oktober.
Knäckfrågan är naturligtvis om det är korrekt att beskriva personer som Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil som extrema när de försvarat terrorister och avfärdat antiterror-insatser mot IS-krigare.
Extremism är givetvis ett relativt begrepp. De allra flesta är nog överens om att den som i dag i Sverige säger sig vara nazist, stalinist eller maoist företräder en extrem ideologi. Dock var nazisten inte extrem i Hitlers Tyskland; stalinisten ej i Stalins Sovjetunionen; maoisten ej i Maos Kina.
Utgår man från en intervju med Doubakil från 2017, producerad av Antirasistiska akademin, tycks det inte råda någon tvekan om att Doubakil har extrema åsikter. På frågan hur hon upplever att bli kallad ”fundamentalist eller extremist” svarar hon: ”Jag ser det som ett tecken på att man gör någonting bra. [– – –] Jag är inte berörd av att bli kallad de här sakerna utan för mig så är det viktigt att jag har ett förtroende från den grupp som jag ibland säger att jag representerar. [. . .] Om majoritetssamhället kallar mig för alla möjliga saker, det rör mig faktiskt inte.”
Det viktiga, säger hon, är att göra invandrare ”raspolitiskt” medvetna.
Vilka grupper är det då som Doubakil ”ibland” säger sig representera? I intervjun redogör hon för sin politiska strategi. Den handlar om att mobilisera ”icke-vita” människor i så kallat utsatta (eller som hon säger: segregerade) områden för att göra revolution: ”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.” Det viktiga, säger hon, är att göra invandrare ”raspolitiskt” medvetna:
”Ingen förändring kommer att ske om inte människor som är så kallade invandrare eller är muslimer [. . .] gör politiskt motstånd [. . .] mot den här maktstrukturen; och för att vi ska kunna göra det så behöver vi medvetengöra människor som lever under ojämlika livsvillkor i Sverige. Vi måste skapa en berättelse, ett narrativ som de kan förstå och som vi kan organisera folket kring. Det blir den stora utmaningen, tror jag. Sen tror jag att om man kunnat mobilisera människorna att kämpa för sin värdighet och för jämlikhet så tror jag inte att det andra steget, att utmana makten, är särskilt svårt.”
På intervjuarens fråga om det då blir en politisk kamp, svarar hon: ”Vi kan inte fortsätta att organisera oss i föreningar som bara håller på med kulturaktiviteter utan vi måste förena oss tillsammans i en politisk rörelse och det kommer att polarisera Sverige ännu mer.”
”Vi måste förena oss tillsammans i en politisk rörelse och det kommer att polarisera Sverige ännu mer.”
Det är alltså hennes uttryckliga mål: att ”polarisera” Sverige – i form av en accentuerad ”konfrontation” mellan vita och icke-vita.
I Burka Songs 2.0 är hon inne på samma linje och påpekar att det kommer att bli en kamp, men att hon inte vill sia om den blir våldsam eller inte.
Doubakil säger sig alltså hoppas på en raspolitisk rörelse som ska mobilisera människor i förorten mot majoritetssamhället. Ett sådant påstående är svårt att förstå som annat än extremt.
Och i intervjun sägs MMRK:s syfte vara att just medvetandegöra folk i förorten – i syfte att få till stånd en politisk utveckling enligt det ovanstående.
Doubakil säger sig alltså hoppas på en raspolitisk rörelse som ska mobilisera människor i förorten mot majoritetssamhället. Ett sådant påstående är svårt att förstå som annat än extremt.
I intervjun vänder sig Doubakil vidare mot att organisationer pekas ut ”som islamister” samt mot att myndigheter kan ”samarbeta och utbyta information med varandra om personer som håller på att radikaliseras eller som är radikaliserade”. Ja, förespråkar man revolution är det givetvis ett problem att Säkerhetspolisen effektiviserar utbytet av information om revolutionära element. För oss som inte är övertygade revolutionärer är det snarare betryggande.
Ett viktigt inslag i MMRK:s verksamhet är, säger hon, att man ”hjälper människor som blivit föremål för säkerhetspolisens åtgärder”. Det finns åtskilliga exempel på den sortens hjälp.
Förespråkar man revolution är det givetvis ett problem att Säkerhetspolisen effektiviserar utbytet av information om revolutionära element. För oss som inte är övertygade revolutionärer är det snarare betryggande.
Den 6 maj 2010 anordnade Doubakil tillsammans med MMRK ett seminarium med Munir Awad och Ali Berzengi. Den sistnämnde hade 2005 dömts till fem års fängelse för att ha samlat in närmare en miljon kronor till islamistiska terrorister i Irak. Awad kom att dömas till ett tolvårigt fängelsestraff i Danmark för att ha förberett en massaker av journalister på den danska tidningen Jyllands-Posten. Han greps som tur var av polis i Köpenhamn några månader efter seminariet, i färd med att förbereda attentatet.
På seminariet menade man att Säkerhetspolisens intresse för Awads resor till Somalia och Pakistan var ett tecken på islamofobi. Enligt inbjudan handlade seminariet om ”att den så kallade terrorlagstiftningen ska behandlas som den rättsskandal den de facto är”.
På seminariet menade man att Säkerhetspolisens intresse för Awads resor till Somalia och Pakistan var ett tecken på islamofobi.
Ett år tidigare hade MMRK anordnat ett seminarium på Hornstulls Strand i Stockholm. Dit hade man bjudit in representanter från Cage UK, en engelsk organisation som i likhet med MMRK engagerat sig för personer som är dömda för eller misstänkta för terrorbrott. Cage UK hade 2010 gjort en utredning om just Munir Awad. Där riktade man skarp kritik mot den svenska säkerhetspolisens intresse för honom.
2015 avslöjades att IS-bödeln ”Jihad John”, som på flera filmer halshugger IS-fångar i Syrien, var en brittisk medborgare vid namn Mohamed Emwazi. Denne hade innan han anslöt sig till IS varit engagerad i Cage UK.
Vid tiden för seminariet på Hornstulls Strand hade Cage UK, vars grundare Moazzam Begg suttit fängslad på Guantanamo, nära band till den amerikanske al-Qaida-teoretikern Anwar al-Awlaki, som man försvarat i flera tidningsartiklar och som dödades i en amerikansk drönarattack i Yemen 2011. Få föreläsare kan mäta sig med Awlaki när det gäller att ha inspirerat islamistiska terrorister.
Efter Awlakis död publicerade MMRK på Facebook ett videoklipp där amerikanen föreläste om ”varför världen hatar Amerika”.
I enlighet med sitt engagemang för enskilda svenska jihadisters väl och ve, har MMRK i debattartiklar hävdat att kriminalisering av så kallade terrorresor är att betrakta som ”raslagar” riktade mot muslimer. I Aftonbladet skrev Doubakil och Abdullahi den 26 augusti 2014: ”Oss veterligen finns ingen empiri i Sverige som säger att personer som befunnit sig i beväpnade konflikter utomlands skulle utgöra ett säkerhetshot mot Sverige när de återvänt hem.”
I enlighet med sitt engagemang för enskilda svenska jihadisters väl och ve, har MMRK i debattartiklar hävdat att kriminalisering av så kallade terrorresor är att betrakta som ”raslagar” riktade mot muslimer.
På SVT Opinion skrev Abdullahi några månader senare (5/2 2015) om ”så kallade terrorresor” – notera: så kallade – och ifrågasatte de ”radikaliseringsteorier” som är utgångspunkt för så mycken terrorbekämpning runtom i världen. Dessa teorier, menade hon, var dubiösa då ”teologiska och socialpsykologiska förklaringsmodeller överbetonades” och jihadister ansågs ”sakna förståelse för demokratiska värderingar”.
En mer passande benämning på svenska IS-terrorister var enligt henne ”politiserade muslimer” – därmed antydande att terrorism och radikal islamism är missvisande begrepp (missvisande, förmodar jag, därför att de – enligt henne – framställer ”normal” islam som icke-radikal fromhet, i enlighet med västliga önskemål om hur muslimer bör vara).
I Antirasistiska akademins intervju med Doubakil beskrivs den förhatliga radikaliseringsteorin som ”en politiskt konstruerad teori” med syfte att ”rama in” muslimer som ”anses, enligt den dominerande makten, stödja eller använda politiskt våld mot regeringens status quo.” Budskapet är således att ordet radikalisering används missvisande, för att demonisera muslimer som för en rättmätig kamp med våld mot det västliga förtryck de är utsatta för.
Budskapet är således att ordet radikalisering används missvisande, för att demonisera muslimer som för en rättmätig kamp med våld mot det västliga förtryck de är utsatta för.
Abdullahi var vid den tid då hon kritiserade ”radikaliseringsteorin” kontaktperson för Göteborgsbaserade Sveriges Förenade Muslimer. Det är en organisation som fungerat som plattform för jihadisthyllande predikanter och som rekryteringsbas för IS-krigare (av vilka den mest kände torde varit Michael Skråmo).
Hur var det nu Ann-Sofie Hermansson hade uttryckt sig? Jo, hon beskrev MMRK:s aktivister som extrema i deras försvar av terrorister och i deras avfärdanden av antiterror-insatser mot IS-krigare.
Mot bakgrund av de fakta som jag ovan redovisat kan jag inte tycka annat än att det är en passande beskrivning. Lägg därtill Doubakils påstående om att hon är stolt över att kallas extremist, och det blir svårt att förstå vad åtalet mot Hermansson egentligen grundar sig i.
JOHAN LUNDBERG
Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och författare. Styrelseledamot i stiftelsen Doku.
