Vilka är orsakerna till att en relativistisk uppfattning om terrorism fick ett starkt fäste i universitetsvärlden och kom att påverka svenska medier och politiker? I tre artiklar redogör Dokus Johan Lundberg för framväxten av forskningsområdet ”kritiska terrorism-studier”; vad det innebär och vad som är dess historiska rötter. I denna första artikel spåras rötterna tillbaks till en rad vänsterradikala amerikanska juridikprofessorer på 1980-talet.
Mobiliseringen av svenska akademiker till stöd för de två politiska aktivisterna som drev det enskilda åtalet mot kommunstyrelsens före detta ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, inspirerade mig att undersöka bakgrunden till de teorier om terrorism som de svenska akademikerna hänvisade till som vedertagen vetenskaplig sanning.
Som en illustration av dessa teoriers popularitet i Sverige kan anföras en rapport från 2016 av Marcus Herz, en av de 32 forskare som undertecknade en artikel i Göteborgs-Posten (22/9 2021) vilken en vecka innan hovrättsdomen föll, gjorde gällande att Hermansson borde dömas för grovt förtal (för att ha kallat aktivisterna för ”extremister”).
I en översyn från 2016 av arbetet mot våldsbejakande extremism skrev Herz, docent i Socialt arbete vid Malmö högskola, följande om terrorism:
”Upprätthållandet av den liberala ekonomin in absurdum är naturligtvis lika fanatisk som någon annan politisk idé, och terror används av stater, myndigheter och enskilda hela tiden. Den liberala demokratin använder exempelvis ofta sitt eget styrelseskick till förtryck, våld och ett upprätthållande av ojämlika maktrelationer. Ett motstånd mot detta kan inte likställas med ett motstånd mot enskilda kroppars existensberättigande.”
Den sista meningen får sin förklaring lite längre fram i Herz text, där det talas om ”polisens terror mot (för)orterna” och om att ”icke-vita terroriseras på offentliga platser”, detta med hänvisning till en antologi om Husbykravallerna, författad av bland andra professorn Paulina de los Reyes – även hon undertecknare av artikeln i Göteborgs-Posten. Vad Herz hävdar är alltså att polisens insatser för att stävja uppror som dem i Husby 2013 kan betraktas som en form av terrorism, och att denna terrorism är ett allvarligare problem än det ”motstånd” som getts beteckningen terrorism, men som egentligen är en legitim reaktion på det förtryck som utövas av ”den liberala demokratin” i Sverige.
Mina tre artiklar i Doku har som syfte att teckna den historiska bakgrunden, internationellt sett, till de idéer som i Sverige har kommit att bli dominerande inom vissa svenska forskningscentra, som Remeso vid Linköpings universitet och Cemfor vid Uppsala universitet, vilkas teoretiska utgångspunkter i fråga om terrorism är typiska för det forskningsområde som kommit att kallas kritiska terrorismstudier och vars framväxt jag ämnar beskriva nedan.
När kritiska terrorismstudier uppkom i den engelskspråkiga världen några år efter 9/11 skedde detta inte i ett akademiskt vakuum. Tvärtom var manegen sedan länge omsorgsfullt krattad. Huvudsakligen var två akademiska tendenser viktiga för riktningens uppkomst. För det första skedde från 1970-talet och framåt en radikalisering av juridikstudier inom ramen för Critical Legal Studies, och därefter Critical Race Theory. Det andra forskningsfält som spelade in för framväxten av Critical Terrorism Studies var Internationella relationer och de behov som där uttrycktes om teoretisk uppdatering i enlighet med de nya, franska poststrukturalistiska idéer som kom på modet i USA i slutet av 1980-talet.
Inom båda dessa områden hämtades även näring ur den sorts ”kritiska teori” som präglade Frankfurtskolan under decennierna efter andra världskrigets slut liksom post-marxistiska tänkare som Antonio Gramsci och Louis Althusser.
Critical Legal Studies växte fram under 1970-talet i kölvattnet på medborgarrättsrörelsen, kvinnofrigörelsen och engagemanget mot Vietnamkriget. Vänsterradikala juridikforskare menade då att samhällskritiken måste riktas mot själva fundamenten i den västerländska rättskipningen, vilken ansågs präglad av underlåtenhet att ifrågasätta förhållandet mellan ”marknadsekonomi, politisk demokrati och civilsamhälle”.
Som ledare för rörelsen framträdde snart Duncan Kennedy som i sin roll som juridikprofessor på Harvard strävade efter att, som han uttryckt det, radikalisera juridikstudenter och skapa ett nätverk av juridikforskare som ägnade sig åt politisk aktivism. Själv kallade han sig Castro of contracts, Trotsky of torts (skadestånd). De radikala juristerna runt Kennedy ifrågasatte den förment objektiva grund som västerländska lagsystem vilar på: den traditionella, liberalt baserade rättsteorin, vars anspråk på koherens och objektivitet ansågs illusorisk. Strategin utgick ytterst sett från den marxistiska föreställningen om falskt medvetande. Den liberala rättsuppfattningen uppfattades som ett hinder för radikal förändring genom att den syftade till att invagga befolkningen i en falsk förvissning om de rådande sociala förhållandena som naturgivna och ofrånkomliga.
Med dekonstruktionens intåg på amerikanska universitet under andra halvan av 1980-talet fick man genom den i USA så populäre franske poststrukturalisten Jacques Derrida tillgång till teoretiska verktyg för att destabilisera traditionell juridisk terminologi och ifrågasätta rättssamhällets institutioner, allt i syfte att avslöja amerikansk lagstiftning som ett instrument för ideologisk indoktrinering.
Crits – som rörelsens företrädare kallades – ägnade sig därför åt att slå hål på borgerlighetens illusioner om ett opartiskt rättsväsende, genom att dekonstruera uppfattningar om staten och dess lagsystem som fixerade entiteter. Metoden för denna dekonstruktion kom att benämnas thrashing, och syftade till att övertyga studenter och kolleger om att de principer som olika rättsområden ytterst vilar på är obestämda och flytande samt att en radikal samhällsförändring var nödvändig och möjlig.
Rörelsens uttalat revolutionära, antiliberala och antikapitalistiska inriktning gillades dock inte av alla på dåtida juridikinstitutioner. 1984 påpekade föreståndaren för juristutbildningen vid Duke University, Paul Carrington, att ”nihilister”, som anser att ”juridiska principer inte spelar någon roll, har en etisk skyldighet att försvinna från juristutbildningarna”. Och 1986 påtalades i en ledartext i Wall Street Journal att marxistiska och anarkistiska professorer på Harvard Law School lärde ut att västvärldens lagsystem var ”verktyg för de rika”. Vidare uppmärksammades i artikeln att professorn Paul Bator som en följd av radikaliseringen lämnat Harvard för University of Chicago. Bators sorti skedde med motiveringen att ”seriösa och produktiva icke-vänster-akademiker inte vill verka vid en institution som ägnas åt gerillakrigsföring”.
Under 1990-talet orienterade sig Kennedy mot postkolonialism och genusvetenskap. Det var symtomatiskt för hur rörelsens tankegods kom att sugas upp av radikala krafter inom Critical Race Theory – samt inom ett juridiskt ämne som Internationell rätt. Den senare kom att applicera den relativistiska rättsuppfattningen på bland annat just internationella konflikter – som just terrorattentat. Den förra byggde å sin sida initialt, i likhet med tredje vågens feminism, vidare på ifrågasättandena inom Critical Legal Studies av det liberala samhällssystemets och vetenskapsidealets grundvalar: jämställdhet, rationalitet, objektiv sanning och neutralitet.
Flera av grundarna av Critical Race Theory hade också en bakgrund i Critical Legal Studies, som Alan Freeman, Patricia Williams, Mari Matsuda, Jean Stefancic med maken Richard Delgado samt Derrick Bell – samtliga sedermera professorer i juridik. Detta, liksom att den sistnämnda därtill varit verksam vid amerikanska justitiedepartementet, har inte hindrat flera av dem från att se sig som politiska aktivister.
Introduktionen av Critical Race Theory i slutet av 1980-talet var symtomatisk för hur klassbegreppet inom Critical Legal Studies ersattes med de mer potenta kategorierna ras och kön inom ett teoretiskt kluster inspirerat av dels samtidens ”radikala feminism”, dels ”europeiska filosofer och teoretiker, som Antonio Gramsci, Michel Foucault och Jacques Derrida” – för att citera inledningen i Delgados och Stefancics handbok Critical Race Theory, utgiven i flera reviderade utgåvor efter 2001.
Innan jag kommer in på hur den vänsterradikala kritiken mot rättssystemet sammanfaller med en relativistisk syn på terrorism inom ramen för Internationella relationer bör det dock understrykas att de slutsatser som den poststrukturalistiska vändningen i USA under åren runt 1990 landade i, i fråga om synen på terrorism, inte skilde sig nämnvärt från världsbilden hos en rad vänsterradikala amerikanska akademiker med rötterna i 68-rörelsens protester mot Vietnam-kriget. Så fokuserade under 1980-talet Noam Chomsky, Edward Herman och Gerry O’Sullivan på amerikansk statsterrorism. Enligt inte minst Chomsky var dåtidens anti-terrorism-retorik ett ideologiskt vapen under Reagan-administrationen.
Vidare bör det hållas i minnet att litteraturvetaren Edward Said redan 1988 beskrev terrorism på ett sätt som, inspirerat av Foucaults diskursbegrepp, föregrep den kritiska terrorism-forskningen: ”Med få undantag är terrorism-diskursen skapad av en författare vars huvudsakliga uppdragsgivare är regeringen i en mäktig stat som [. . .] är angelägen om att skydda sig ifrån påpekanden om dess eget (rutinmässigt barbariska och våldsamma) agerande.”
JOHAN LUNDBERG
Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, författare och styrelseledamot i Stiftelsen Doku.
