Enskilda forskare och journalister i Sverige, bland annat från Doku, hängs ut i en turkisk rapport som handlar om islamofobi i Europa. Rapportens kopplingar till Erdoganregimen är tydliga, men materialet har svenska aktivister tagit fram, skriver Magnus Sandelin i en kommentar.
I Turkiet har nyligen den årliga rapporten om ”islamofobi” i Europa publicerats (”European Islamophobia Report 2021”). Rapporten spänner över 664 sidor och går igenom land efter land, så även Sverige. Här ser rapportförfattarna bland annat en växande antimuslimsk radikalisering på nätet, hot och attacker mot moskéer men även myndigheter som dragit in bidrag till muslimska organisationer och politiker som agerat mot skolor med muslimsk profil. Som en positiv motkraft tas i rapporten det identitetspolitiska partiet Nyans upp, ett parti som av en händelse kampanjat med att det är Sveriges enda Turkietvänliga parti.
Den turkiska tankesmedjan SETA har publicerat islamofobirapporten sedan 2015. Tankesmedjan beskrivs ofta som president Erdogans språkrör, bland annat har den tyska regeringen uttryckt att SETA är ett verktyg för att utöva tryck på Ankaras kritiker. 2019 publicerade SETA till exempel en rapport där man påstod att en lång rad europeiska politiker skulle vara sympatisörer till den terrorklassade organisationen PKK. Även svenskar, såväl kända som mindre kända, hängdes då ut med namn och bild.
I en annan rapport från SETA samma år kartlades enskilda inhemska journalister, anklagade för att vara emot den turkiska regimen. Journalisterna arbetade för medier som BBC, Deutsche Welle och Euronews. Uthängningen ledde till kraftiga fördömanden från Reportrar utan gränser och en lång rad andra människorätts- och pressfrihetsorganisationer.
Syftet med dessa kartläggningar torde vara given, att genom skrämsel och obehag tysta kritik mot den turkiska regimen.
Kopplingarna mellan islamofobirapporten och SETA är sedan ett par år nedtonad, vilket av bedömare bland annat har att göra med den tyska regeringens skarpa kritik mot tankesmedjan. Som utgivare står nu det österrikiska Leopold Weiss Institute, men det är snarare att betrakta som en fasad för att skymma de turkiska intressena. Rapporten ges fortfarande ut i Istanbul, och redaktörerna, som under många år varit verksamma vid SETA, är samma som tidigare. En av dem, Farid Hafez, omnämndes 2019 i en resolution antagen av EU-parlamentet för sina nära band till Muslimska brödraskapet och den turkiska regeringen: ”…deplores that Austrian political scientist Farid Hafez repeatedly received funding from the EU budget, despite his close association with the Muslim Brotherhood and the Turkish government, who attempt to silence independent journalists and media freedom under the disguise of Islamophobia”.
Syftet med dessa kartläggningar torde vara given, att genom skrämsel och obehag tysta kritik mot den turkiska regimen.
Mot islamofobirapportens innehåll finns en hel del att invända. Att det förekommer hat och fördomar såväl i Sverige som i andra europeiska länder mot muslimer är odiskutabelt och något som måste tas på allvar. Men rapportförfattarna gör ingen skillnad på sådana uttryck och legitim kritik mot islamistisk verksamhet och svenska myndigheters skyldighet att inte betala ut bidrag till politisk och religiös extremism. I rapporten sorteras allt under begreppet ”islamofobi”.
Mönstret från tidigare SETA-rapporter med uthängningar av enskilda kritiker går igen. I kapitlet om Sverige hävdas att ”en liten men inflytelserik grupp tankeledare, bestående av politiker, journalister och akademiker, har kommit att bli centrala för utvecklingen av islamofobi i Sverige idag.” Enskilda forskare vid exempelvis Försvarshögskolan namnges, bland annat Magnus Ranstorp. Ytterligare personer, som undertecknad och två av mina kolleger på Doku, hängs ut på en bild tagen vid en middag tillsammans med tidigare S-politikern Ann-Sofie Hermansson. Att vi och andra gav henne vårt stöd i den civila rättsprocess som hon drogs in i efter att bland annat ha kallat två ledande aktivister för ”extrema röster” är enligt rapporten ytterligare ett exempel på hur ”islamofobiskt” det har blivit i Sverige.
Vilka är det då som förser rapporten med dessa uppgifter och slutsatser? Kapitlet om Sverige har skrivits av Anna Ardin, Mattias Irving och Emin Poljarevic. Den sistnämnde är lektor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Mattias Irving presenteras som student och ”journalistisk researcher” och Anna Ardin omnämns bland annat som doktorand vid Marie Cederschiöld högskola.
Såväl Irving som Ardin var tidigare aktiva i den socialdemokratiska sidoorganisationen Tro och Solidaritet, som de båda lämnade i början av året. Under flera år har de bedrivit en hätsk kampanj mot forskare, myndigheter och enskilda medarbetare som arbetar med frågor kopplade till radikal islamism.
Ett exempel är en kampanj mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och flera av dess medarbetare som ägde rum 2017 efter att MSB publicerat en förstudie om det islamistiska Muslimska brödraskapets närvaro i Sverige. Anna Ardin hängde då ut en av medarbetarna på sin blogg och publicerade dennes anställningskontrakt och CV.
”Jag har jobbat i staten i drygt 30 år och aldrig varit med om något liknande”, sa Anneli Bergholm Söder, chef för MSB:s operativa avdelning, om de koordinerade och massiva reaktioner som riktades mot myndigheten, när hon intervjuades i tidskriften Fokus.
Andreas Krieg tvingades dra tillbaka sin artikel och be Magnus Ranstorp offentligt om ursäkt.
Ett annat exempel är en artikel som forskaren Andreas Krieg vid det brittiska universitetet King’s College publicerade förra hösten på den turkiska sajten Politics Today, nära knuten till tankesmedjan SETA. I artikeln anklagade han bland andra Magnus Ranstorp och de svenska myndigheterna Försvarshögskolan, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Myndigheten för psykologiskt försvar för att ingå i ett nätverk i Sverige som sprider islamofobiska narrativ på uppdrag av Förenade Arabemiraten.
Anna Ardin skrev senare på sin blogg att det var hon som hade försett Krieg med ”information om svenska myndighetskopplingar till Förenade arabemiraten”.
Magnus Ranstorp anmälde Andreas Krieg och artikeln till King´s College. Efter att universitetet gjort en utredning kom man fram till att Kriegs artikel var grundlös och innehöll falska påståenden. Andreas Krieg tvingades dra tillbaka sin artikel och be Magnus Ranstorp offentligt om ursäkt på twitter.
Som samarbetspartner till årets islamofobirapport finns svenska CEMFOR (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet. Vi har alltså aktivister och universitet i Sverige som villigt lånar sig till en utländsk makts påverkansoperationer mot svenska myndigheter, enskilda forskare och journalister som bevakar radikal islamism. Det är en smutsig verksamhet som Doku kommer att fortsätta hålla ögonen på framöver.
MAGNUS SANDELIN
