Ideologiskt motiverad kriminalitet är både svårt att bevisa och kan dessutom vara svårt att tolka och förstå för domare. Därför är det glädjande att Högsta domstolen nyligen dömde Ahmad Qadan till fängelse för att ha uppmanat människor att skänka pengar till terrorstämplade grupper i Syrien, skriver terrorforskaren Hans Brun i en analys.
I debatten om terrorism och terrorbrott antyds ibland att det öppna samhället i allmänhet och det svenska samhället i synnerhet saknar förmåga och redskap att utreda, lagföra och döma personer som gjort sig skyldiga till olika typer av terrorbrott. Detta är naturligtvis en generalisering och förenkling. Det finns lagstiftning som kan användas för detta. De problem som de facto finns är i första hand kopplade dels till domstolarnas så kallade bevisvärdering, dels till polisens och åklagarmyndighetens förmåga och resurser att utreda terrorbrott.
Problemen kopplade till bevisvärderingen står i första hand att finna i det faktum att ideologiskt motiverad kriminalitet är både svårt att bevisa och kan dessutom vara svårt att tolka och förstå för domare. Svensk processrätt utgår vanligtvis från tanken att domare inte skall ha några specialistkunskaper utan ha förmåga att döma i alla tänkbara varianter av brottmål utifrån den gärningsbeskrivning och bevisning som åklagaren presenterar. Detta kan ställa till en del problem, inte bara i terrorbrottsrättegångar utan även i mål om till exempel ekonomisk brottslighet, som kan vara synnerligen svåröverskådliga.
Polisens och åklagarmyndighetens förmåga att utreda och lagföra brott styrs i stor utsträckning av tillgången till lämpliga utredare och åklagare. Att utreda terrorbrott, folkrättsbrott och andra grova brott drar stora resurser. Det hela förvärras av det faktum att samtida terrorism ofta har internationella förgreningar, det kanske kräver resor, tolkar och översättning av stora mängder material.
Visserligen blev straffet bara sex månaders fängelse men är ändå av principiell betydelse eftersom Högsta domstolen gör en rad intressanta uttalanden som kommer att påverka den kommande rättstillämpningen i liknande fall.
Det är därför glädjande att kunna notera att Högsta domstolen (HD) i höstas dömt en person, Burlövsbon Ahmad Qadan, till fängelse för brott mot lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Visserligen blev straffet bara sex månaders fängelse men är ändå av principiell betydelse eftersom Högsta domstolen gör en rad intressanta uttalanden som kommer att påverka den kommande rättstillämpningen i liknande fall.
Det är ett intressant mål med en rad frågeställningar. Något förenklat kan följande sägas vara av speciellt intresse i detta sammanhang: Ahmad Qadan hade under perioden den 12 oktober 2014 till den 26 mars 2015 publicerat ett antal meddelanden på Facebook som ansågs vara riktade till allmänheten med ett innehåll som ”uppmanat eller sökt förleda till särskilt allvarlig brottslighet”. Dessa meddelanden har utgjorts av uppmaningar att överföra pengar till Jahbat al-Nusra, Islamiska Staten och Ahrar ash-Shaan. Dessa medel skulle sedan användas för att köpa vapen. Samtliga dessa grupper var vid denna tidpunkt klassade som terrorgrupper av bland annat FN, EU och USA.
De aktuella meddelandena innehöll bland annat formuleringar som ”Kontakta mig för att utrusta era bröder i fronten” samt ”Hjälp oss att förse bröderna i fronten med vapen så den kan hämnas våra syskon”. Orsaken till detta uppgavs bland annat vara attacker med kemiska stridsmedel genomförda av den reguljära syriska militären.
De aktuella meddelandena innehöll bland annat formuleringar som ”Kontakta mig för att utrusta era bröder i fronten” samt ”Hjälp oss att förse bröderna i fronten med vapen så den kan hämnas våra syskon”.
I svensk rätt återfinns i huvudsak regler om olika terroristbrott i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (terroristbrottslagen) samt de så kallade finansierings- och rekryteringslagarna. Dessa regelverk har främst skapats på grund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser (det vill säga Sverige har deltagit i internationella samarbeten där man gemensamt fattat beslut om att införa denna typ av regler. Rekryteringslagen utgår ursprungligen från beslut i Europarådet. Finansieringslagen infördes i syfte att genomföra FN:s internationella konvention om bekämpandet av terrorism.
Rekryteringslagens 3 § kriminaliserar så kallad offentlig uppmaning till särskilt allvarlig brottslighet (vad detta är definieras i lagens 2 §). Ansvar utdöms i de fall där gärningsmannen i ett eller flera meddelanden till allmänheten ”uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet”. Om så sker kan maximalt två års fängelse utdömas. Detta kompletteras med finansieringslagens regler, bland annat dess 3 § som vid detta tillfälle gjorde det möjligt att döma den person som ”samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen skall användas eller med vetskap att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet”. Även i dessa fall kan maximalt två års fängelse utdömas.
Bland de brott som anses utgöra ”särskilt allvarlig brottslighet” återfinns bland annat mord och dråp om dessa har begåtts i syfte att ”injaga skräck i en befolkning eller befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd”. Det vill säga åklagaren måste bevisa gärningsmannens subjektiva syfte med handlingen (samma resonemang och formulering återfinns i terrorbrottslagen).
Högsta domstolen förde följande resonemang. Den åtalade hade med uppsåt tillhandahållit meddelanden på en Facebooksida som var ”tillgänglig för envar”. Det vill säga, meddelandena ansågs vara riktade mot allmänheten. Innebörden av dessa meddelanden var att allmänheten skulle uppmuntras till att skänka ”pengar eller annat finansiellt stöd” till olika terrorgrupper genom att använda sig av två namngivna personer (finansiärer). Detta innebar att meddelandena ansågs utgöra ”offentliga uppmaningar” på ett sådant sätt som inryms under 3 § rekryteringslagen.
Enligt Högsta domstolen måste meddelandena läsas tillsammans för att förstå sammanhanget på ett korrekt sätt. Detta innebar sammantaget att allmänheten uppmanades att ge finansiellt stöd för att på så sätt göra det möjligt för de nämnda terrorgrupperna att införskaffa vapen. Dessa vapen skulle sedan användas vid fronten för att hämnas en attack med kemiska stridsmedel genomförd av den reguljära syriska militären.
Dessa terrorgrupper var vid den aktuella tidpunkten terroristklassade och utförde enligt domstolen ”regelmässigt och systematiskt terrorhandlingar mot civilbefolkningen som ett led i sin krigföring”. När sådana grupper finansieras och ges medel för inköp av vapen är det enligt HD:s resonemang inte möjligt att särskilja finansiering av sådana vapen som används vid fronten från finansiering av vapen som ”används i andra delar av dessa organisationers krigföring och som regelmässigt innefattar terrorhandlingar mot civila.”
HD:s dom innebär att de personer som riktar uppmaningar till allmänheten att finansiera terrorklassade rörelser kan dömas till fängelse under förutsättning att de rimligtvis måste ha förstått hur dessa grupper beter sig och hur de använder sig av våld.
På grund av detta anses offentliga uppmaningar att ge pengar eller annan egendom till dessa grupper utgöra en offentlig uppmaning att begå särskilt allvarlig brottslighet i form av finansieringsbrott. Risken för att sådan brottslighet skall begås till följd av uppmaningarna har ansetts inte vara ”obetydlig”. Inte heller ansåg HD att de aktuella gärningarna kunde anses som ringa.
Högsta domstolen fastslog vidare att Ahmad Qadan varit väl medveten om att dessa grupper systematiskt genomförde terrorattacker och att han måste ha varit medveten om att det inte är möjligt att ”särskilja vapeninköp till de olika delarna av organisationernas vapeninköp till de olika delarna av organisationernas krigföring.” Det vill säga, HD ansåg att Qadans subjektiva avsikt – uppsåtet – omfattade uppmaningar för att finansiera särskilt allvarlig brottslighet, bland annat i form av attacker riktade mot civila.
Detta är naturligtvis en förenklad redogörelse för ett komplicerat juridiskt resonemang. Sammanfattningsvis kan sägas att HD:s dom innebär att de personer som riktar uppmaningar till allmänheten att finansiera terrorklassade rörelser kan dömas till fängelse under förutsättning att de rimligtvis måste ha förstått hur dessa grupper beter sig och hur de använder sig av våld.
HANS BRUN
forskar om terrorism i Sverige och Storbritannien
