Många är omedvetna om jihadismens tillväxt

En avsikt med ett terrordåd av det slag som skedde på Nya Zeeland nyligen tycks vara att visa upp sig, en slags narcissistisk drivkraft, skriver Anna-Lena Lodenius.

Oavsett vilken slags terror som dominerar bör vi se lika allvarligt på alla slags dåd. Tanken att tona ner allvaret i vissa dåd därför att vi av någon anledning tycker att andra är viktigare att motverka är direkt stötande, inte minst mot de som drabbas av våldet, skriver Anna-Lena Lodenius.

Det är extremhögern som är står för det politiska våldet, inte den radikala jihadismen. Den åsikten framförs emellanåt i debatten, och då ofta från debattörer på vänstersidan. Det kan ju låta bestickande för den som till exempel bor i kommuner som Ludvika där Nordiska motståndsrörelsen är de synliga extremisterna, eller de som hamnat i vägen för olika nazistdemonstrationer på andra håll.

Allt beror förstås på var vi befinner oss, situationen kan se väldigt olika ut lokalt. Men fakta talar sitt tydliga språk om det är den generella bilden vi talar om. Fortfarande är IS, trots att organisationen tappat i styrka, den organisation som ligger bakom flest terrordåd i världen, följd av Boko Haram, al-Shabaab och talibanerna som tillsammans dödade över 10 000 individer 2017. Alltså idel organisationer med en koppling till radikal jihadism. Detta har DOKU tidigare berättat om i samband med den årliga rapporten från Global Terrorism Index som släpptes i december 2018.

Jag vänder mig mot att man ställer olika former av politiskt och religiöst motiverade våldshandlingar mot varandra. Terrorismen har sett olika ut i historien och skilda grupper har dominerat, alltifrån anarkisterna från slutet av 1800-talet via nationalister, antikolonialister och vänsterextremister till dagens situation. Det enda rimliga att göra är att försöka förstå hur situationen ser ut just nu och analysera den, utan skygglappar och föreställningar om vad som borde vara hotet utifrån vår egen politiska agenda.

Antalet personer med ett våldskapital i de olika miljöerna som Säkerhetspolisen fokuserar på, vit maktrörelsen, den vänsterautonoma rörelsen och den radikala jihadistiska, har vuxit kraftigt på senare år. För inte så länge sedan räknade man med några hundra individer, nu talas det snarare om flera tusen. Enligt Säkerhetspolisen utgör den radikala jihadismen otvetydigt det största hotet även mot vårt land för närvarande, miljön beräknas vara minst dubbelt så stor som andra radikala grupper (jämförelsepunkten är främst vit makt-miljön).

Enligt Säkerhetspolisen utgör den radikala jihadismen otvetydigt det största hotet även mot vårt land för närvarande, miljön beräknas vara minst dubbelt så stor som andra radikala grupper.

Men låt oss nu ändå för ordnings skull syna argumenten för att det enda viktiga att prata om är högerextremistiskt våld, en åsikt som framförts bland annat av religionshistorikern Mattias Gardell. Han pekar ofta på USA, där den typiska gärningspersonen är en ensamagerande vit vapenfixerad man med ett starkt hat mot staten och någon form av högerextremistisk eller rasistisk agenda. Så är det förvisso, framför allt om vi talar om antalet dåd, men här avviker alltså Nordamerika från resten av världen. Sedan ska vi ju inte glömma bort (vilket Gardell ofta gör) att USA också drabbats av radikal jihadism, ingen kan väl ha glömt ett av de mest sofistikerade och mest brutala terrorattentaten i världshistorien som riktades mot World Trade Center 2001, och det är inte enda gången.

För svenskt vidkommandet nämns ofta att minst 20 mord ska ha begåtts av personer med koppling till rasistiska organisationer eller vit makt-rörelsen sedan millennieskiftet, och ofta exemplifieras med gärningspersoner som Anton Lundin Pettersson (skoldådet i Trollhättan), Peter Mangs och om vi går längre tillbaka i tiden John Ausonius, de som mördade syndikalisten Björn Söderberg eller poliserna i småländska Malexander.

Tittar vi närmare på dessa dåd ser vi att det sällan rört sig om individer som agerat på direkt uppdrag, och det är sällan som vit makt-rörelsen tagit på sig ansvaret. Dessutom är det svårt att bortse från att många av gärningsmännen också kan ha haft en helt egen agenda.

En särskild faktor är den höga andelen kriminella i sådana här miljöer, ofta är det svårt att dra gränsen mellan politiskt motiverade brott och vanlig kriminalitet (polismordet i Malexander skedde ju till exempel i samband med att några nazister jagades av polisen efter ett väpnat rån).  

Ett komplicerat personligt och privat motiv behöver i och för sig inte innebära att det inte också finns ett politiskt motiv, och det gäller alla typer av terrorism och våldsbejakande extremism. Ska det vägas in när vi bedömer deras brott? Nej, inte om de är högerextremister, men kanske om de är radikala jihadister, tycker Mattias Gardell. Logiken i detta är inte glasklar:

”Personer som gör attentat för Al-Qaida eller Islamska staten är oftast personer som inte har några tidigare kontakter med islam, som inte är kopplade till någon moské. Det är personer som kommit över en viss typ av material på nätet som de under lång tid läst, konsumerat och kommunicerat kring online och som de slutligen agerar efter.”

Exakt detsamma kan alltså, som jag redan visat, sägas om de som ligger bakom många av de kända dåden med vit makt- eller högerextremistisk inriktning.

Vi ska självklart inte ignorera den inverkan som predikanter och ideologer har på ensamagerande terrorister. Det har visat sig att särskilt sårbara individer kan utnyttjas och tar till sig idéer på ett sätt som kan vara förödande och som spelar organisationerna väl i händerna. Det nya är att det blivit så mycket lättare att konsumera hatisk propaganda via nätet.

Fenomenet ensamagerande terrorister har diskuterats flitigt, och de har blivit fler. Deras relation till befintliga miljöer och organisationer kan se olika ut, och är ofta inte helt lätt att bena ut. Jag nöjer mig med exemplet Rakhmat Akilov, den terrorist som dödade fem personer mitt i Stockholm i april 2017. IS tog aldrig på sig dådet, trots att gärningsmannen av allt att döma trodde att så skulle ske. Den rättegång som jag delvis följde på plats visade visserligen att Akilov varit i kontakt med olika personer som uppmuntrat honom till terror, men i regel bara virtuellt och det råder oklarheter kring vilka grupper hans kontaktpersoner representerade.  

Uppräkningar av högerextremistiska brott leder ibland till påståendet att vi tar för lätt på dessa brott och att de inte klassas som terrorism i samma utsträckning som när det rör sig om radikala jihadister.

Många frågor kring Akilovs agerande har alltså blivit hängande i luften, ibland tar det tid innan bilden klarnar. I min senaste bok Vi måste förbereda oss på död – i huvudet på en terrorist (Atlas, 2017) skriver jag om de fyra personer som låg bakom bomberna i Londons tunnelbana sommaren 2005. Här dröjde det tills en bit in på 2010-talet innan det var helt klarlagt hur länge förberedelserna hade pågått och hur djupt involverat Al-Qaida varit.

Uppräkningar av högerextremistiska brott leder ibland till påståendet att vi tar för lätt på dessa brott och att de inte klassas som terrorism i samma utsträckning som när det rör sig om radikala jihadister. Den slutsatsen tror jag vilar på felaktiga slutsatser. Det allvarliga med högerextremismen numera är inte i första hand att de begår många våldsbrott, och få av dessa kan klassas som terror. Det vi borde fokusera på är normaliseringen och hur deras argument tagit sig in i debatten och förråat debattklimatet. Grupper som Nordiska motståndsrörelsen har vi sett förr, men inte alla dessa andra grupper som mer eller mindre kidnappat debatten och vars genomslag knappast kan underskattas.  

Min erfarenhet är inte att svenska domstolar tenderar att se mellan fingrarna med våldsdåd som begås av högerextremister, alltså huvudsakligen aktörer med vit hudfärg. Däremot har de kanske lättare att identifiera privata motiv när det rör sig om individer med en kulturell bakgrund som liknar ens egen, och det är ett faktum att de ofta missar eventuella politiska motiv. Dessa är dock, som jag nämnt, inte alltid så entydiga.

Döms utländska gärningspersoner oftare oskäligt för terrorbrott? En faktor som talar för motsatsen är att det är svårare att bevisa något när brottsförberedelserna skett i andra länder, vilket visat sig många gånger i olika rättsprocesser. De fall där personer dömts för terrordåd i Sverige är få. Men den globala tendensen är att de radikala jihadistiska terrordåden är betydligt fler än dåd med andra motiv, och det är kanske inte så konstigt om detta faktum avspeglar sig i någon mån även i den svenska brottsstatistiken.

Våra egna erfarenheter kan lura oss och göra att vi ser de konflikter som vi är bekanta med, till exempel att etniska svenskar ser de klassiska högerextremisterna men inte noterar andra former av radikalisering.

Våra egna erfarenheter kan lura oss och göra att vi ser de konflikter som vi är bekanta med, till exempel att etniska svenskar ser de klassiska högerextremisterna, men inte noterar andra former av radikalisering, i synnerhet om den äger rum i vissa segregerade bostadsområden, i religiösa samfund och miljöer som domineras av andra språk än svenska. Jag tror därför att många inte är medvetna om hur den radikala jihadismen har vuxit på senare år även i Sverige.  

Oavsett vilken slags terror som dominerar bör vi se lika allvarligt på alla slags dåd. Tanken att tona ner allvaret i vissa dåd därför att vi av någon anledning tycker att andra är viktigare att motverka är direkt stötande, inte minst mot de som drabbas av våldet.

ANNA-LENA LODENIUS
Journalist, författare och styrelseledamot i Stiftelsen Doku. Hon har bland annat gett ut boken Vi måste förbereda oss på död – i huvudet på en terrorist (Atlas, 2017).

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.