Det räcker inte med att utmäta straff. Även de islamistiska extremister som grips och döms kommer en dag ut från fängelserna, och då utgör de ofta fortfarande en säkerhetsrisk. Anna-Lena Lodenius har läst en essä om att rehabilitera terrorister.
Hur gör vi för att rehabilitera de IS-jihadister som återvänt från kriget i Irak och Syrien? I Sverige tycks de flesta yrvaket ställa sig den frågan först nu, efter ”kalifatets” fall. Men diskussionerna har förstås pågått på andra håll. 2016 gav The Carter Center ut boken Countering Daesh Propaganda: Action-Oriented Research for Practical Outcomes, som även innehåller några tänkvärda texter kring hantering av återvändare, varav den mest intressanta är författad av säkerhetsexperten Rohan Gunaratna, ledare för ett institut som forskar kring politiskt våld och terrorism som är baserat i Singapore (”Best Practices: Rehabilitating and Reintegrating Foreign Fighters”).
Han sammanfattar ett läge som inte skiljer sig så mycket från hur det ser ut idag tre år senare: Hittills har världssamfundets arbete mot IS framför allt varit inriktat på att bekämpa organisationen på plats i krigszonen. Därnäst har man diskuterat hur man ska angripa själva infrastrukturen, finansieringen, rekryteringen, resorna, kommunikationen etcetera. Åtgärder riktade mot återvändarna har knappast alls varit i fokus.
Arbetet mot terrorism är tvådelat, konstaterar Gunaratna. Det handlar dels om att utveckla samhällets motståndskraft mot extremism, alltså att vaccinera medborgarna mot terrorns idévärld, dels om att rehabilitera och återintegrera upprorsmän, terrorister och extremister.
Det polisära arbetet kan inte heller göra särskilt mycket åt den ideologi som motiverat dåden, eller minska möjligheterna för rekrytering och radikalisering av nya extremister.
Han betonar att det inte räcker med att utmäta straff. Även de som gripits och döms kommer en dag ut från fängelset, och då utgör de ofta fortfarande en säkerhetsrisk. De kan ha övertygat andra fångar, och kanske också håller på att bygga upp nya terrornätverk. Det polisära arbetet kan inte heller göra särskilt mycket åt den ideologi som motiverat dåden, eller minska möjligheterna för rekrytering och radikalisering av nya extremister. Därför måste det även finnas väl utvecklade strategier för att rehabilitera och återintegrera terrorister och extremister.
Den modell som Gunaratna förordar bygger både på piska och morot. Vid sidan av de hårda medlen, som framför allt förvaltas av rättsväsendet, ska det finnas en öppenhet för den som är villig att förändra sig, och kanske även belöningar i form av kortare straff. Han betonar att detta inte får stå i motsättning till den helt berättigade sorg och chock som terrorns offer känner. Medvetenheten om vad vi riskerar om vi driver stora grupper av människor in i en fördjupad radikalisering bör vägleda oss i hur vi hanterar dem som faktiskt visar en potential till förändring.
”I annat fall kommer han att vara både en källa och bärare, han kommer att sända, replikera och multiplicera det ideologiska viruset.”
Gunaratna påminner om hur al-Qaida växte ur bristen på rehabilitering av de som krigat i Afghanistan. Många länder i arabvärlden vägrade att ta emot sina återvändare av rädsla för att konflikterna skulle uppstå i det egna landet (det är svårt att inte jämföra med hur vi nu ser hur dörrarna stängs för de tidigare IS-krigarna). Den frustration och ilska som många som krigat i Afghanistan kände lade grunden för terroristgrupper som slogs i Kashmir, Bosnien och i andra konfliktzoner, och även för framväxten av al-Qaida och föregångarna till IS.
Gunaratna påminner om hur al-Qaida växte ur bristen på rehabilitering av de som krigat i Afghanistan.
Hanteringen av kriget i Afghanistan och Irak kan lära oss något om hur stater inte bör agera, menar Gunaratna. Även om vissa regeringar försökte att rehabilitera de tidigare krigarna misslyckades man i stort, och en viktig orsak var bristen på finansiering. USA ansåg att man satsat tillräckligt på själva kriget. Rehabilitering stöttades bara i någon mån i Irak, men inte några återintegreringsprogram. Efter 2010 lämnades fängelserna över till den nya irakiska administrationen som inte heller förmådde ta sig an uppgiften. Efter avtjänade fängelsestraff rekryterades de erfarna krigarna ofta till terrororganisationer. De tidigare fångarna fanns i al-Qaida, och även ledarskapet i IS har till en icke ringa del bestått av individer med en liknande historia.
Det finns enstaka länder som till och med före 9/11 investerade i att försöka rehabilitera sina terrorister. Ett av de första länderna var Egypten, och rehabiliteringscenter har förekommit även i Saudiarabien, Jemen, Malaysia, Singapore, Indonesien, Uzbekistan, Sri Lanka, Pakistan, Irak, Somalia och Oman, samt även i västvärlden, till exempel i Storbritannien och Australien. Men insatserna har varit begränsade både i tid och omfattning, och ofta avslutats snabbt i brist på finansiering. Gunaratna saknar visioner och strategiska initiativ, och skyller detta delvis på politikernas tro på att det skulle finnas några snabba lösningar.
En utmaning idag är att IS är så mycket större än vad till exempel al-Qaida var, och avsevärt större än de flesta andra terrorgrupper vi känner till både historiskt och i nutid.
En utmaning idag är att IS är så mycket större än vad till exempel al-Qaida var, och avsevärt större än de flesta andra terrorgrupper vi känner till både historiskt och i nutid. En viktig anledning är anspråket på att föra en global kamp, en annan effektiv användning av nya sociala medier och andra digitala plattformar. Även om antalet IS-anhängare krymper rör det sig fortfarande om ansenliga mängder individer. Det stora flertalet beger sig inte till länder som Sverige utan stater med en betydligt mer ansträngd ekonomi som har svårt att finansiera och organisera omfattande program mot terror. Gunaratna anser därför att även företag bör involveras.
Rehabiliteringen startar redan under den inledande rättsprocessen. En individ ur ett terrornätverk som grips kan förstås vara en ovärderlig källa till kunskap om gruppens ledarskap, organisation, ideologi och agerande. Det första målet i den efterföljande processen måste vara att samla så mycket information som möjligt för att kunna sätta hotbilder och förebygga nya attacker. Men den känsla av chock som följer på ett gripande kan också utnyttjas för att hitta en kognitiv öppning, ett ”smalt fönster”, som kan vara början på en process för att förändra individen. Men då krävs att utredarna är tränade i motiverande samtal, framhåller Gunaratna. Förr eller senare måste kraven på återintegrering i det vanliga samhället ställas.
Den känsla av chock som följer på ett gripande kan också utnyttjas för att hitta en kognitiv öppning, ett ”smalt fönster”, som kan vara början på en process för att förändra individen.
Eftersom fängelser ofta är överfulla i många länder är det att föredra om den här typen av samtal sker i någon form av särskilda rehabiliteringscenter. Gunaratna listar mängder av tänkbara aktörer som kan bidra i arbetet, men betonar också att det behövs genomarbetade instruktionsmanualer om hur det ska gå till att genomföra interventionerna. Fängelsepersonal och de som arbetar med rehabilitering måste samarbeta, och utöver psykologer, terapeuter, socialarbetare och andra med relevant yrkeskunskap kan besök av anhöriga spela en viktig roll. Även utövare av olika kreativa verksamheter, som konst och musik samt sport och fritidssektorn, kan fylla viktiga funktioner i att återföra människor till ett mer vanligt liv.
De svårigheter han ser handlar främst om att tjänstemän i offentlig sektor kan känna ett motstånd mot att kliva över staketet till det civila samhället och kroka arm med aktörer som agerar utifrån helt andra premisser och organiserar sig på andra sätt än myndigheterna.
Gunaratna betonar vikten av att skapa nätverk av betrodda individer. Men dessa behöver kunskap och stöttning av olika slag, både den offentliga sektorn och andra intressenter riskerar repressalier för sina ställningstaganden mot extremism. Aktörer i lokalsamhället kan tidigare än många andra uppfatta nya hotbilder och leverera information tillbaka till rättsväsendet, byggd på en kännedom om såväl miljöer som individer som få andra har på samma detaljerade nivå. Men även detta kan förstås öka utsattheten.
Grupper som al-Qaida och IS manipulerar ofta religiösa begrepp som tolkas för att motivera rörelsens handlingar.
I fallet med de radikala muslimska terroristerna kan en religiös rehabilitering vara ”det magiska vapnet”. Grupper som al-Qaida och IS manipulerar ofta religiösa begrepp som tolkas för att motivera rörelsens handlingar. Här behövs andra religiösa ledare som har den teologiska kunskap som krävs för att korrigera och föra initierade samtal.
I realiteten står olika länder på olika nivåer i arbetet. Inget rehabiliteringsprogram kommer att fungera om det inte också finns en tydlig plan för att återintegrera individerna i samhället. De individer som ingår i olika program måste följas upp över tid, och även deras familjer måste kontaktas för att säkerställa att arbetet är framgångsrikt. Risken finns annars att den som genomgått programmet återfaller i gamla banor.
Kostnaden för rehabilitering och återintegrering är försumbar jämfört med konsekvenserna av de hot vi ställs inför om terrorhotet ökar.
Länder som inte har tagit i frågan alls måste utveckla visioner om hur de ska kunna bygga rehabiliteringscenter. Länder som har mer av ett ”ad hoc-tänkande” måste se till att rehabiliteringsprogrammen permanentas. Det mindre antal länder där man har fungerande rehabiliteringsprogram måste ta nästa steg och involvera hela det omgivande samhället i kampen mot extremismen för att på sikt skapa en situation där befolkningen är vaccinerad mot propaganda och har fått en slags immunitet.
Kostnaden för rehabilitering och återintegrering är försumbar jämfört med konsekvenserna av de hot vi ställs inför om terrorhotet ökar. Den insikten måste bli vägledande för regeringarna, menar Gunaratna.
ANNA-LENA LODENIUS
