Jag har naturligtvis varken någon aning om vad den åtalade 49-åriga svenska kvinnan tänkte och upplevde när hon gav sig av till Syrien eller när hon återvände. Men utan tvekan måste föraktet mot det land hon levde i varit en av orsakerna till att hon valde ideologin och beslutade att ge sig av. För att myndigheter och institutioner ska kunna hantera det på ett rimligt sätt är det viktigt att i så stor utsträckning som möjligt försöka förstå hur dessa människor tänker och varför de fattat sina beslut, skriver Eli Göndör i en analys.
I slutet av januari avslutades rättegången mot den 49-åriga kvinna som åtalats för att ha fört sin minderårige son till Syrien och sett till att han använts som barnsoldat hos bland annat IS. Dom väntas komma inom kort. Men vad som hittills har framkommit av hennes berättelse är att hon anser sig vara oskyldig inte minst för att allt i hennes tillvaro enligt henne ska ha styrts av män. (Reds. anm: Den 4 mars 2022 dömdes hon i tingsrätten till sex års fängelse för grov krigsförbrytelse och grovt folkrättsbrott.)
Det finns naturligtvis en rad olika aspekter att lyfta fram i denna historia. Samtidigt är återvändandet av människor som av olika anledningar på olika sätt deltagit i IS terrorsekts övergrepp inte något unikt för Sverige. Tvärtom är det något som drabbar stora delar av Europa. Därmed blir det också intressant att skaffa sig en uppfattning om hur dessa människor tänker, inte bara avseende sin roll i IS men också vad det var som fick dem att ge sig av och i nästa led vad som fick dem att vilja återvända.
Sverige är en av de tre länder i Europa som har haft flest resenärer i förhållande till sin befolkning. Enligt SÄPO sommaren 2018 hade omkring 150 personer återvänt. En av dem som lagt ner mycket tid och möda på att förstå både varför människor åkt men också varför de återvänt är David Thomson. Thomson som är journalist har arbetat som korrespondent i Nordafrika för Radio France Internationale och har under många år intervjuat jihadister. Under de senaste decennierna har Thomson talat med över hundra jihadister, huvudsakligen från Frankrike men också från Belgien.
I sin bok The returned; they left to wage jihad, now they are back (2018) har han samlat resultatet av återkommande intervjuer som pågått i över två år med ett tjugotal respondenter. Han har talat med dem i fängelse, hemma hos dem, i snabbmatsrestauranger i Frankrike men också på telefon. Den som någon gång ägnat sig åt djupintervjuer med extremister, som inte bara känner sig hotade av allt och alla men också därför sällan känner något förtroende för någon utanför sekten, förstår hur svårt det är skapa den kontakt som behövs för att samtalen eller intervjuerna ska bli meningsfulla. Thomson själv beskriver sin situation som att ha talat med människor som hatar honom trefaldigt – som fransk medborgare, kristen och journalist.
Alla namnen i boken är fiktiva precis som personernas hemadresser eller andra platser där de olika möten skett.
I boken presenterar Thomson sex olika personer som på olika sätt representerar kategorier ur den grupp som valt att resa till Syrien för att bli en del av IS. Här kan det vara viktigt att påpeka att det säkert kan förekomma fler kategorier. Men när allt kommer omkring, blir intervjuernas viktigaste bidrag ökade förståelse för varför dessa människor gjort sina val.
De lever som de alltid gjort men för omväxlings skull i en miljö som legitimerar att de bär vapen öppet och plågar sin omgivning.
Yassin är en av dem som både åkt kommit tillbaka och verkligen ångrat sig. Yassin växte upp i ett hem med föräldrar som båda var läkare och drev privata klinker samt tre systrar. Familjen anser sig vara troende muslimer men hans mor bär inte huvudduk.
Beslut att ge sig av härleder Yasin till en period i sitt liv då han upplevde en kombination av frustration, misslyckande och ensamhet. Han hade misslyckats både med sin läkarutbildning och sin apotekarutbildning. Den syster som stod honom närmast hade gift sig, lämnat hemmet och väntade barn. Så småningom förlorade han intresset för att gå ut och träffa vänner och kom samtidig allt sämre överens med föräldrarna. Istället fyllde han sin tid med att hänga ensam framför datorn och titta på filmer från IS. I filmerna erbjöds han ett nytt liv. Ett liv där han kunde återfå sin känsla av värdighet och bli en del av både något stort och meningsfullt som på sikt skulle rädda världen från förfall. Dessutom skulle han bli ägare till både bil och bostad. Bara en bit bort hägrade en ett underbart liv med en trygg och fin gemenskap.
Några av kvinnorna Thomson intervjuade har visserligen återvänt till Frankrike för att få hjälp med att ta hand om sina barn. Men deras förakt mot samhället som låtit dem komma tillbaka är grundmurat. De är klädda i ett löst sittande plagg som börjar vid huvudet, ramar in ansiktet och fortsätter ner till fötterna jilbab, samt svarta handskar. En av dem som är 22 år gammal skulle helst vilja klä sig i full niqb, men det är förbjudet i Frankrike. Thomson påpekar att hon samtidigt är smakfullt sminkad och bär en Chanel-väska som hänger från hennes axel i en guldfärgad kedja. Hon är mån om att visa upp väskans autenticitetsintyg och berätta att hon fick den i gåva. Det tar inte lång tid innan en av dem uttrycker att attacken mot Charlie Hebdo var en av de vackraste dagarna i hennes liv. Hon önskar att något liknande snart ska hända igen men att dådet nästa gång ska utföras av en ”syster”.
Andra Thomson intervjuar har suttit i fängelse och lärt sig hur det kan få ett nytt liv utan att förändra sina vanor. De är våldsamma och missbrukar alla möjliga substanser. De har ofta fått sina straff för våldsbrott eller stölder. Av självutnämnda fängelseimamer har de lärt sig att Koranen både tillåter droger och att stjäla om det sker under rätt omständigheter. Hos IS ansågs dessa omständigheter vara uppfyllda.
Omständigheterna beskrivs som en gangsterkultur inom IS som styrs av franska jihadister. De håller ihop och startar konflikter med jihadister från andra länder. De lever som de alltid gjort men för omväxlings skull i en miljö som legitimerar att de bär vapen öppet och plågar sin omgivning. De beskrivs som en maffia bestående av kriminella jihadister som anser att alla andra är otrogna. Helt enkelt en intern form av rasism och exkludering. Fel land. Otrogen. Fel bakgrund. Otrogen. Och så vidare. Ledarna lever i lyx. Den syriska befolkningen i övrigt ses som undersåtar.
Thomsons respondenter hatar sin omgivning och även om de tillfälligt valt ett bekvämare liv i något europeiskt land är de lojala med ideologin. Tjänstemännen de möter beskrivs som lättlurade idioter som inte förstår vem de egentligen talar med. Ideologin de är lojala med ger dem inte bara mening med livet utan också en tydlig förklaring på varför världen ser ut som den gör och framför allt varför de själva valt att ta till sig ideologin. Med hjälp av ideologin har de också förflyttat sig från en upplevelse av att vara en del av samhällets bottenskikt till att vara en del av vad som av vissa uppfattas som en elit, vars uppdrag påstås vara att vilja rädda världen från ondska.
Thomson påpekar mot slutet av boken att det fortfarande är lång väg att gå för att få samhället och myndigheter i övrigt att verkligen förstå hur problemet ser ut.
På en punkt tillkommer något som inte är helt nytt men ändå ytterst relevant för alla de olika idéer om avradikaliseringsprogram som diskuteras i kommuner och i olika myndigheter. Jag har skrivit om det tidigare i en text som publicerades här på Doku den 26 mars 2019. Zubeir är en av respondenterna som inte bara hoppat av IS utan också lämnat islam. Han är mycket kritisk till program och idéer som anser att avradikalisering bäst görs genom att erbjuda en annan tolkning av islam. Enligt honom är det i princip att kasta pengar i sjön.
En imam som skulle vara en del av ett sådant avradikaliseringsprogram och förmedla en annan tolkning av islam, som dessutom ger stöd åt västerländska värderingar skulle dels uppfattas som den ”onda och förtryckande maktens” verktyg. Dels anses förmedla idéer som helt och hållet strider mot Koranens budskap. Zubier menar att människor som älskar sitt land inte blir terrorister. Enligt honom har de som blir terrorister redan innan varit fullt upptagna av konspirationsteorier och förakt mot landet de lever i. Det är i det tillståndet allting börjar. Därför handlar förändringen enligt honom först och främst om att lära dessa människor att tycka om sina hemländer.
Jag har naturligtvis varken någon aning om vad den åtalade 49-åriga svenska kvinnan tänkte och upplevde när hon gav sig av eller när hon återvände. Kanske passar hon inte in i någon av de kategorier som Thomson nämner i sig bok. Men utan tvekan måste föraktet mot det land hon levde i varit en av orsakerna till att hon valde ideologin och beslutade att ge sig av.
Rättegången är inte slutet på ett problem. Det är bara början. Men för att myndigheter och institutioner ska kunna hantera det på ett rimligt sätt är det viktigt att i så stor utsträckning som möjligt försöka förstå hur dessa människor tänker och varför de fattat sina beslut.
ELI GÖNDÖR
Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Han har en fil. dr i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern. Han är författare till bland annat boken I Guds namn – Om våld och politik i islam (Fri tanke).