I grund och botten handlar förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson om en liten men högljudd aktivistmiljö som vill inskränka möjligheterna till att kritisera framträdande islamister och islamistiska organisationer, skriver Dokus ansvarige utgivare Magnus Sandelin i en kommentar.
Idag tar Hovrätten för Västra Sverige upp det segdragna förtalsmålet mot den förre S-politikern Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson. Men frågan borde aldrig ha hamnat i en svensk domstol.
I grund och botten handlar saken inte så mycket om Hermansson, utan mer om en liten men högljudd aktivistmiljö som driver en politisk kampanj med syftet att inskränka möjligheterna till att kritisera framträdande islamister och islamistiska organisationer. De två målsägandena, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, ingår i denna aktivistmiljö och driver uppenbart målet mot Ann-Sofie Hermansson för att få ett rättsfall till stånd.
Det är en farlig väg som de vill leda in oss på. Det är ingen slump att de två kvinnorna tidigare har varit inblandade i att ta fram rapporter med krav på den svenska staten att straffa medier som inte är ”rättvisa, noggranna, och balanserade” när det kommer till islam, och att ”rätten till yttrandefrihet balanseras av respekt för enskildas rättigheter och anseende” när det gäller muslimer. Man kan tänka sig att exempelvis Lars Vilks rondellhundsteckning skulle vara förbjuden att visa i Sverige om de fick bestämma, men även granskande journalistik om den radikalislamistiska miljön skulle vara i farozonen.
”Det är ingen slump att de två kvinnorna tidigare har varit inblandade i att ta fram rapporter med krav på den svenska staten att straffa medier som inte är ’rättvisa, noggranna, och balanserade’ när det kommer till islam”
Det som målet i hovrätten i sak handlar om är att Ann-Sofie Hermansson på sin blogg bland annat har skrivit att de två kvinnorna är ”extrema röster” och ”extremister”. Kontexten var en diskussion om varför Göteborgs stad valde att ställa in ett panelsamtal i stadens regi.
Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil polisanmälde henne för grovt förtal. När anmälan snabbt lades ner valde kvinnorna istället att driva målet genom enskilt åtal med hjälp av insamlade pengar och göra en politisk kampanj av det.
Jag var kallad som expertvittne av Hermanssons försvar i tingsrätten, och har i ett par tidigare krönikor skrivit om förtalsmålet här på Doku, bland annat om det rimliga i att kalla de två aktivisterna för extremister med tanke på vilka organisationer som de kommer ifrån och deras sätt att resonera.
Namnet på kampanjen som aktivisterna tagit till domstol, ”Nej till extremisering”, är talande. Den syftar till att sudda ut gränserna mot det extrema. I deras värld är repressiva åtgärder mot IS-terrorister samma sak som att förfölja ”muslimer”, och statens arbete mot våldsbejakande islamism liktydigt med att motarbeta ”islam”. Så uttrycker sig till exempel organisationen MMRK (Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén), som de två målsägande kvinnorna företräder i olika andra sammanhang.
”I deras värld är repressiva åtgärder mot IS-terrorister samma sak som att förfölja ’muslimer'”
Deras organisation har även agerat till stöd för terrordömda våldsbejakande islamister och hävdat att dessa extremister enbart är ”offer för terrorlagstiftningen”, som man anser vara rasistisk. Efter att exempelvis Munir Awad 2012 dömdes till tolv års fängelse i Danmark för mycket långt framskridna planer på att genomföra en massaker på Jyllands-Postens journalister (han och de övriga inblandade greps efter en tids intensiv övervakning och bilen lastad med vapen, ammunition och buntband) skrev MMRK att domen var en ”rättsskandal”.
När förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson var uppe i tingsrätten i januari 2020 blev det tydligt vilken politisk fars det var fråga om, och rättens ledamöter var eniga i sin slutsats om att fria henne. Möjligen var utgången väntad för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, men de valde ändå att överklaga. För dem är rättegången i första hand en politisk scen, och ett syfte är att skrämma till tystnad. Genom att göra potentiella kritiker medvetna om det obehag de riskerar i form av en stämning avstår de kanske hellre från att yttra något som skulle misshaga aktivisterna.
Under förhandlingarna de närmaste dagarna har de två aktivisterna kallat in nya vittnen, bland annat religionshistorikern, debattören och mottagaren av Leninpriset, Mattias Gardell. Den politiska farsen kommer alltså att fortsätta ytterligare några dagar. Men den är inte särskilt rolig, och hör definitivt inte hemma i en domstol.
MAGNUS SANDELIN
Ansvarig utgivare för doku.nu
