RECENSION: The Caravan: Abdallah Azzam and the Rise of Global Jihad. Thomas Hegghammer (Cambridge University Press, 2020. 695 sidor)
När börjar ett historiskt skede? När skapades jihadismen? Är det i samband med Ottomanska rikets fall eller publikationen av Said Qutbs skrifter? Är det i samband med mordet på Anwar Sadat, den sovjetiska ockupationen av Afghanistan eller den amerikansk-brittiska invasionen av Irak? Som regel är det svårt att med säkerhet uttala sig exakt när, hur och varför ett historiskt skede inleds, när ett händelseförlopp sätter en kurs som påverkar världen.
En person som rimligtvis måste nämnas när man diskuterar jihadism är den palestinske akademikern och mångsysslaren Abdullah Azzam; en person som har bidragit till att påverka och förändra vår samtid. Hans liv och gärning utgör en reflektion av såväl den politiska utvecklingen i Mellanöstern i allmänhet som jihadismens utveckling i synnerhet.
En av de ledande forskarna på området, norrmannen Thomas Hegghammer, har nyligen avslutat ett 13 år långt projekt om Abdullah Azzam, ett projekt som bäst kan beskrivas både som ett kärleksbarn och som en akademisk bedrift. Boken är indelad i ett drygt dussin kapitel som systematiskt och väldokumenterat redogör för de olika faserna i Azzams liv och karriär och vilka konsekvenser de fick både för Azzam personligen men också för omvärlden.
Denne Abdullah Azzam föddes 1941 i norra västbanken. Den värld Azzam växte upp i var präglad av konflikter för att uttrycka sig diplomatiskt. Hans värld förändrades radikalt i och med att staten Israel bildas. I samband med detta tvingas ett stort antal palestinier fly till grannländerna, en händelse som än idag benämns som ”naqba”, katastrofen.
Den unge Azzam växte upp i en värld som var präglad av dessa omvälvningar. Den så kallade pan-arabismen – enkelt uttryckt en gränsöverskridande arabisk nationalism – sågs av många som ett ideologiskt botemedel men Azzam valde redan i unga år bort denna form av nationalism och sökte sig istället till religionen.
Redan i tonåren rekryterades han till det Muslimska Brödraskapet, som vid denna tidpunkt stod i skuggan av bland annat kommunistpartiet. Azzam var aktiv i Brödraskapet samtidigt som han studerade. Han var en begåvad student och visade tidigt att han hade intresse och läggning för högre studier. Efter avslutade studier började han arbeta som lärare och predikant och bildade tidigt familj.
1967 drabbas regionen av ytterligare ett krig, det så kallade sexdagarskriget. Azzam lämnade delar av sin familj bakom sig och tog sig till Jordanien. Kriget blev en brytpunkt i Azzams liv och han blev än mer intresserad av jihad i form av väpnad kamp som en lösning på politiska och sociala problem.
Under en kort period i slutet av 60-talet anslöt sig Azzam till fedayin (”de som offrar sig själva) och deltog i ett antal attacker mot israeliska mål längs med den jordanska gränsen. De olika motstånds- och terrorgrupperna var dominerade av olika vänsterradikala grupperingar. En liten grupp militanta islamister, däribland Azzam, gavs tillgång till träningsläger som stod under Fatahs kontroll.
Islamisternas bidrag var av blygsam karaktär utan något större militärt värde. Däremot skapades värdefulla kontakter och nätverk som Azzam kunde dra nytta av senare under sin karriär. Förhållandet mellan de vänsterradikala och islamisterna var långt ifrån problemfritt och kännetecknades av konstanta konflikter, något som stärkte Azzams avsky och skepticism till kommunism.
De olika palestinska grupperingarna hade ett tämligen gott samarbete med den jordanska armén, åtminstone på en taktisk nivå. Detta samarbete försvårades i takt med att den politiska situationen i Jordanien försämrades. De palestinska flyktingarna och aktivisterna blev med tiden något av en stat i staten och efter en rad våldsamma händelser slog den jordanska militären hårt tillbaka under den så kallade svarta september som var ytterligare en katastrof för palestinierna. I samband med detta valde islamisterna att lägga ned sina vapen och hålla sig utanför. Det hela gjorde ett stort intryck på Azzam, hans skepticism gentemot regionens olika regeringar tilltog om möjligt i omfattning.
Azzams position försvagades inte av svarta september, snarare tvärtom. Hans akademiska karriär fortsatte vid ett universitet i Jordanien och han blev med tiden en uppskattad och välmeriterad föreläsare och skribent. Han var fortfarande djupt engagerad i Brödraskapets olika aktiviteter, något som ledde till spänningar och konfrontering med den jordanska regeringen.
Situationen blev ohållbar och Azzam tvingades lämna landet efter att ha avskedats från universitetet och måste se sig om efter ny plats att leva på. Saudiarabien tycktes vara mest lovande och Azzam bosatte sig där 1980, tillsammans med sin familj. Han började på nytt undervisa på universitetsnivå, denna gång tillsammans med bland annat Said Qutbs bror Muhammad Qutb. Detta var ett av flera tillfällen då hans vägar korsades med Osama Bin Laden, som vid denne tidpunkt var inskriven som student vid samma universitet.
Det finns bara ett fåtal kända fall där västerlänningar mötte Azzam personligen i Afghanistan och Pakistan. En av dessa personer var av allt att döma en oidentifierad svensk, anställd av Afghanistankommittén.
Detta var en turbulent tid i Mellanöstern, en revolution hade genomförts i Iran, det rådde oro i Jemen och Sovjetunionen hade precis ockuperat Afghanistan och tillsatt en ny regering. Azzam ville återigen bli direkt involverad i den väpnade kampen och står i valet och kvalet om han skall bege sig till Jemen eller Afghanistan. Det visar sig snart att han hade ett bättre kontaktnät i Afghanistan och grannlandet Pakistan och väljer därför att bege sig till Pakistan 1981.
Azzam anlände till sitt nya hemland som en etablerad och erkänd intellektuell. Till en början bodde han tillsammans med sin familj i Islamabad där han undervisade på ett universitet men han tillbringade så mycket tid som möjligt i Peshawar, som ligger närmare gränsen till Pakistan och som sjöd av aktivitet och aktivism kopplad till kriget i Afghanistan.
Han fokuserade sin energi på att skriva om situationen i Afghanistan och försökte dessutom medla mellan de olika afghanska motståndsgrupperna. Förhållandet mellan de olika grupperna och olika krigsherrar präglades av intriger och interna stridigheter
Det politiska landskapet i Pakistan var inte mindre komplicerat. Den sovjetiska invasionen hade skapat ett stort internationellt intresse och en rad aktörer valde att stötta de afghanska rebellgrupperna, om än av helt olika skäl. USA såg det som ett sätt att bekämpa Sovjetunionen och så att säga ge igen för det sovjetiska stödet till Nordvietnam några år tidigare. Saudiarabien valde att stötta afghanerna eftersom det i deras ögon handlade om att skydda islam från ett ateistiskt angrepp. Egypten och Kina i sin tur sålde stora mängder vapen av östeuropeiskt snitt till USA som sedan skickade in vapnen i Afghanistan via Pakistan, som hade sina egna politiska intressen och aktivt stöttade en rad lämpliga krigsherrar.
Azzam var uttalat skeptisk till västvärlden. Hans inställning blev inte mer positiv av det faktum att det västerländska biståndet kom igång snabbt, något som han uppfattade som ett hot, som ett försök till att kristna Afghanistan. I största möjliga mån sökte Azzam undvika att ha med västerlänningar att göra överhuvudtaget. Det finns bara ett fåtal kända fall där västerlänningar mötte Azzam personligen i Afghanistan och Pakistan. En av dessa personer var av allt att döma en oidentifierad svensk, anställd av Afghanistankommittén.
Det måste därför beskrivas som något av en paradox att Azzam valde att ge sig ut på en serie långa föreläsningsturnéer i Västeuropa och framför allt USA under 80-talet för att skapa medvetenhet om situationen i Afghanistan, för att samla in pengar och för att rekrytera frivilliga. Än mer anmärkningsvärt är att detta tycks ha skett utan något större intresse från vare sig amerikanska eller europeiska underrättelsetjänster.
I samband med dessa resor skapades en rad jihadistiska nätverk, bland annat i Tucson, Arizona, och på den amerikanska östkusten. Dessa nätverk kom med tiden göra sig påminda i olika sammanhang, bland annat i samband med mordet på den kontroversiella politikern och rabbin Meir Kahane och den första attacken mot World Trade Center.
På samma sätt noterade inte de västerländska underrättelsetjänsterna, eller någon annan heller för den delen, de frivilliga som började ta sig till Afghanistan för att på olika sätt bekämpa den sovjetiska ockupationen. Till en början rörde det sig om en rännil, enstaka personer, som började komma redan i slutet av 70-talet. Azzam upplevde på nära håll hur antalet frivilliga ökade under 80-talets första år och han frustrerades över hur deras entusiasm och engagemang gick till spillo. Det fanns ingen effektiv mekanism för att sätta dem i kontakt med krigsherrarna i Afghanistan och dessutom saknade många av de frivilliga lämplig kunskap och var därför tämligen oanvändbara vid de afghanska fronterna.
För att lösa dessa problem skapade Azzam den så kallade Servicebyrån” sommaren 1984. Det hela finansierades av ingen mindre än Osama Bin Laden. Servicebyrån var inte en renodlad militär organisation utan kan snarare beskrivas som center med en rad olika verksamheter. En sådan tjänst utgjordes av en förmedlingstjänst där nyanlända frivilliga sattes i kontakt med ett lämpligt träningsläger. Det hela ledde till att mängden frivilliga tilltog. Utöver detta arbetade Servicebyrån med logistik, sjukvård och framför allt propaganda.
På samma sätt noterade inte de västerländska underrättelsetjänsterna, eller någon annan heller för den delen, de frivilliga som började ta sig till Afghanistan för att på olika sätt bekämpa den sovjetiska ockupationen.
En av de ursprungliga drivkrafterna bakom denna propagandaapparat – som måste beskrivas som banbrytande – var svårigheterna att bilda sig en korrekt uppfattning om vad som egentligen hände inne i Afghanistan. För att lösa detta skickade Azzam ut folk på ”fact finding missions”, ofta under svåra och farliga omständigheter.
Resorna dokumenterades och publicerades i bland annat tidskriften al-Jihad. Detta var inte den enda tidskriften som tog upp situationen i Afghanistan och vikten av att bekämpa Sovjetunionen men det blev med tiden en av de viktigaste.
Tidskriften producerades av en liten grupp medarbetare som ofta skrev under alias, dels för att skydda sig själva dels för att ge intrycket av ett större antal medarbetare. Ett effektivt internationellt distributionsnät byggdes upp i en rad länder. I Sverige sköttes distribueringen från en adress på Södermalm.
Det hela var synnerligen framgångsrikt. Azzam och hans medarbetare lyckades bygga upp ett framgångsrikt varumärke som systematiskt användes för att rekrytera frivilliga och för att skapa ett finansiellt flöde i form av donationer. Man lyckades i korthet lägga en viktig grundsten i den förändringsprocess som jihadismen genomgick under 80- och 90-talet genom att lyfta jihadismens drivkrafter från att vara en lokal eller i bästa fall en regional angelägenhet, till att bli en global sådan.
Detta medförde också att tidskriften al-Jihad och Servicebyrån blev de viktigaste organisationerna för rekrytering av frivilliga. Detta är en mediestrategi som sedan kopierats och förfinats av såväl al Qaeda och den Islamiska staten.
Azzam och Osama Bin Laden kom med tiden att glida isär av en rad orsaker. Osama Bin Laden lade i allt större utströckning ned sin tid och energi på att skapa en bas och ett träningsläger inne i Afghanistan. Azzam fortsätta att arbeta med Servicebyrån, al-Jihad och med att försöka medla mellan olika afghanska krigsherrar. Detta ledde till att han så småningom hamnade på kant med en rad viktiga aktörer.
Han dödades tillsammans med två av sina söner i november 1989 av en vägbomb. Vem eller vilka som låg bakom morden har aldrig kunnat fastställas med säkerhet. Hegghammer går noga och trovärdigt igenom en lång lista med misstänkta och drar slutsatsen att det troligaste förövarna kanske var afghansk eller pakistansk säkerhetstjänst. Trots att Azzam dog i relativt unga år lever hans skrifter och idéer om organisation, rekrytering och finansiering av jihadistiska nätverk vidare.
En av bokens många förtjänster är att Hegghammer på ett förtjänstfullt sätt, förhoppningsvis en gång för alla, avlivar myten att CIA skapade Servicebyrån och i dess förlängning al Qaeda. Det finns många orsaker till detta. CIA saknade resurser att driva denna typ av verksamhet vare sig i Afghanistan eller Pakistan.
Det stöd som skickades till Afghanistan skickades till den pakistanska säkerhets- och underrättelsetjänsten ISI, som kom att bli en av krigets få vinnare. Dessutom var antalet frivilliga araber försumbart, de spelade ingen som helst roll för krigsutgången. Vidare var de frivilliga, liksom Azzam, djupt skeptiska till USA och västvärlden av ideologiska skäl.
Hur och varför al Qaeda skapades har länge varit mytomspunnet. Hegghammer redogör för forskningsläget och tillgängliga källor på ett föredömligt sätt och det framgår med all tydlighet hur Azzam och Osama Bin Laden sakta skiljs åt och hur Osamas projekt inne i Afghanistan sakta utvecklades till det som kom att bli al Qaeda.
Detta innebär inte att USA och västvärlden alltid fattade kloka och genomtänkta beslut vad gällde Afghanistan. En av krigets stora tragedier var hur Afghanistan helt sonika lämnades åt sitt öde när de sovjetiska trupperna lämnat landet.
En av bokens många förtjänster är att Hegghammer på ett förtjänstfullt sätt, förhoppningsvis en gång för alla, avlivar myten att CIA skapade Servicebyrån och i dess förlängning al Qaeda.
Flera amerikanska administrationer pumpade in enorma belopp och stora mängder vapen i kriget men när det är över lämnas landet vind för våg. Denna passivitet och ointresse var en av flera orsaker till att Afghanistan drabbades av ett fruktansvärt inbördeskrig mellan olika krigsherrar, något som i sin tur banade väg för talibanernas maktövertagande i mitten av 90-talet. Osama Bin Laden återvänder till Afghanistan i mitten av 90-talet med sitt entourage och kom att använda sig av Afghanistan som en fristad för al Qaedas träningsläger. Men det är som man säger, en annan historia.
Sammanfattningsvis kan sägas att detta kommer vara ett standard- och referensverk på området under många år framöver. Bokens notapparat och källförteckning är generös och föredömlig och det är glädjande att ta del av en forskare som vågar arbeta med ett källmaterial på många olika språk. Boken är dessutom kompletterad med vissa online-resurser som återfinns på azzambook.net
Det är sällan jag tycker att denna typ av litteratur är värd mödan att översätta till svenska för att öka antalet läsare. Detta är ett av få undantag från den regeln, jag hoppas att ett seriöst förlag översätter den till svenska så snabbt som möjligt. Ämnet kommer vara angeläget och av stort intresse för allmänheten under många år framåt.
Att läsa vidare:
Det finns en rad bra böcker som har använts som källor av Hegghammer och av dessa kan kanske följande vara av intresse för den som vill läsa vidare.
En genomgående styrka i Hegghammers författarskap är hans förmåga och vilja att konsekvent använda sig av källor på en rad olika språk för at väva samman komplexa händelseförlopp på ett hanterbart sätt. Texten om de vänsterradikala grupperingarna som attackerade Israel i slutet av 1960-talet utgår bland annat från Gunnar Ekbergs intressanta bok ”De skall ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst”. Detta är en mycket intressant och läsvärd bok som bland annat redogör för de svenskar som hade kopplingar till de palestinska grupperingarna.
Det Muslimska Brödraskapet är en organisation som är lika mytomspunnen som den är komplex och avancerad. Den brittiske forskaren Martyn Framptons bok “The Muslim Brotherhood and the West: A History of Enmity and Engagement” är en utmärkt bok för den läsare som vill bekanta sig med en av islamismens mest sofistikerade organisationer.
Den amerikanske författaren Lawrence Wright skrev för många år sedan boken ” The Looming Tower: Al Qaeda and the Road to 9/11”. Visserligen har boken några år på nacken och det har kommit ny kunskap sedan dess men det är fortfarande en läsvärd och lättillgänglig bok om jihadismens moderna rötter och vägen fram till den 11 september, 2001. Det kan tilläggas att Wright tycks ha ett extraordinärt sinne för att identifiera samtidsfrågor av vikt. Han var intresserad av extremism långt före 2001, något som bl.a. resulterade i manuset till långfilmen ”The Siege” som berörde olika frågeställningar om terrorism och bruket av tvångsmedel innan det blev ett problem i verkligheten. Han har dessutom nyss publicerat romanen ”The end of October” som bygger på flera år av förberedelser och research. Boken har hyllats i USA och handlar om en pandemi och social kollaps.
HANS BRUN
forskar om terrorism i Sverige och Storbritannien
