Han beskrev al-Qaidas krig mot de ”otrogna”

Den saudiske jihadiststrategen Al-Muqrin skrev ett arbete som uppenbart utgjorde ett uttryck för något som bäst kan beskrivas som jihadistisk militär doktrin.

Al-Muqrins skrifter har haft en central betydelse för utformningen av al-Qaidas strategi och militära doktrin. Han lyfter bland annat fram ”judiska och kristna” mål som lämpliga och legitima i kampen.
Det här är del tre i Dokus artikelserie, där terrorforskaren Hans Brun sätter ljuset på strategerna, de individer som tillhandahåller modeller för hur den våldsamma jihadistiska ideologin ska tillämpas.

Abdel Aziz Issa Abdul-Mohsin Al-Muqrin föddes i Riyadh i Saudiarabien 1973.  Från tidig ålder drogs Al-Muqrin till radikala och jihadistiska kretsar i sitt hemland. Redan som sjuttonåring ville han ta sig till Afghanistan för att delta i den heliga kampen, jihad.

Vid denna tidpunkt hade Sovjetunionen lämnat Afghanistan. Många saudiska skriftlärda ansåg att förutsättningarna för jihad inte längre låg för handen eftersom de sovjetiska styrkorna hade lämnat landet och kriget istället utkämpades mellan afghanska muslimer (ett blodigt inbördeskrig mellan den afghanska regeringen och en rad afghanska grupperingar). Detta förändrade förutsättningarna för de saudiska medborgare som ville ta sig till Afghanistan. Bland annat krävdes tillstånd från föräldrarna för det fall att en underårig skulle resa iväg.

Al-Muqrin var vid denna tidpunkt underårig och lyckades inte övertyga föräldrarna att ge honom tillstånd till att resa till Afghanistan. Han lyckades lösa problemet genom att finna en skriftlärd som var villig att skriva ett religiöst yttrande som hävdade att det var en individuell skyldighet att ta sig till Afghanistan i syfte att träna för ett deltagande i jihad. Detta yttrande neutraliserade kravet på samtycke från föräldrarna och Al-Muqrin begav sig till Afghanistan 1990 där han utbildades och tränades i det ökända träningslägret Al-Farouq.

Han var aktiv i olika jihadistiska nätverk och smugglade bland annat vapen till olika jihadistiska nätverk i Nordafrika från Spanien.

Al-Muqrin återvände till Saudiarabien bara för att tämligen omgående bege sig till Bosnien där han både drev utbildning i olika träningsläger och även skaffade  sig viss stridserfarenhet. Senare var han aktiv i olika jihadistiska nätverk och smugglade bland annat vapen till olika jihadistiska nätverk i Nordafrika från Spanien.

I mitten av 90-talet begav sig Al-Muqrin till Jemen och senare Somalia och Ogaden, där han deltog i strider mot etiopiska förband. Efter en tid överlämnades han till saudiska myndigheter som fängslade honom i Saudiarabien. Al-Muqrin frigavs i förtid på grund av av gott uppförande och tog sig tillbaka till Afghanistan under hösten 2001, där han deltog i strider mot amerikanska förband i bland annat Tora Bora.

När striderna var över flydde han över gränsen till Pakistan tillsammans med hundratals andra jihadister från en rad olika länder. I samband med detta hade Al-Muqrin av allt att döma kontakt med al-Qaidas ledarskap och Usama Bin Ladin, och fick i uppdrag att inleda en terrorkampanj i Saudiarabien. Denna terrorkampanj är numera en av många jihadistiska kampanjer som kanske har fallit i glömska. För sin tid var den nog så våldsam och brutal.

Han fick i uppdrag att inleda en terrorkampanj i Saudiarabien, en kampanj som för sin tid var nog så våldsam och brutal.

De jihadistiska cellerna i Saudiarabien angrep i första hand den saudiska staten och dess organ, oljeindustrin, amerikansk militär och västerlänningar som arbetade i Saudiarabien. Bland de mer välkända attackerna kan nämnas den så kallade Khobar-massakern i maj 2004 där drygt 20 personer mördades (däribland en svensk medborgare) och ett försök att mörda en saudisk prins 2009 med hjälp av en självmordsbombare som gömt sin sprängladdning i en av kroppens håligheter. Al-Muqrin dödades (antagligen) i samband med en eldstrid med saudiska säkerhetsstyrkor den 18 juni 2004.

Al-Muqrin dödades 2004. Ur jihadistisk propaganda.

Terrorkampanjen i Saudiarabien anses av många experter i mångt och mycket vara ett misslyckande av en rad olika orsaker. I första hand anses det bero på avsaknad av stöd hos den saudiska allmänheten, en alltför stark och välfungerande saudisk säkerhetsapparat samt det faktum att jihadistisk verksamhet i Irak på grund av den amerikanska och brittiska invasionen drog mycket resurser och var betydligt enklare för folk att sympatisera med än en kampanj riktad mot Saudiarabien.

Det faktum att kampanjen misslyckades är intressant i sig eftersom det reser frågor om al-Qaida helt enkelt felbedömde situationen i Saudiarabien eller var desperata att dra igång en kampanj av något slag för att förbli relevanta, trots att förutsättningarna för att lyckas var små. Personligen lutar jag åt det sistnämnda alternativet; de jihadistiska strategerna har typiskt sett visat en god teoretisk förståelse för vad som krävs för att genomföra en framgångsrik kampanj. I samband med terrorkampanjen i Saudiarabien gjorde de saudiska myndigheterna en rad viktiga beslag av olika dokument, däribland strategiska verk skriva av personer som Abu Bakr Naji (som avhandlats i en tidigare artikel) och just Al-Muqrin. Dessa dokument anses av ledande experter vara av central betydelse för utformningen av Al-Qaidas strategi och militära doktrin.

Materialet är av allt att döma avsett att användas för utbildning av tämligen oerfarna rekryter för olika typer av operationer i stadsmiljö.

Abu Bakr Naji och dennes ”The Management of Savagery” är ett mer renodlat strategiskt dokument till sitt innehåll. Al-Muqrin skrev ett arbete som uppenbart utgjorde ett uttryck för något som bäst kan beskrivas som jihadistisk militär doktrin och som i den bemärkelsen utgör ett viktigt komplement till Naji. Verket gavs titeln ”A Practical Course for Guerilla War” och utgörs av en samling lektioner som presenteras i tolv fristående kapitel.

Varje kapitel avhandlar ett specifikt ämne (till exempel hur man kan kommunicera i hemlighet). Innehållet är välformulerat och koncist. Den arabiska utgåvan är 78 sidor lång (de översatta utgåvorna är något längre). Dess innehåll, längd och struktur tyder på att materialet av allt att döma är avsett att användas för utbildning av tämligen oerfarna rekryter för olika typer av operationer i stadsmiljö. Ett intressant faktum väl värt att notera är att Al-Muqrin betonar vikten av att kunna bryta kontakten med en motståndare i stadsmiljö, även i de situationer där cellen har omringats. Al-Muqrin var alltså ingen okritisk förespråkare av till exempel självmordsattacker utan tycks ha betraktat erfaren och utbildad personal som en resurs som skulle användas med förnuft, något som ligger väl i linje med de överväganden som till exempel hade format IRA:s beteende under många år. Till skillnad från exempelvis IRA (vars medlemmar faktiskt valde att ge sig om situationen var hopplös) så vägrade Al-Muqrin och många av hans anhängare att låta sig gripas levande, inte minst för att nå martyrskap. Det bör noteras att det är mot bakgrund av detta som man till exempel kan betrakta Al-Baghdadis död, som ett sätt att nå martyrskap och undgå förnedring genom att låta sig gripas vid liv.

Al-Muqrin och många andra jihadistiska strateger har till viss del hämtat inspiration från samma källor som IRA:s strateger: Mao Tse-Tung och den nordvietnamesiske militären Vo Nguyen Giap.

Orsakerna till dessa likheter står till stor del att finna i det faktum att Al-Muqrin och många andra jihadistiska strateger till viss del har hämtat inspiration från samma källor som IRA:s strateger: Mao Tse-Tung och den nordvietnamesiske militären Vo Nguyen Giap. Detta är inte så lite ironiskt med tanke på att en av de irländska republikanernas största ledare, Michael Collins, var en viktig inspirationskälla för Giap.

Al-Muqrin inleder sitt verk med ett kortfattat resonemang om krig. Enligt denne är krig en form av konflikt mellan två sidor av något slag. Kriget eller konflikten kan utkämpas på olika nivåer, till exempel mellan individer, grupper, samhällen eller stater. Denna konflikt, kriget, kan ha olika strategiska mål, det vill säga tvinga fienden till underkastelse, förinta denne eller helt enkelt överleva själv, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Al-Muqrin diskuterar även orsakerna till att krig uppstår utifrån ett resonemang om rättfärdiga respektive orättfärdiga krig. Rättfärdiga krig utkämpas av de som är förtryckta, fördrivna, lever under ett tyranniskt välde eller är utsatta för någon form av aggression. Målet med kriget är ytterst att få ett slut på detta och sedan införa ett rättfärdigt samhällssystem, styrt av Sharia. Orättfärdiga krig är något förenklat det motsatta. Sådana krig utkämpas mot de förtryckta och mot deras tro och värdegrunder. Detta innebär enligt vissa uttolkare att Al-Muqrin hävdar att enbart muslimer kan utkämpa rättfärdiga krig.  

Det strategiska målet med kampen är inrättandet av ett styrelseskick som är troget de sanna muslimska idealen, befriat från avarter och de personer som inte är rättrogna.

Ett krig kan enligt Al-Muqrin ta sig olika former. Det kan röra sig om ett konventionellt krig, ett kallt krig, ett totalt krig och avslutningsvis, ett icke-konventionellt krig. Al-Muqrin analyserar i första hand icke-konventionella krig, där begreppet ”gerillakrig” används som en synonym. Det är i samband med denna analys som släktskapet till Mao och Giap blir tydligt. Al-Muqrin definierar gerillakrig som ett revolutionärt krig där befolkningen, helt eller delvis, mobiliseras i kampen mot den sittande makten eller en invasionsarmé. Ett sådant gerillakrig utkämpas av den svagare sidan i konflikten genom att använda sig av enklast tänkbara metoder i kampen mot en betydligt starkare motståndare.

Det strategiska målet med kampen är inrättandet av ett styrelseskick som är troget de sanna muslimska idealen, befriat från avarter och de personer som inte är rättrogna. Ett sådant gerillakrig kommer enligt Al-Muqrin att utkämpas i tre faser som delvis kan överlappa varandra i praktiken. Gerillakrigets första fas (strategiskt försvar) kännetecknas av vissa politiska och militära särdrag. Motståndarna kommer enligt Al-Muqrin försöka demonisera gerillan med hjälp av propaganda, till exempel genom att kalla gerillan för ”mördare”, ”terrorister”, ”rebeller”, och så vidare.

Kampen skall genomföras på ett så stort område som möjligt i form av många små attacker i syfte att utmatta motståndaren.

Av central betydelse för gerillan i denna fas är dels att bemöta denna propaganda genom att förklara för folket vad konflikten egentligen handlar om och varför gerillans bruk av våld är rättfärdigt. En sådan informationskampanj måste kombineras med en noga genomtänkt plan avseende hur gerillan använder sig av våld, det vill säga enligt Al-Muqrin bör stor vikt läggas vid val av mål för att gerillan skall kunna behålla sin trovärdighet. Som exempel på lämpliga mål nämns uttryckligen ”judiska och kristna mål” eftersom detta kan beskrivas och förklaras som legitima mål i den övergripande kampen mot kristen- och judendomen.

Kampen skall genomföras på ett så stort område som möjligt i form av många små attacker i syfte att utmatta motståndaren. Större konfrontationer bör enligt Al-Muqrin undvikas eftersom gerillan har mycket små möjligheter att gå vinnande ur en sådan under denna fas.

Gerillakrigets andra fas (relativ strategisk balans) kännetecknas av att motståndaren inte har lyckats tvinga fram ett snabbt avgörande med hjälp av sitt styrkeövertag. Istället börjar denne överväga olika politiska lösningar, exempelvis i form av förhandlingar. En sådan utveckling bör enligt Al-Muqrin bemötas med ett ökat operativt tempo och ökade ansträngningar att förklara vad konflikten handlar om. Syftet är att påvisa att den starkare sidan saknar legitimitet och förmåga att styra.

Sharia-domstolar skall inrättas för att pröva skulden hos de som avvikit från den rätta vägen.

Under denna fas kommer den starkare sidan dra sig tillbaka, något som möjliggör viss kontroll av territorium. Förhandlingar kan mycket väl inledas under denna fas, något som Al-Muqrin anser kan tillåtas under förutsättning att den militära verksamheten kan fortgå ostört (det vill säga det är inte aktuellt med vapenvila). Av speciellt intresse under eventuella förhandlingar är villkoren för fiendens kapitulation.

Den tredje fasen (den avgörande fasen) innebär att motståndaren är på väg att kollapsa. Detta kan påskyndas genom infiltration av säkerhetsapparaten där förtroendesprickor mellan ledarskap och tjänstemän kan exploateras för att påskynda processen.

Denna fas kännetecknas av snabba händelseförlopp där den starkare sidan drar sig tillbaka från delar av landet. Gerillan måste då vara beredd att fylla detta maktvakuum. Under denna fas är det inte aktuellt med några förhandlingar. Motståndaren skall demoraliseras och tvingas till kapitulation så snabbt som möjligt. Sharia-domstolar skall inrättas för att pröva skulden hos de som avvikit från den rätta vägen. Under denna fas är det av stor vikt att rörelsen behåller en fungerande gerilla-kapacitet för det fall att motståndaren på något sätt lyckas kraftsamla och slå tillbaka.         

Att läsa vidare

Det finns mycket att läsa för den som vill förkovra sig. Viss litteratur har nämnts i föregående artiklar. Utöver de böckerna kan även nämnas den norske forskaren Thomas Hegghammers bok ”Jihad in Saudiarabia: Violence and Pan-Islamism since 1979”.  I denna bok sätts jihadism och radikalism i Saudiarabien i ett längre och mer fördjupat perspektiv. Det är en välskriven och lättillgänglig bok som har blivit något av ett standardverk på området.   

Den brittiska regissören Jonathan Hacker gjorde 2018 dokumentären ”Path of Blood: The Hidden Face of Terrorism”. Detta är en intressant film som skildrar terrorkampanjen så att säga från insidan med hjälp av medlemmarnas egna filmklipp (som senare beslagtagits av de saudiska myndigheterna). Det är en intressant film men kräver kanske viss förkunskap för att komma till sin rätta.

HANS BRUN
forskar om terrorism i Sverige och Storbritannien

Läs tidigare delar i artikelserien:
Al-Suri gav jihadisterna en modell för kampen
Boken beskriver hur terror ska nöta ner fienden

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.