Frankrike hoppas att terrorrättegången ska läka såren

Paris den 18 november 2015 efter terroristattackerna. Bild från iStock.

I Paris har den terroråtalade svensken Osama Krayem nu blivit förhörd i rätten, där han bland annat berättade om sin bakgrund. Författaren och frilansskribenten Karin Stensdotter, själv bosatt i den franska huvudstaden, ger en bakgrund till den största terrorrättegången i Frankrikes historia.

Sedan den 8 september i år pågår den största terrorrättegången i Frankrikes historia. Det handlar om tjugo personer som står åtalade för att på olika sätt ha utfört eller bidragit till terrorattackerna i Paris den 13 november 2015. 130 personer dog och många hundra skadades då konsertscenen Bataclan, ett antal uteserveringar i Paris och arenan Stade de France angreps. Rättegången planeras hålla på under nio månader, men kan bli längre. Antalet målsägande är närmare två tusen, men kan bli högre, och en särskild tillfällig byggnad har uppförts i centrala Paris för detta ändamål. Här är säkerheten maximal, många får plats samtidigt och de som inte får plats kan delta via teknik. 

De åtalade tillhör ett i huvudsak belgiskt-franskt kommando av jihadister där de flesta åkte ned till krigszonen i Syrien under 2014 där de utbildades och stred på plats. Inom IS fanns en särskild avdelning ledd av Oussama Atar, en belgisk-marockan, vars uppgift var att planera stora attentat utanför krigszonen, framför allt i Europa.

Under år 2015 utnyttjade IS det kaos som uppstod i Grekland då de många flyktingarna strömmade in över vattnen från Turkiet, och bland vilka terroristerna, för säkerhets skull försedda med falska papper, knappt behövde gömma sig. Den grekiska gränskontrollen var i stort sett obefintlig, av de tjugo åtalade har endast ett par lämnat några spår i registren, spår som inte ledde till att de stoppades. Samlingspunkten var sedan Bryssel, dit de tog sig via Balkanrutten in i Schengen.

Ytterligare en belgisk-marockansk jihadist, Abdelhamid Abbaoud, planerade, rekryterade män till, och ledde sedan på plats ett antal attentat på europeisk mark. Redan i januari 2015 slog belgisk polis till mot ett gömställe i Verviers, där två av Abbaouds män dödades, den gången hann det alltså inte bli något av det planerade attentatet.

Sommaren samma år misslyckades ett attentat på snabbtåget mellan Amsterdam och Paris, då passagerarna, varav två amerikanska marinsoldater, övermannade terroristen, avväpnade honom och ordnade hand- och fotfängsel på honom med hjälp av andra passagerares slipsar.

Vid dessa tillfällen hade Abbaoud själv redan lyckats försvinna. Han dödades senare i samband med att polisen stormade den byggnad strax norr om Paris där de överlevande terroristerna från attentaten den 17 november hade barrikaderat sig. 

Utöver attentaten i Paris den 17 november utförde Abbaouds terrorgrupp under våren 2016 attentat mot Bryssels flygplats och i stadens tunnelbana. Rättegången mot dessa terrorister, varav flera redan står åtalade idag i Paris, är planerad till hösten 2022. 

Av de tjugo terrorister som nu står åtalade i Paris är endast en, Salah Abdesalam, fortfarande i livet av det tio man starka kommando som på plats utförde attentaten. Han greps fyra månader senare i Bryssel där han hade gömt sig. I den här rättegången är han den viktigaste åtalade, då han också är den som sitter inne med mest information. Hittills har han dock endast hyllat islam och IS då han kommit till tals. 

Av de övriga är sex personer åtalade i sin frånvaro. En av dem sitter är redan dömd för terrorverksamhet i Turkiet där han sitter i fängelse, och turkarna ville inte släppa iväg honom. De fem övriga tillhörde det övre skiktet i IS hierarki och de förmodas ha dödats på plats men formella bevis för att de verkligen är döda saknas. En av dessa är den tidigare nämnde Oussama Atar.

Tre av de åtalade tillhör den yttersta cirkeln av terrorister, de har bland annat hjälpt Abdesalam att fly från Paris till Bryssel i gryningen efter attentaten, men åklagaren har inga bevis för att de visste vad Abdesalam hade gjort eller vem han var i det här sammanhanget.

Tolv andra av de åtalade – här ingår förstås Abdesalam – riskerar längre straff, flera livstids fängelse för olika grad av direkt inblandning i attentaten. I den här gruppen finns även en svensk terrorist med syriskt ursprung, Oussama Krayem.

Oussama Krayem står åtalad för att ha varit med och förberett attentaten i Paris. Hans DNA finns på platser där självmordsbälten tillverkats. Han står även åtalad för att ha förberett ett attentat mot Amsterdams flygplats Schiphol, dit han åkte den 13 november och fångades på bild av övervakningskameror. I en dator upphittad av belgisk polis finns planer för ytterligare attentat som inte blev av, varav detta var ett.

Krayem kommer även att ställas inför rätta för medverkan vid attentaten i Bryssel i mars 2016. Han befann sig där på tunnelbanan med en ryggsäck full med sprängmedel tillsammans med en annan terrorist, men då den andre terroristen utlöste sin väst lät Krayem bli. 

Då fransk polis förhörde Krayem framkom det även att han, då han fortfarande var i Syrien, hade varit med och bränt en i en bur instängd jordansk pilot levande vilket filmades och filmen användes sedan av IS som propaganda. Krayem hade dessutom skrutit om detta på sociala medier, och erkände i förhören att han varit med. Materialet har skickats till svenska åklagare som nu utreder om man i Sverige kan åtala Krayem för ”grov krigsförbrytelse” utförd i Syrien. 

Det man kan konstatera är att vi alltså har att göra med en självutnämnd ”stat”, den islamistiska staten, som då den stod på sin höjdpunkt, deklarerade krig mot Europa i allmänhet och Frankrike i synnerhet. Den avsatte avsevärda resurser för att sedan genomföra detta krig eller snarare dessa krigs- eller terrorhandlingar. Den process som nu pågår under lång tid i Paris är Frankrikes svar på detta.

Det finns stora förhoppningar om att de många månaderna av vittnesmål från överlevande, skadade, familjer och så vidare, ska bidra till en läkningsprocess. Många vittnen ger uttryck för just detta: om vi hatar dem som de hatar oss, så blir vi som de. Och det vill vi inte. Att inte se terroristerna som ”fiender” utan i stället som brottslingar, att döma dem i en vanlig domstol där även de har rätt till försvar, och att inte hitta på någon sorts specialregler och kalla det för ”krigsrätt” eller något annat obskyrt, är en del av att behålla en fransk och europeisk identitet. Att låta rättsstaten förbli det den är och att agera utifrån det blir avgörande här.

Man skulle också kunna säga att Frankrike har lagt ned ännu större resurser (än IS gjorde på sitt sätt) på just det här svaret. Den specialritade byggnaden, det vad det verkar extremt genomtänkta förfarandet där till exempel vittnen och målsägande bär namnskyltar som med färg signalerar om de kan tänka sig att prata med journalister eller inte (idén kommer tydligen från rättegången efter Utøya) är delar av detta svar. Och här står offren i centrum. Okej, det får kosta pengar, det får ta år om så är, men vi gör det här på vårt sätt. Här gäller rättsstaten, våra värderingar. Det handlar inte om tjugo terrorister, det handlar om oss, vilka vi är. 

Sedan attentaten 2015-16 har forskningen kring islam, politisk islam och jiadism i Frankrike intensifierats avsevärt. Insikten om att majoriteten av terroristerna var fransmän och européer har infunnit sig, liksom insikten om att det idag finns en europeisk variant av jihadismen, den (sjuka) gren av islams träd riktningen utgör. Här har Frankrike också kommit med svar på alla tänkbara samhällsnivåer med den så kallade ”lagen mot separatism” där man inom alla samhällssektorer gemensamt ska kämpa mot islamismen.

Islam har sin självklara plats i Frankrike, men inte islamismen. Det kan tyckas självklart, men många års försummelser inom många sfärer har bidragit till att olika varianter av politisk islam, liksom den våldsamma jihadismen har kunnat få fäste och gro, och det gör man nu allt för att sätta stopp för.

Om det kommer att lyckas? Återstår förstås att se. Men önskvärt vore att resten av Europa gör samma sak, och här har även Sverige ett stort ansvar. När fransk press korrekt rapporterar om varför Sverige inte vill ta hem sina så kallade ”IS-kvinnor”, nämligen därför att det inte finns någon lagstiftning på plats att pröva dem mot – de reste iväg innan den kom på plats – kan man som svensk och europé känna en viss oro och även skam. Att Sverige sen blev tvunget att ta emot dessa familjer i alla fall, då kurderna som håller lägren inte i all evighet klarar denna uppgift, är inget att förvånas över. Sverige var tillsammans med Belgien det land som såg flest unga människor resa iväg till Syrien-Irak och den islamiska staten – i förhållande till befolkningsstorleken.

Den historien är inte över. Hur den kommer att fortsätta är nu upp till den svenska staten, det svenska civilsamhället och de svenska muslimerna. Det vi kan hoppas på är att Sverige så småningom kommer ikapp och att svaret då blir lika kraftfullt, på vilket sätt det än behövs, som det franska svar vi nu ser i Paris. Att det kommer att behövas är uppenbart. 

KARIN STENSDOTTER
författare och skribent, bosatt i Paris