Medierna har de senaste veckorna rapporterat om ett antal personer som är på väg tillbaka till Sverige efter att ha varit hos IS och liknande grupper. Återflödet har pågått ryckvis sedan i vart fall 2012. De som återvänder nu har såvitt är känt under en tid levt i fångenskap i kurdiskkontrollerade läger i norra Syrien. Sammanlagt är det minst 150 personer som lever bland oss som på olika sätt har deltagit i strider och annan verksamhet för Al-Qaida, Islamiska staten och liknande sammanslutningar.
På grund av bevissvårigheter och senkommen lagstiftning kan antalet jihadister som har ställts till svars för vad de kan ha gjort sig skyldiga till i Syrien och Irak räknas på ena handens fingrar. De mest omtalade av de få fall som likväl har lett till straffrättslig påföljd har närmast varit ett resultat av självangivelse – vid en husrannsakan i samband med utredning för ett annat brott hittade polisen jihadisternas egenhändigt filmade övergrepp som blev avgörande bevisning i målet mot dem.
Bortsett från svensk straffrätt innehåller vår lagstiftning få möjligheter till kontroll av och andra åtgärder mot personer som har visat sig vara dokumenterat farliga för samhället. Polisen i dess olika former kan naturligtvis hålla dem under uppsyn, men det finns ingen administrativ ordning av straffrättslig natur som myndigheterna kan använda sig av. Lagen om särskild utlänningskontroll erbjuder vissa möjligheter, men den är tillämplig bara på utlänningar och inte på svenska medborgare.
En helt annan ordning finns i Storbritannien. Det här är två exempel på den.
Rätten för terrorister att köra sopbil – en fråga om rikets säkerhet
England and Wales Court of Appeal (Criminal Division) prövade nyligen ett överklagande om en formaliafråga i ett terroristmål. Målet är intressant av två skäl.
För det första visar det hur lagstiftaren och myndigheter i Storbritannien använder fantasi och kraft för att försöka skydda medborgarna mot terroristbrott. För det andra ger det en inblick i hur man kan resonera när enskildas rättigheter ska vägas mot rikets säkerhet. Just det är ju en aspekt som ständigt väcks i Sverige när utlänningar inte kan utvisas trots att de bedöms vara ett hot mot rikets säkerhet.
En brittisk medborgare dömdes för två fall av innehav av egendom avsedd för terroriständamål. Han hade svurit trohet till Al-Qaida. Straffet fastställdes efter överklagande till 10 års fängelse och runt 2010 frigavs han villkorligt. Så långt är den engelska hanteringen av saken inte allt för olikt hur Sverige skulle ha behandlat den. Men från och med tidpunkten för det villkorliga frigivandet visar sig skillnaderna.
Straffet kompletterades nämligen med en underrättelseskyldighet (notification requirement). Enligt Storbritanniens antiterroristlag kan en domstol ålägga den som har gjort sig skyldig till terroristbrott en plikt att under 15 år redovisa information till polismyndigheten. Den plikten omfattar t.ex. namn, adressuppgifter, resor och vistelseplatser inom och utom landet, bankkonton, tillgångar och annan finansiell information och telefoninnehav.
I det fall som den engelska överrätten hade att pröva var det en annan sorts information som aktualiserades, nämligen tillgång till fordon.
En dömd terrorist som vill köra sopbil får helt enkelt finna sig i att staten ställer upp villkor för det.
Den dömde terroristen hade anställts av ett bemanningsföretag och fått i uppdrag att som chaufför hämta hushållsavfall i en kommun enligt ett upphandlat avtal. Mannen hade inte informerat polismyndigheten om att han därmed hade fått tillgång till sopbilar. Han åtalades därför för brott mot antiterroristlagen i nio fall och riskerar fem års fängelse.
En av mannens invändningar var att informationskravet i antiterroristlagen inte var proportionerligt och att det bland annat stred mot hans mänskliga rättigheter.
Den engelska domstolen förklarade att det enligt brittisk lag är berättigat att begränsa enskildas rättigheter om ett demokratiskt samhälle kräver det för nationell och allmän säkerhet. Den klargjorde också att även om informationskravet skulle kunna innebära att enskilda begränsas eller till och med hindras i någon annan skyddsvärd rätt, t.ex. att söka anställning, väger det intresset lättare än det allmännas intresse av säkerhet. En dömd terrorist som vill köra sopbil får helt enkelt finna sig i att staten ställer upp villkor för det. Eftersom mannen senast när han började köra inte hade informerat myndigheterna om att han hade fått tillgång till sopbilar ansåg domstolen att det var korrekt att åtala honom för brott mot antiterroristlagen.
Al-Muhajiroun-ledarnas inrutade liv
Den brittiska islamistgrupperingen Al-Muhajiroun, som blivit ökänd främst genom advokaten och aktivisten Anjem Choudary, grundades i England i slutet av 1990-talet. Gruppens syfte var, och är fortfarande, inrättandet av ett islamiskt kalifat styrt av sharia. De personer som tillhört Al-Muhajirouns ledarskikt svor lojalitet till Islamiska statens dåvarande ledare Abu Bakr al-Baghdadi.
Al-Muhajiroun har engagerat sig främst i radikalisering av andra och genom att skapa en ideologisk miljö där anhängarna uppmanats och uppmuntrats att utföra islamistiska extremistiska våldshandlingar
Al-Muhajiroun har medverkat till att brittiska medborgare anslutit sig till Islamiska staten och deltagit i planering av terroristattacker i Storbritannien. Genom åren har ett antal Al-Muhajiroun-medlemmar genomfört flera dödliga attentat, t.ex.:
– 2013 mördade två av medlemmarna den brittiske soldaten Fusilier Lee Rigby i södra London genom att köra på honom med bil och sedan attackera honom med knivar.
– 2017 genomförde tre medlemmar en liknande terroristattack på London Bridge. 8 personer mördades och 48 skadades efter att de först kört på fotgängare med bil och sedan attackerat med knivar.
– 2019 attackerade och knivmördade en medlem utrustad med ett falskt självmordsbälte två personer vid och utanför Fishmongers Hall vid London Bridge, tre andra skadades.
Ett flertal ytterligare planerade terroristattacker i Storbritannien har påverkats och uppmuntrats av Al-Muhajiroun-medlemmar:
– 2014 dömdes en man efter att han med kniv och hammare avsett att döda en tjänstgörande soldat.
– 2014 dömdes en annan för att ha planerat en IS-inspirerad knivattack.
– 2018 erkände en man sig skyldig till att ha förberett ett IS-inspirerat attentat med fordon.
– 2020 dömdes en man för förberedelse till en terroristattack och för spridning av terroristpublikationer.
Al-Muhajiroun förbjöds redan 2005 efter att den brittiska säkerhetstjänsten MI5 bevakat den en längre tid, men 2009 återuppstod verksamheten efter att ett antal centrala personer skapat organisationen Islam4UK. Medlemmarnas band till andra våldsbejakande och extremistiska islamistiska grupperingar har härletts tillbaka till Hizb ut-Tahrir, som Al-Muhajiroun-grundaren Bakri Muhammad tillhörde innan han skapade Al-Muhajiroun.
Flera av Al-Muhajirouns ledare har dömts till fängelsestraff i Storbritannien för terrorismrelaterad aktivitet. Det som är intressant för denna artikel är inte domarna i sig utan de fortsatta kontrollåtgärderna som brittiska myndigheter utsätter de personerna för.
Enligt brittisk lag får staten nämligen besluta om terrorismförebyggande åtgärder enligt the Terrorism Prevention and Investigation Measures Act (”TPIM”). Sådana åtgärder syftar till att skydda allmänheten från terrorismrelaterad aktivitet. När staten har beslutat om TPIM-åtgärder mot en person ska domstol pröva om beslutet är nödvändigt och proportionerligt. Domstolen kan fastställa, upphäva eller föreskriva kompletteringar av beslutet. Lagen innehåller bestämmelser som ger staten rätt att hålla säkerhetsklassad information hemlig för de personer som är föremål för TPIM-åtgärder och därför gör domstolen sin bedömning både i en öppen och en sekretessbelagd dom. Ett skäl till att en sådan hemlig ordning är tillåten är att det har bedömts viktigt att säkerhetstjänsten inte ska tvingas avslöja viktiga källor och arbetsmetoder. TPIM-åtgärderna kan dessutom förlängas.
En sådan domstolsprövning genomfördes nyligen för två ledande personer inom Al-Muhajiroun. Vid förhandlingen deltog vittnen på både Al-Muhajiroun-ledarnas sida och på statens, bland andra personer från säkerhetstjänsten som utreder hot från individer och nätverk inspirerade av en radikal tolkning av islam.
Domstolen fann i båda fallen att de beslutade TPIM-åtgärderna var både nödvändiga och proportionerliga eftersom det stod klart att Al-Muhajiroun-ledarna genom radikalisering och uppmuntran hade förmått individer att gå med i våldsbejakande grupperingar och eftersom de hade fortsatt att upprätthålla kontakten med tidigare bekanta inom Al-Muhajiroun och andra organisationer. Domstolen accepterade säkerhetstjänstens slutsats att det finns en betydande risk för att Al-Muhajiroun-kopplade attacker kommer att äga rum mot Storbritannien och mot brittiska medborgare. Säkerhetstjänstens bedömning att Al-Muhajirouns rekryterings- och radikaliseringsprocess är väl etablerad stöddes också av domstolen. Domstolen beskriver den processen så här: Efter att Al-Muhajiroun-medlemmar har identifierat en rekrytering bjuds personen in till ett mindre möte med gruppens medlemmar. Rekryten uppmuntras att vårda ett hat mot Storbritannien. Ett sista steg i processen är att ord överförs till handling, såsom att utbilda andra muslimer om jihad och att utmana lagar och institutioner genom offentlig aktivism.
En av männen hade dömts till två års fängelse för överträdelse av tidigare TPIM-åtgärder. Straffet kompletterade med 12 timmars utegångsförbud under 1 år, 150 timmars obetalt arbete och 18 månaders deltagande i ett program för extremistavvänjning.
De TPIM-åtgärder som staten hade beslutat om och som domstolen bedömde var både nödvändiga och proportionerliga innebar att var och en av Al-Muhajiroun-ledarna bland annat skulle:
– bo på samma adress och stanna i bostaden över natten mellan 21:00 och 07:00,
– överlämna resedokument till polisen och förbjudas att lämna ett specifikt område i staden och Storbritannien utan tillstånd,
– förbjudas att bege sig till specifika områden eller platser utan statens tillåtelse,
– vara skyldiga att följa de anvisningar som polisen lämnar,
– inte utan tillåtelse ägna sig åt finansiella tjänster,
– inte utan tillåtelse förfoga över fastigheter som ägs eller hyrs.
– vara föremål för stränga restriktioner i fråga om vapen,
– vara utrustad med en elektronisk kommunikationsenhet som anger begränsningar för användning och innehav av kommunikation och elektroniska enheter och för andra som bor i eller besöker hans hem,
– vara förbjuden att träffa och kommunicera med listade individer,
– vara skyldig att personligen inställa sig vid en viss polisstation och per telefon enligt ett fastlagt schema, bland annat vid en polisstation varje vardag mellan 12:30 och 13:30 och genom rapporter varje vardag mellan 16:30 och 17:30 och varje lördag och söndag mellan 12:30 och 13:30,
– vara skyldig att delta i möten om avradikalisering och social träning med personer som staten bestämmer och kallar till,
– tillåta polisen att fotografera honom,
– vara utrustad med en övervakningsåtgärd i form av en elektronisk tagg med satellitspårningsteknik och att hålla taggen laddad.
De beslutade TPIM-åtgärderna kan uppfattas som en mycket stor begränsning av den personliga friheten, både för Al-Muhajiroun-ledarna och deras familjer. Domstolen sammanfattar på följande sätt varför åtgärderna ändå bedöms vara nödvändiga och proportionerliga:
Hänsyn måste tas till de problem som åtgärderna innebär för de två personerna och deras familjer, men också till nationella säkerhetsintressen. Al-Muhajiroun är en organisation vars medlemmar och medarbetare har genomfört dödliga attacker i Storbritannien. Organisationen fungerar fortfarande och är aktiv. De två personerna har genom ett engagemang med och ledarskap inom Al-Muhajiroun ett förankrat engagemang i en organisation som utgör ett hot mot människors liv. Vad de har gjort måste uppväga de svårigheter som de och deras familjer upplever. De har organiserat och närvarat vid möten för en grupp vars medlemmar och medarbetare har förespråkat våldsamma attacker i Storbritannien och förberett eller anstiftat till terrorhandlingar. För att skydda allmänheten från risken för terrorism har det därför varit berättigat att besluta om TPIM-åtgärderna. Åtgärderna kan bedömas minska risken för att de deltar i terrorrelaterade aktiviteter eftersom de begränsar deras möjligheter att organisera och delta i Al-Muhajiroun-möten och samtal, att agera i ledarroller för andra Al-Muhajiroun-anslutna individer och att de av en slump skulle träffa islamistiska extremister. Domstolen avslutar med att notera att slutsatserna stöds av den säkerhetsklassade bevisning som presenterats under den stängda förhandlingen.
SOFIE LÖWENMARK OCH LARS JONSON