Attentatet mot World Trade Center New York den 11 september 2001 var ett av de ögonblick i historien som förändrade tillvaron på ett grundläggande sätt för oss alla. Väldigt många minns säkert exakt var de befann sig när de för första gången såg den filmade sekvensen där flygplanen flög in i de två skyskraporna. Så många dog på grund av en organisation som inte bad om ursäkt utan tvärtom exponerade våldet som något de var stolta över. Denna inställning har fortsatt att manifesteras på många olika sätt i en lång följd av terrordåd.
Åren efter 9/11 följde bland annat sprängattentat på turistorten Kuta Beach i Bali 2002, bombattentat i Madrid 2004 och sprängladdningar i Londons tunnelbana 2005. Vart och ett av dessa dåd som genomfördes av militanta jihadister och tog många människoliv och skadade ännu fler. Räknar vi in alla de dåd som utfördes utanför västvärlden blir förstås antalet offer ännu högre. Det var självklart inte de enda terrordåden som genomfördes och attacker genomfördes även med andra motiv de här åren. Men långt in på 2010-talet ansågs radikala jihadistiska rörelser ligga bakom merparten av världens terrorism, någonstans bortåt tre fjärdedelar kunde kopplas till antingen Al Qaida, IS eller talibanerna i Afghanistan enligt statistik från Global Terrorism Index kring mitten av 2010-talet.
Vi har fått lära oss att terrorister från den här miljön inte skyr döden utan tvärtom kan söka den. Tidigare terrorister med andra ideologiska och religiösa motiv lade oftast en viss möda på att själva gå oskadda även om de åsamkade andra livet. Självmordsbombare var inte något nytt, men har blivit allt vanligare, och det faktum att gärningspersonerna inte fruktar döden gör att deras dåd kan få ännu mycket fruktansvärdare konsekvenser.
Jag har studerat och skrivit om flera av de mer omtalade attentaten. En scen som etsat sig fast är när de fyra gärningspersonerna bakom bombdåden i Londons tunnelbana 2005 sammanstrålar på en tågstation på morgonen. De fångas av en övervakningskamera som senare ska visa hur de ser lyckliga ut, närmast upprymda, när de kramar varandra i en sista hälsning innan de fortsätter ner i tunnelbanan med sina dödsbringande ryggsäckar fyllda med hemtillverkade sprängladdningar som de hade konstruerat i en anonym studentlägenhet på ett område där tusentals passerar dagligen utan att de hade väckt någon som helst uppmärksamhet.
Alla fyra möter döden tillsammans med offren. En var en högt respekterad fritidsledare och socialt engagerad medborgare, en annan duktig idrottsman och sonen till en framgångsrik affärsman med företag i restaurangbranschen, en var konvertit och hade i likhet med den fjärde gärningspersonen en mer komplicerad bakgrund. De två förstnämnda hade utbildats i Pakistan och även spelat in filmer som lades ut efteråt där de förklarade motiven bakom dåden. Det handlade om ett slag mot hela västvärldens kultur, sekulära livsstil och politiska inriktning. Just de måltavlor som dådet mot World Trade Center i september 2001 också ville rikta en kraftfull stöt mot.
Nu inleds rättegångarna mot de som låg bakom terrordåden i Paris i november 2015 (endast en överlevde eftersom bombvästen inte detonerade). Processen, som är den största någonsin i fransk historia mätt i antal offer (130 döda, fler än 350 skadade), kan möjligen sägas sluta cirkeln om en period av ofattbart mycket våld. Det är inte så att dåden har upphört, och den radikala jihadismen står fortfarande för ett allvarligt hot mot fred och säkerhet i världen. Men våldet har förändrats genom åren, i synnerhet efter att kalifatet föll och IS tappade i kraft.
Det finns mycket kunskap om hur IS och liknande grupper arbetar att hämta ur rättsprocesserna efter de många terrordåden. Men det är en kunskap som snabbt blir föråldrad i takt med att verkligheten förändras. Det vi har sett på senare år är inte främst stora välplanerade attentat, och framför allt ingenting i närheten av det som vi upplevde den 11 september 2001. I stället sprids den radikala jihadismen genom nya digitala medier där enskilda individer radikaliseras och förmås att ta till sig rörelsens budskap och agera med de resurser de själva kan uppbringa.
Utvecklingen kan ses som ett svaghetsbevis hos IS och liknande grupper, men också som en ny strategi som har en rad fördelar. Den ekonomiska kostnaden och insatsen för den radikala jihadistiska rörelsen är förstås mindre, liksom riskerna. Våldet fortsätter, men det ser något annorlunda ut. Stockholm drabbades vid terrordådet på Drottninggatan i april 2017 av en till synes ensamagerande gärningsperson med en bakgrund i Uzbekistan. Men hur ensamagerande var han egentligen, och vad hade människor lärt honom att göra och tänka via krypterade sociala medier? Sådana frågor kunde inte rättsprocessen ge mer än en bråkdel av svaret på.
Tjugo år efter 9/11 har talibanerna åter tagit makten i Afghanistan. Tidpunkten känns symbolisk. Enligt Säkerhetspolisen ser ännu inte att detta ökat hotet mot Sverige på kort sikt, men utesluter inte en förvärrad situation på längre sikt. Säpo pekar också på hur gränsen mellan extremism och våldsbejakande extremism håller på att suddas ut, något som kan kopplas till digitaliseringen och sociala mediers framväxt. Det gör att radikalisering, finansiering, rekrytering och spridning av propaganda i allt högre grad sprids globalt och det i allt snabbare takt enligt Säkerhetspolisens expert Ahn-Za Hagström i ett pressmeddelande som gick ut just med anledning av årsminnesdagen av 9/11.
Är det här något som vi kommer att få ser av framöver? Eller kommer nya kalifat på andra håll i världen? Situationen i Afrika inte minst är svår att sia om. Blir Afghanistan epicentrum för en ny våldsvåg som sprids över världen, eller försöker talibanerna att beveka världsopinionen så långt det är möjligt samtidigt som de på andra sätt understödjer en mer lågskalig form av terror som inte riskerar regimens rykte på samma uppenbara sätt? IS var förhoppingsvis en ofattbart våldsam parentes i historien. Men det som följt i spåren av IS är ett hot som känns oroväckande svårkontrollerat.
ANNA-LENA LODENIUS
Journalist, författare och styrelseledamot i Stiftelsen Doku. Hon har bland annat gett ut boken Vi måste förbereda oss på död – i huvudet på en terrorist (Atlas, 2017).