Kvinnor har måhända inte stridit för terrorsekten IS, men utöver att flera har varit aktiva med att rekrytera, sprida propaganda och försvara de brutala mord på journalister och hjälparbetare som IS filmade och spred på nätet, så har de varit en förutsättning för att ”kalifatet” överhuvudtaget skulle kunna utropas, skriver Magnus Sandelin.
När mannen förstod att det var hans son som pratade på den propagandavideo från IS som jag spelade upp så föll han i gråt. Han hade inte velat acceptera för sig själv att sonen verkligen hade anslutit till terrororganisationen. Sonen hade åkt till Syrien ett par år tidigare tillsammans med sin svenska fru, enligt pappan för att arbeta i flyktingläger. Men det var hustrun som var drivande i att de skulle resa, menade han. Hur det egentligen ligger till är naturligtvis svårt att veta. Idag är sonen död, och vad kvinnan gör är oklart. Men hon är en av flera IS-kvinnor från Sverige som på sociala medier har hyllat Islamiska statens tidigare ”kalifat”.
I en intervju med norska NRK säger Lisa Andersson att de sex åren med Islamiska staten var som ett paradis.
En annan svensk IS-kvinna var Amanda Gonzales, gift med Michael Skråmo från Göteborg som fortfarande är kvar hos terrorsekten. Amanda dödades av en bomb för ett par månader sedan, men tidigare hade hon skickat mejl till tingsrätten i Göteborg där hon skrev att hon aldrig skulle återvända till Sverige. Hennes mamma valde också att ta med sig barnen och resa till IS under 2014, när ”kalifatet” var nytt. Hon återvände dock till Sverige efter ett par år, men i samtal med mig fortsatte hon att stödja IS.
De senaste dagarna har 29-åriga Lisa Andersson från Göteborg intervjuats av olika medier. Hon är fast i ett syriskt flyktingläger efter att hon och hennes man, Abrar Mohamed, gripits av kurdiska styrkor.
I en intervju med norska NRK säger Lisa att de sex åren med Islamiska staten var som ett paradis. Hon fick leva under ett strängt islamskt styre, gifta sig och få barn. Men nu vill hon och Abrar hem till Sverige igen. Abrar säger till de norska journalisterna att han bara körde ambulans, och Lisa att hon inte är farlig, och att hon tar avstånd från de grymma metoder som IS använde sig av. Hon vantrivs i lägret och vill leva ett vanligt liv.
Ett annat uppmärksammat exempel är brittiska Shamima Begum som reste till IS som femtonåring. I intervjuer har hon sagt att hon var okej med den brutala praktik som IS utförde och inte ångrar sitt beslut att ansluta till terrorgruppen. Men nu har hon tröttnat och vill komma tillbaka till Storbritannien. Den brittiska regeringen har dock sagt att hon inte är välkommen längre.
Kvinnor har måhända inte stridit för terrorsekten IS, men utöver att flera har varit aktiva med att rekrytera, sprida propaganda och försvara de brutala mord på journalister och hjälparbetare som IS filmade och spred på nätet, så har de varit en förutsättning för att ”kalifatet” överhuvudtaget skulle kunna utropas.
Folkfördrivningarna, morden och sexslaveriet hyllades på sociala medier av svenska sympatisörer, vare sig de befann sig här hemma eller själva var nere hos IS.
Sommaren 2014 uppmanade terrorsekten muslimer från hela världen att ansluta till dess nya ”stat”. Det behövdes människor för alla möjliga samhällsfunktioner. Inte minst behövdes det kvinnor, som kunde arbeta som läkare, lärare, barnmorskor eller bara vara hustrur till kalifatets soldater och föda nästa generation jihadister.
Uppmaningen hörsammades av tiotusentals människor, även från Sverige. Samtidigt bedrev terrorsekten en massiv folkfördrivning av hundratusentals människor från Syriens och Iraks olika minoriteter. Framförallt riktade man in sig på den yazidiska folkgruppen, i vad som av FN har beskrivits som ett folkmord. Tusentals människor mördades, våldtogs eller togs som sexslavar .
Ingen kunde vara omedveten om vad som pågick. Istället hyllades folkfördrivningarna, morden och sexslaveriet på sociala medier av svenska sympatisörer, vare sig de befann sig här hemma eller själva var nere hos IS.
Idag vill uppenbarligen många av dem glömma vad de gjorde för några år sedan. Det kan man förstå, men det viktiga är att vi andra inte glömmer.
MAGNUS SANDELIN
